- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1331-1332

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utskott (lagrätten). Men då det var konungens ämbetsman,
som utsåg medlemmarna af detta utskott, och då
konungen plägade antingen personligen öfvervara
förhandlingarna eller åtminstone sända betrodda
rådgifvare dit för att framföra hans önskningar
för folket, utöfvade han betydligt inflytande på
besluten. Den kyrkliga lagstiftningen behandlades,
sedan kristendomen blifvit statsreligion, som en
del af den världsliga. Dock brukade man därvid taga
biskoparna till råds. Endast i afseende på lagen
för hirden, hirðskrá (se Hird, sp. 743), och
inom stadsrättens område synes konungen haft friare
händer, i det att folket som sådant ej utöfvade något
inflytande därpå. Vid sidan af lagstiftningen var
naturligtvis sedvanerätten af vikt. Sannolikt hade
detta moment af rättsutvecklingen, likasom i Sverige
och på Island, ett stöd i rättsföredrag, som det
ålåg särskildt därtill utsedda lagmän (lagmenn) att
årligen hålla på tingssammanträdet (se Lagman). Till
rättskällorna hör vidare bjarkeyiarréttr, som tidigast
synes ha utgjort en handels- och sjörätt, gällande på
köpfärder och marknadsplatser, där landtbefolkningen
sammanträffade med främmande köpmän, samt vid de
stora fiskerierna, där äfven mycket folk samlades, men
som, sedan fasta köpstäder bildats, utan att förlora
denna sin tidigare betydelse, äfven fick karaktären
af stadslag, som gällde för alla förhållanden inom
den särskilda stadens område. Till rättskällorna
höra slutligen de under namn af rettarbætr
(rättsförbättringar) af konungarna utfärdade
stadganden, som afsågo att modifiera gällande rätt. -
Af de lagar, som gällde för de förut omnämnda fyra
stora jurisdiktionsdistrikten, ha endast två, nämligen
Gulatingslagen (se d. o.) och Frostatingslagen,
blifvit någorlunda fullständigt bevarade till
vår tid, hvaremot af Borgartingslagen blott dess
kyrkorätt och af Eidsivatingslagen kyrkorätten
och ett obetydligt fragment af den världsliga
rätten finnas i behåll. Den nu befintliga texten
af Gulatingslagen, som utgör en sammanarbetning af
två äldre lagredaktioner, förskrifver sig troligen
från början af 1200-talet. Den i behåll varande
redaktionen af Frostatingslagen synes hufvudsakligen
ha tillkommit under förra hälften af 1200-talet. De
till vår tid bevarade fragmenten af Borgartingslagen
och Eidsivatingslagen tillhöra säkerligen midten
och senare delen af 1100-talet. Af den äldre
Bjärköarätten (se d. o.) finnas fyra fragment, det
äldsta från slutet af 1100-talet. Af réttarbætr
ha flera blifvit införlifvade med landskapslagarnas
och Bjärköarättens text eller samlade i en särskild
afdelning vid deras slut, andra åter äro själfständigt
bevarade. Magnus Håkanssons regeringstid (1263-80)
utgör en viktig period i de norska rättskällornas
historia. Hans verksamhet i detta afseende har
också förskaffat honom tillnamnet Lagaböte. Denna
verksamhet riktades i början på omarbetning af de
gamla landskapslagarna, men senare på utarbetandet af
en for hela riket gällande allmän landslag. En sådan
Magnus Lagabötes nyere landslov antogs 1274-76 af det
ena efter det andra af landskapstingen. Dess innehåll
är hufvudsakligen hämtadt från Gulatingslagen och
Frostatingslagen, under det att endast undantagsvis
ställen finnas, om hvilka det kan antagas, att de
förskrifva sig från Eidsivatingslagen eller
Borgartingslagen. Någon egentlig kyrkorätt innehåller ej
denna lag. Detta hade sin grund däri, att strid
rörande lagstiftningen i detta afseende egde
rum mellan konungen och ärkebiskop Jon, hvilken
ensidigt utgaf en Kristenret, som emellertid
senare af konungen erkändes. Ändamålet med den nya
landslagen var att skapa en för hela landet gemensam
rättsförfattning. Och detta ändamål uppnåddes
också nästan fullständigt, i det att det blott
är i fråga om sammansättningen af de fyra stora
tingsförsamlingarna, som särskilda föreskrifter
ges. I rent formellt afseende bibehölls emellertid
den gamla skillnaden mellan landskapslagarna,
i det att hvarje särskild afskrift af lagen,
allteftersom den var bestämd för det ena eller det
andra jurisdiktionsområdet, betecknades med dess
namn. Från Magnus Håkanssons tid förskrifver sig
vidare en nyare Bjärköarätt eller stadslag, som
infördes först i Bergen 1276 och senare i öfriga
städer. Vidare finnes äfven under namnet hirðskrá
bevarad en lag för de kunglige tjänstemännen,
hvars tillkomst sannolikt kan förläggas till
1274-77. - På den grund, som af konung Magnus
Lagaböte sålunda blifvit lagd, byggdes sedermera
vidare af de följande konungarna af hans ätt. Den
gamla grundsatsen, att den lagstiftande makten låg
hos den på lagtinget sammanträdande lagrätten, hade
i själfva verket upphört att gälla. Väl iakttogs
fortfarande den gamla ordningen att förelägga
nya lagar för lagtingen. Men i själfva verket var
detta numera blott en form, hvarigenom lagarnas
offentliggörande betryggades. Äfven sedan i slutet
af 1300-talet Norge trädt i förening med Danmark och
ehuru visserligen den norska rätten under denna nära
förbindelse förlorade icke litet af sin egendomlighet,
ej allenast därigenom, att gemensamma lagstadganden
gåfvos för båda rikena, utan äfven - hvad som var
af mycket större betydelse - därigenom, att i Norge
anställdes danska ämbetsmän, som rent af införde dansk
rätt i norsk praxis, fortfor dock Magnus Lagabötes
lagstiftning länge att i det stora hela utgöra
grundvalen för den i Norge gällande rätten. Så mycket
mera måste därför olägenheten bli kännbar däraf, att
denna landslag - som redan i och för sig icke passade
för 1500-talet - på grund af det föråldrade språket
icke en gång förstods af de infödde ämbetsmännen
och ännu mindre af de danske. Och då dessutom lagen
förelåg endast i ett fåtal mer eller mindre felaktiga
afskrifter, så rådde stor osäkerhet om, hvad som
öfver hufvud var gällande rätt i riket. Efter att
redan föregående regenter gjort försök att afhjälpa
dessa missförhållanden, grep slutligen Kristian IV
med allvar verket an. Resultatet af arbetet blef Den
norske low log
, som utgafs af trycket försedd med en
4 dec. 1604 daterad kungörelse. Denna lag, som var
afsedd att gälla för både stad och land, kan emellertid
icke i egentlig mening sägas vara en ny lag. Ty
vid dess utarbetande åsyftade man närmast blott att
framställa den riktiga texten i den gamla landslagen
af år 1274 med därtill hörande réttarbætr och därnäst
att öfversätta den på det nyare skriftspråket. Men
då icke alla föråldrade bestämmelser äro uteslutna,
icke heller alla nyare gällande bestämmelser äro
upptagna, så är det långt ifrån, att lagen ger en
träffande och fullständig bild af den i början af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:58 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0726.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free