- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1325-1326

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk fornkunksap. Se Fornkunskap, sp. 863--864 - Nordisk fristatsforening. Se Bajer, F - Nordisk Mytologi. Se Mytologi, sp. 158 ff. - Nordisk revy - Nordisk rätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nordisk fornkunskap. Se Fornkunskap, sp. 863-864.

Nordisk fristatsforening. Se Bajer, F.

Nordisk mytologi. Se Mytologi, sp. 158 ff.

Nordisk revy. 1. Tidskrift för vetenskaplig kritik
och universitetsangelägenheter, utgafs 1883-85
i Uppsala af Adolf Noreen (se d. o.). - 2. En af
skriftställaren Erik Thyselius 1895-99 i Stockholm
utgifven månadsskrift för politik och sociala ämnen,
litteratur och konst, var i viss mån en fortsättning
af den af A. Ahnfelt utgifna "Ur dagens krönika"
(se d. o.). Den intog en utpräglad vänsterståndpunkt,
förde ofta ganska fritt språk och liflig polemik,
hvarjämte den gärna öppnade sina spalter för
debuterande eller unga författare, men sökte ock
samtidigt utgöra ett diskussionsfält för olika
meningsbrytningar.

Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken
bilda en hufvudgren af den germanska stammen. Därför
utgör också den nordiska rätten (med hvilket uttryck
betecknas de skandinaviska folkens rätt) en hufvudgren
af den germanska rätten (se d. o.). Denna nordiska
rätt företer väl den germanska rättens allmänna
karaktär och har, då den i det stora hela endast
i ringa mån rönt inverkan från främmande håll,
stor betydelse för belysandet af det forngermanska
rättslifvet öfver hufvud. Å andra sidan visar den,
då den nordgermanska folkgrenen redan tidigt skilt
sig från den sydgermanska och fortsatt sin utveckling
under olika yttre lifsvillkor, i flera afseenden ett
eget skaplynne. Då åter den nordgermanska folkgrenen
ger upphof åt tre särskilda folk, det svenska, det
danska och det norska, så framträda med särdrag,
hvilka under tidens lopp bli skarpare utpräglade,
också inom den nordiska rättsbildningen en svensk,
en dansk och en norsk grupp. Härtill måste emellertid
läggas ännu en grupp, nämligen den isländska. Ty,
ehuru visserligen Island fått sin befolkning och
därmed äfven grunddragen af sitt rättsväsen från
Norge, ge dock de egendomliga förhållanden, under
hvilka den isländska rätten utvecklade sig, samt den
politiska själfständighet, som ön under århundraden
bevarade, åt den isländska rättshistorien en egen
prägel.

Svensk rätt. Vårt lands äldsta mera omfattande
rättskällor äro landskapslagarna (se d. o.), utgörande
uppteckningar af de rättsgrundsatser, hvilka inom de
särskilda "landskapen" (se d. o.) gällde för bönderna,
som vid denna tid utgjorde det egentliga folket. Men
det är icke blott från denna synpunkt, som den rätt,
hvilken dessa landskapslagar innehålla, kan sägas
vara bondelag, utan äfven från den synpunkten, att
rätten väsentligen utgår från folket. Den period,
som kan sägas börja med landskapslagarnas uppteckning
och sträcker sig till den första landslagen, företer
emellertid begynnelserna till en förändring i båda
de nämnda afseendena. Dels började nämligen småningom
från bönderna afsöndra sig särskilda samhällsklasser
med särskilda intressen och lefnadsförhållanden,
som medförde behofvet af särskilda rättsgrundsatser,
dels började konungen allt mer utöfva inflytande på
rättsbildningen. Verkningarna af denna förändring
framträda också i den yttre rättshistorien redan
under denna period. Den rätt, som landskapslagarna
innehålla,
är landsrätt. Men äfven i vårt land började i
städerna framträda särskilda rättsgrundsatser, som
väl delvis voro grundade på privilegier, men till
en stor del utgjordes af sedvanerättsgrundsatser,
som småningom utbildat sig. Sveriges äldsta stadslag
är Bjärköarätten (se d. o.), som sannolikt urspr.
gällde för Stockholm, men senare tillämpades
äfven annorstädes. Emellertid hade staden Visby
sin särskilda lag, Visby stadslag, som synes vara
utarbetad närmare midten af 1300-talet. Dessutom
finnas fragment af en stadslag för Söderköping. Vidare
är att märka, att kyrkorätten, som urspr. utgjorde
en beståndsdel af landsrätten, hvarför också i
landskapslagarna i allmänhet förekommer en särskild
afdelning under namn af kyrkobalk (se d. o.),
erhöll en särskild utbildning genom stadganden, som,
ehuru ensidigt utfärdade af påfvar och biskopar,
likväl, sedan kyrkans makt allt mer börjat tillväxa,
i större eller mindre mån utöfvade inflytande på
landsrätten. En annan art af rättskällor, hvilka,
ehuru egande karaktären af speciallag, dock icke voro
utan inverkan på den allmänna rätten, utgjordes af
gårdsrätterna, af hvilka den tidigaste, som numera ej
finnes i behåll, sannolikt förskrifver sig från slutet
af 1200-talet (se Gårdsrätt). Slutligen framträder
konungens ökade inflytande på rättsbildningen i en rad
af kungliga stadgar, af hvilka några i rimkrönikan och
somliga af landskapslagarna omtalas som utgångna från
Birger jarl, men af hvilka de viktigaste förskrifva
sig från Magnus Ladulås’ och i synnerhet från
Magnus Erikssons tid. Då flera af dessa stadgar
äro bestämda för hela riket, kunna de betraktas
som förelöpare till den allmänna landslagen. Från
tiden omkr. 1350 förskrifver sig vårt lands första
allmänna lag, Konung Magnus Erikssons landslag,
af hvilken emellertid inom icke synnerligen lång
tid en ny redaktion utarbetades (1442), kallad
Konung Kristofers landslag (se Landslag). Få
år efter den första landslagen (sannolikt under
åren 1349-57) utarbetades Konung Magnus Erikssons
stadslag
("Den yngre stadslagen"), hvilken erhöll
allmän giltighet för städerna (se Stadslag). Under
landslagens tidehvarf (omkr. 1350-1736) ansågos
lands- och stadslagarna innehålla rättsordningens
hufvudgrunder, men i de fall, där man ej ur dem
erhöll tillräcklig ledning, hämtade man rättelser
ur landskapslagarna, som alltjämt bibehöllo stor
betydelse för teori och praxis. I den rättsutveckling,
som egde rum under tidehvarfvet, skönjes djupgående
inflytande från kanonisk rätt och tysk stadsrätt
samt, efter 1600-talets ingång, framför allt från den
tysk-romerska rätten. Mycket betydelsefulla insatser
gjordes äfven af den svenska rättsvetenskapen, som
under detta tidehvarf tog sin början. Afpassade
efter ett medeltida samhälles rättsbehof, motsvarade
lands- och stadslagarna snart endast ofullständigt
de kraf, som den nya tiden ställde. Visserligen
tillgodosågos dessa i ganska stor utsträckning genom
domstolarnas praxis, som utvecklade sig tämligen
obunden af den ålderdomliga skrifna lagen, men
behofvet af ny lagstiftning framtvingade en rad af
speciella förordningar och stadgar berörande olika
rättsområden. Det första stora genombrottet kom inom
kyrkorätten, där reformationen gjorde slut på den
kanoniska rättens giltighet och gaf upphofvet till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free