Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhängande utbredning förekomma urformationens bergarter
i södra och sydöstra N., där de, afbrutna endast af
"Kristianiafältet", sträcka sig från Sverige i ö. till
Hardangerfjorden i v. samt mot n. till en linje dragen
från Hardangerfjordens innersta del till Mjösen och
vidare mot n. ö. Ett annat vidsträckt urbergsområde
utgör kustbältet från trakten af Bergen till södra
gränsen för Nordland. Äfven i det nordligaste N.,
inom Nordlands, Tromsö och Finmarkens amt, förekomma
större och mindre urbergsområden. – Närmast yngre
än urberget är en vidsträckt lagerkomplex (mellan
Mjösen och Gudbrandsdalen i v. samt upp emot Röros
och gränsen mot Sverige i n. och ö.) af grofva
sandstenar (sparagmiter, se d. o.), konglomerat och
kalksten. Denna lagerserie, hvars olika leder uppnå en
sammanlagd mäktighet af mer än 2,000 m., benämnes än
sparagmitformationen, än eokambrium och innehåller
först i sina allra yngsta skikt säkra spår efter
organismer. – Konkordant på sparagmitformationen
hvilar i trakten af Mjösen det kambro-siluriska
systemet, representeradt ifrån äldsta kambrium
till yngsta silur. Fullständigast utbildadt är
detta system inom Kristianiafältet, en af sediment
och yngre eruptivbergarter bestående bred landremsa
mellan Mjösen och Langesund. Sedimentbergarterna äro
öfvervägande kalkstenar och lerskiffrar jämte något
sandsten samt hysa ofta rikligt fossil. Öfverst i
lagerserien kommer en 300–400 m. mäktig sandsten
af öfversilurisk ålder. Hela det kambro-siluriska
systemets mäktighet i Kristianiafältet uppgår
till omkr. 1,200–1,500 m. Största utbredningen
ha kambrosilurlagren inom fjällkedjezonen, från
trakterna mellan Jæderen och Bergen i s. v. till
nordligaste N. Inom denna zon ha nämnda bergarter
under uppresningen af den skandinavisk-kaledoniska
fjällkedjan i sen silurisk och tidig devonisk
tid blifvit metamorfoserade till kristalliniska
skiffrar genom inflytande af starkt bergskedjetryck
och inträngande eruptivmassor samt äro därför ofta
svåra att skilja ifrån kristalliniska skiffrar
af urbergets och sparagmitformationens åldrar,
som jämväl ingå i fjällkedjan. Inom norra delen
af Kristianiafältets kambro-silurlager gör sig en
relativt svag bergskedjeveckning märkbar till
trakten af Drammen, men icke längre söderut. –
De väldiga eruptivmassor, som framträngde under
och omedelbart efter veckningen, representeras
inom bergskedjans områden af större och mindre
fält af gabbro, labradorsten, syeniter, graniter,
olivinsten m. fl. eruptivbergarter. Vidsträckta
områden af postsiluriska eruptivbergarter af helt
annan beskaffenhet förekomma inom Kristianiafältet,
hvilket hyser en mängd egendomliga djupbergarter
(alkaligraniter, syeniter, essexit etc.) med
tillhörande lavor, tuffer och gångbergarter, hvilka
samtliga intruderats eller uppressats till jordytan i
samband med områdets nedsänkning genom förkastningar
någon tid efter den skandinavisk-kaledoniska
bergskedjeveckningens upphörande. – Mellan Sognefjord
och Nordfjord i västra N. samt i Rörostrakten
förekomma delvis fossilförande aflagringar
af konglomerat och sandsten ifrån devon-tiden,
aflagrade först efter veckningens upphörande och sedan
bergskedjan börjat förstöras. – Tidrymderna mellan
devon- och istiden representeras blott af ett
obetydligt område, bestående af jurasystemets aflagringar
(ler- och sandstenar, delvis med stenkol, till en
sammanlagd mäktighet af öfver 500 m.) på Andön i
Lofoten. – Kvartärsystemet utgöres i N. liksom i
Sverige till största delen af istidens bildningar:
moränaflagringar samt fluvioglaciala och glaciala
grus-, sand- och leraflagringar. Inlandsisen har
slipat och räfflat berggrunden, omformat och fördjupat
dalar, fjordar och sjöbäcken samt vid sin afsmältning
ofta kvarlämnat uppdämmande vallar af morän eller
rullstens grus, hvilka länkat floder ur deras
förutvarande lopp, gett upphof åt sjöar o. s. v. Många
drag i N:s nuvarande geografiska utseende äro därför
ett resultat af istiden. Särskildt i södra och västra
N. äro flera stilleståndsstadier i inlandsisens
afsmältning utmärkta genom vallar af morän och
rullstensgrus, uppstaplade framför isranden. Vid
landisens afsmältning och senare låg N. betydligt
lägre än nu, så att mer eller mindre breda
kustremsor af landet täcktes af hafvet. Den följande
landhöjningen har fortgått med vida större intensitet
i de centrala delarna af landet än i de periferiska,
så att den högsta senglaciala hafsgränsen (marina
gränsen), i norra N. ofta utbildad genom praktfulla,
äfven i fast berg utskurna, strandlinjer, allestädes
träffas på allt större höjd öfver nuv. hafsytan,
ju mera man aflägsnar sig ifrån kusten. Sålunda
ligger marina gränsen vid Fredrikshald 170 m. ö. h.,
vid Kristiania 220 m. ö. h. och vid Mjösen omkr. 225
m. ö. h. Den postglaciala landhöjningen har i södra
N. samt i sydvästra och västra N:s kusttrakter varit
afbruten af en landsänkning, motsvarande den i södra
Sverige påvisade Tapes-Littorinasänkningen. Genom
jämförande studier af de fossil, som ofta i riklig
mängd förekomma i strandgrus, sand och leror på
olika nivåer under marina gränsen äfvensom i N:s
talrika torfaflagringar, har man funnit, att klimatet
fr. o. m. tiden för littorinasänkningens maximum och
till långt senare måste ha varit afsevärdt mildare
än i nutiden. – Om förekomsten af malmer se nedan
(Bergsbruk).
A. G-n.
Hafvet och kusten. N:s nordligaste kust sköljes af
Norra ishafvet, hvaraf den del, som ligger mellan
N., Murmanska kusten, Novaja Zemlja och Spetsbergen,
i Finmarken kallas Östhafvet. Norra ishafvet räknas
nå till polcirkeln midt i Nordlands amt. S. om denna
linje och till udden Stad på Shetlandsöarnas latitud
begränsas N:s västkust af Atlantiska hafvet, mellan
Skottland och N. fortsatt af Nordsjön, som mellan
N:s sydkust och Jylland bildar hafsarmen Skagerak,
omslutande Syd-N. från Lindesnæs till sjögränsen
mot Sverige. Från Norra ishafvets djup (3,000–4,000
m.) försiggår mellan Spetsbergen och Tromsö en
höjning i hafsbottnen, Nordhavsbarrieren, öfver
hvilken hafvets djup är i genomsnitt blott omkr. 400
m. Denna förhöjning utsänder en fortsättning söderut
längs N:s kust som en sammanhängande bank af
300–400 m. bredd, hvarefter den brant störtar ned till
betydliga djup. Den håller Atlantiska hafvets kalla
djupvatten från N:s fastland, samtidigt med att den
lämnar fritt tillträde för de uppvärmda ytströmmarna,
som möjliggöra, att hamnarna fråt Lindesnæs till
Rysslands gräns aldrig frysa till. Bankens västra
branta sluttning bär utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
