Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrsken - Norrsken fig. 1 och 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
v. En annan märkvärdig form af norrsken är den,
då himmelen h. o. h. eller delvis öfverdrages med
en ytterst tunn, mestadels rosafärgad slöja, inom
hvilken inga konturer kunna skönjas. När denna
slöja sprider sig öfver himmelen, ser det ut, som
om ett tunt vätskelager flöte fram öfver firmamentets
släta yta. Dess färg är dock ibland så
intensivt röd, att man liknat den vid blodets, och
vid jämnmulen himmel har man sett den täta molnslöjan
antaga en blodröd färg. Så var förhållandet
i Norrland vid det stora norrsken, som 4 febr.
1872 var synligt öfver största delen af norra
halfklotet, ända ned till Bombay vid 19° n. br., och
som åtföljdes af ett vidsträckt södersken på södra
halfklotet. – Till de växlingar norrskenet undergår
i afseende på formen sälla sig också dess
färgvariationer, genom hvilka dess karaktär af
föränderlighet ytterligare ökas. Bågarna äro för det
mesta ofärgade, men de på dem uppträdande
fläckarna och från dem uppskjutande strålarna äro
stundom färgade i grönt eller rödt, och det så,
att antingen en och samma stråle har olika färg
i nedre och öfre ändan, eller ock så, att somliga
strålar äro hvita, andra röda och åter andra gröna.
Äfven flammorna äro någon gång färgade. I
norrskensljusets spektrum upptäckte A. J. Ångström i
Uppsala (1867) tre svaga band, tillhörande
kväfvets katodspektrum, och en stark gulgrön linje,
den s. k. norrskenslinjen, som ännu är af
okändt ursprung, men som återfinnes i
zodiakalljuset. Man har ansett denna härröra från krypton,
från en okänd gas eller från luftens fluorescens
under norrskenets inverkan. Ytterligare ett
tjugutal svagare linjer har senare upptäckts med
fotografiens hjälp och blifvit till sitt läge noggrant
bestämdt af Paulsen, hvarigenom de kunna
sammanställas med spektrallinjerna i det svaga
blekvioletta ljus, som visar sig vid urladdning i ett
vakuumrör, då katodstrålar göra sig märkbara i
detsamma. – Man ansåg förr, att norrskensbågens
högsta punkt låg i magnetiska meridianen. Men
man vet numera, att detta blott tillnärmelsevis är
händelsen samt att afvikelsen från detta plan,
hvilken hos oss är västlig, varierar såväl till storlek
som riktning på olika delar af jordytan. Strålarnas
konvergenspunkt åter sammanfaller, åtminstone i
det närmaste, med magnetiska zenit, eller det
ställe på himmelen, mot hvilket sydändan af
inklinationsnålen (se Jordmagnetism) inställer sig,
ett förhållande, som först uppmärksammades af den
svenske fysikern Wilcke (1777). Dessa omständigheter
antyda med bestämdhet tillvaron af ett
sammanhang mellan norrskensfenomenet och
jordmagnetismen (se d. o.), hvilket ytterligare bekräftas
däraf, att vid stora norrsken oftast starka,
oregelbundna ändringar (s. k. störningar l. perturbationer)
visa sig hos de jordmagnetiska instrumenten.
Detta iakttogs redan af Hjorter i Uppsala 1741
(se Vet. akad:s handl., vol. VIII, 1747, sid. 34).
Sitt närmare samband med jordytans och atmosfärens
elektriska tillstånd förråder norrskenet
slutligen genom de elektriska strömmar, som vid starka
norrsken uppkomma i telegraftrådarna och som vid
flera tillfällen varit så intensiva, att de omöjliggjort
all telegrafering. – Norrskenen äro icke lika
vanliga öfverallt på jorden. Talrikast och intensivast
äro de på ett bälte af oval form, det s. k.
norrskensbältet, som i Gamla världen faller h. o. h.
inom Norra ishafvet och tangerar fastlandet endast
vid dess två nordligaste punkter, Nordkap och
Kap Tjeljuskin, men i Amerika och Norra Atlanten
går mycket sydligare, i nämnda haf ända ned till
57° eller 58° n. br. Inom detta bälte, således i
polartrakterna, visar sig i regel norrskensbågen vid
södra horisonten och strålarna på södra himmelen.
Det är klart, att härledningen af verkliga perioder
för polarskenet mycket försvåras genom sol- och
månljusets samt molnighetens menliga inverkan på
företeelsens synbarhet. Dock synes det vara säkert,
att polarsken oftast inträffa på aftonen (troligen
t. o. m. innan dagsljuset tillåter att skönja dem)
och sällsyntast om morgonen. Norrskenen äro hos
oss talrikast på våren och hösten vid dagjämningstiderna,
i polartrakterna åter vid midvintern. Alla
år visa dock ej samma norrskensfrekvens. Man
har nämligen funnit, att norrskenet är underkastadt
en 11-årig periodisk variation i styrka och
talrikhet och, hvad som härvid är märkvärdigast,
att denna variation i det närmaste sammanfaller
med motsvarande periodicitet hos solfläckarna.
Utom denna s. k. 11-årsperiod har norrskenet äfven
en eller möjligen flera längre perioder, men deras
tidslängd har man ännu icke lyckats definitivt
bestämma. Vidare ha Ekholm och Arrhenius härledt
en 26-dygnsperiod, som måhända sammanhänger
med solens rotation, och en 27-dygns, som beror
af månens deklination, i det norrskenen på norra
halfklotet vid norra lunistitiet (månens nordligaste
läge på himmelen) äro dubbelt så talrika som vid
södra lunistitiet (månens sydligaste läge på himmelen).
På södra halfklotet eger ett motsatt förhållande rum.
Norrskenen ha alltsedan början af 1700-talet
utgjort föremål för studier och vetenskapliga
undersökningar, hvarför också litteraturen öfver detta
fenomen är ganska rikhaltig. De Mairans klassiska
arbete "Traité physique et historique de l’aurore
boréale" (2:a uppl. 1754) upptar allt hvad på
hans tid var kändt om detta fenomen. I det tal,
som Wilcke 1778 höll vid nedläggandet af presidiet
i svenska Vet. akad., beskrifver han på ett
utmärkt sätt norrskenets mångfaldiga former och
växlingar samt redogör för de många teorier, som
redan då voro uppställda för dess förklaring. Viktiga
bidrag till fenomenets utredning ha lämnats
genom de i arktiska trakter sig uppehållande
polarexpeditionerna, förnämligast af Bravais under
Gaimardska expeditionens vistelse i Bosekop i
Finmarken (1838 och 1839), af Aug. Wijkander under
Nordenskiöldska expeditionens öfvervintring vid
Mosselbay på Spetsbergen (1872–73; han visade,
att i norrskensstrålar en elektrisk ström går
nedifrån-uppåt), af Nordenskiöld under Vegaexpeditionens
uppehåll vid Pitlekaj (1878–79), af Carlheim-Gyllenskiöld,
som i en innehållsrik monografi
sammanställt och bearbetat de norrskensobservationer,
som utfördes (1882–83) vid svenska polarstationen
vid Kap Thordsen på Spetsbergen (jfr fig. 2),
af A. Paulsen på Grönland (1882–83) och på Island
(1899–1900), af Westman vid Treurenberg bay
(1899–1900), af Birkeland vid Altenfjord
(1899–1900) och vid fyra stationer kring Norra ishafvet
(1902–03) samt af många andra. Af utomordentlig
räckvidd är fotografiens införande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
