Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet gällande rätten. Det dröjde därför ej
länge, innan frågan om en revision af lagen bragtes
å bane. Denna kom emellertid ej till stånd förr än
i sammanhang med de åtgärder, som efter enväldets
införande i Danmark där började vidtagas för
åvägabringandet af ny lagbok. Frukten af flera
särskilda kommissioners arbete blef slutligen
Kong Kristian den femtes norske lovbog, som,
försedd med ett företal, dateradt 15 april 1687,
utgafs och till efterlefnad kungjordes genom en
förordning det följande året. Denna lag är byggd
hufvudsakligen på samme konungs danska lag och utgör
i själfva verket till stor del blott en afskrift af
denna. Likväl har i vissa delar afseende gjorts på
Norges egendomliga förhållanden. Så har t. ex. det,
som sammanhänger med jordbruksnäringen, blifvit
föremål för särskilda föreskrifter. Vidare är också
domstolsorganisationen egendomlig för den norska
lagen. För så vidt den norska lagens innehåll är
eget för Norge, har Kristian IV:s lag öfvervägande
legat till grund därför. Därjämte har man användt
särskilda norska recesser och förordningar, liksom
man också i vissa fall hållit sig till den norska
praxis. - "Kong Kristian den femtes norske lovbog"
bildar, om den också i många och väsentliga punkter
har blifvit undanträngd och ersatt af nyare lagar,
likväl fortfarande den grundval, på hvilken den norska
rättsutvecklingen ännu i närvarande tid hvilar. Litt.:
"Norges gamle love indtil 1387" (utg. af R. Keyser,
P. A. Munch och G. Storm, I-V, 1846-95), "K. Kristian
den fjerdes norske lovbog" (utg. af Fr. Hallager
och Fr. Brandt, 1855), Fr. Brandt, "Forelæsninger
över den norske retshistorie" (I, II, 1880-83), och
A Taranger, "Udsigt över den norske rets historie"
(I, II: 1, 1898-1904).
Isländsk rätt. Sedan Island efter 874 börjat
befolkas, hufvudsakligen af norrmän, utgjorde
under den första tiden hvarje nybygge, som en
sluten skara grundlagt, ett samhälle för sig. Men
redan omkr. år 930 sammanslöto sig höfdingarna för
de särskilda, dittills själfständiga förbunden
till en enda stat. En folkförsamling, alltinget
(se d. o. och Island, Historia), instiftades,
hvilken årligen skulle sammanträda på ett en gång
för alla bestämdt ställe och utöfva såväl dömande som
lagstiftande verksamhet. Vidare inrättades ett ämbete,
hvars innehafvare skulle bära titeln af lagsagoman
(lögsögumaðr). Hans funktioner bestodo i att föra
ordet i alltingets lagstiftande och dömande afdelning,
lagrätten (lögrétta), att sörja för utbredandet
af kunskapen om lag och rätt genom att regelmässigt
hålla rättsföredrag för menigheten å tinget samt att
på begäran af enhvar meddela upplysningar rörande
svårare rättsfrågor. Den första lagsagomannen blef
Ulfljot, som gaf Island dess första lagaffattning,
Ulfljots lagar, hvilka äro ytterst ofullständigt
bevarade, men synas ha nära öfverensstämt med
Gulatingslagen. Sedan under den närmast följande
tiden en rad af särskilda lagar utfärdats (bland
hvilka äro att märka en om kristendomens införande
såsom statsreligion, år 1000, och en om afskaffande
af de sista lämningarna af hednisk rätt, omkr. 1016),
företogs 1117-18 en kodifikation, som synes ha bestått
endast i en officiell redaktion af lagsagomannens
rättsföredrag och som efter Haflide Mårsson, som i
väsentlig mån
haft ledningen af arbetet, fick namnet
Hafliðaskrä. Till vår tid har intet af denna
redaktion i dess ursprungliga lydelse bevarats. Den
utgör emellertid en af grundvalarna till de under
namnet Grágás kända omfångsrika uppteckningarna af
den isländska fristatens rätt (se Grågås). Jämte
de egentliga lagarna äro f. ö. som rättskällor att
märka dels kyrkliga bestämmelser, utfärdade såväl
af påfvar och ärkebiskopar som af biskopar, dels
lokala rättsregler, fastställda genom tingsbeslut,
dels slutligen rättsformulär, utarbetade till
användning vid särskilda rättsliga handlingar. I
den öfverenskommelse, som ingicks, när ön 1262-64
underkastade sig Norges konung, blef det visserligen
islänningarna tillförsäkradt att få åtnjuta isländsk
lag och rätt. Men Magnus Lagaböte förstod dock att
genomdrifva antagandet åtminstone delvis (1271-73) af
en på hans befallning utarbetad lagbok, Járnsiða (se
Järnsida 1), hufvudsakligen byggd på norsk rätt. Något
senare (1280-81) lyckades hans son, Erik Magnusson,
att, dock ej utan motstånd från böndernas sida,
genomdrifva antagandet af den äfven på befallning
af Magnus för Island utarbetade lag, som är känd
under namnet Jónsbók (se d. o.). Ehuru Island jämte
Norge trädde in i unionen med Danmark, bildades dock
ej därigenom någon afdelning i dess rättskällors
historia. Därför har Jonsboken fortfarande förblifvit
Islands allmänna landslag, ehuru visserligen i många
hänseenden förändringar blifvit gjorda genom en mängd
lagbud, dels sådana, som blifvit gifna särskildt för
Island, dels danska, som där blifvit använda. Om
den senaste tidens isländska lagstiftning se
Island, sp. 945. Litt.: se vid artiklarna Grågås,
Island, Isländska litteraturen, Jónsbók och Järnsida
meddelade anvisningar.
Inom den nordiska rätten gick alltså utvecklingen,
såsom den föregående framställningen gett vid handen,
i den riktningen, att från ensartade begynnelser
särskilda rättssystem för de nordiska rikena
utvecklades. Den särrättsliga tendens, som på så
sätt framträdde, motverkades direkt af de politiska
föreningar, som kommo till stånd mellan de nordiska
rikena, särskildt af Islands underkastelse under
Norge samt af den långvariga sammanslutningen af
Danmark och Norge, och hölls öfver hufvud taget inom
vissa gränser af det allmänna kultursammanhang, som
trots deras politiska strider rådde mellan de nordiska
folken. Under senaste tider har med utgångspunkt från
de nordiska juristmöten (se d. o.), som hållits
sedan 1872, gjorts gällande en sträfvan att åtminstone
inom vissa rättens delar åstadkomma en så vidt möjligt
öfverensstämmande lagstiftning för de tre nordiska
länderna. Inom handels- och sjörättens områden samt
inom den del af civilrätten, som rör köp och byte
af lös egendom, ha dessa bemödanden ledt till det
resultat, att flera viktiga, för de tre rikena i allt
väsentligt lika lagar kommit till stånd, hvarjämte
ett samarbete i angifvet syfte påbörjats inom andra
civilrättens grenar.
Litt. (sedan i det föregående arbeten belysande
de särskilda ländernas rätt anförts, nämnas här
framställningar af mera omfattande innehåll):
K. v. Maurer, "Udsigt över de nordgermanske
retskilders historie" (1878), "Vorlesungen über
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
