Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norska litteraturen - Norska skogsbygden, socken. Se Skogsbygden. - Norska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1789–1835), V. A. Wexels (1797–1866), F. Ingier
(1805–82), K. P. Caspari (1814–92), G. K. Johnson
(1822–94), K. P. P. Essendrop (1818–93), J. K. Heuch
(1838–1904) och E. F. B. Horn (1829–99) må göra till
fyllest. Inom egyptologien har J. D. C. Lieblein
(1827–1911) frambragt värdefulla arbeten. Som
författare af skrifter för folket må E. Sundt
(1797–1861) och O. Vig (1824–57) ihågkommas.
Om Norges periodiska litteratur se Tidning och
Tidskrift.
J. V.*
Norska skogsbygden, socken. Se Skogsbygden.
Norska språket var under sitt äldre skede, fornnorska
(till reformationen), icke som nu inskränkt till
Norge och Färöarna, utan dess område omfattade då
(se Nordiska språk) en tid bortåt äfven delar
af Irland och norra Skottland, Man, Hebriderna,
Shetlandsöarna och Orkneyöarna, på hvilka båda
senare ögrupper norskt språk fortlefde långt in i
nyare tid, dessutom vissa delar af det nuv. (västra)
Sverige (Bohuslän, Särna med Idre i Dalarna, Jämtland
och Härjedalen). Kännedomen om fornnorskan hämtas
endast till ringa del ur runinskrifter. Dessa äro
nämligen jämförelsevis få – ungefär 150 stycken –
och i språkligt afseende föga upplysande, helst de
nästan samtliga tillhöra tiden 1050–1350 och således
äro samtidiga med eller åtminstone föga äldre än
den äldsta litteraturen. Hvad af denna bevarats,
är uteslutande skrifvet med latinskt alfabet. De
äldsta handskrifterna äro lika gamla som de äldsta
fornisländska – alltså från senare hälften af
1100-talet – och af icke obetydligt intresse;
men i sin helhet är Norges gamla litteratur till
såväl innehåll som omfång ojämförligt underlägsen
Islands. Den utgör sammanlagdt endast omkr. 20 olika
arbeten af mera betydande omfång, och af dessa äro
endast få af större litterärt värde. I språkligt
afseende synnerligen viktiga äro de massor af
diplom, som sträcka sig genom hela Norges medeltid
fr. o. m. 1200-talets början och som äro upplysande i
synnerhet rörande språkets dialektala skiftningar. De
äldsta fornnorska språkformerna har man emellertid
icke att söka i de äldsta nu bevarade handskrifterna,
utan i de uti något yngre handskrifter meddelade
gamla skaldekvädena, alltifrån Þjóðolfs från Hvin
(slutet af 800-talet) dagar. Yid denna tid skilde
sig språket så föga från den öfriga Nordens, att
det knappast då ännu kunde kallas specifikt norskt;
likaså var, sedan isländskan (från omkr. 900)
afskilt sig från moderspråket, norskan, olikheten
dem emellan till att börja med försvinnande liten,
naturligtvis hvad litteraturspråket beträffar. Från
och med 1200-talet äro emellertid de båda språken
ganska skarpt skilda. Isländskan fullföljer en i hög
grad själfständig utveckling, under det att norskan
på grund af geografiska och politiska förhållanden
får i mycket gemensamma öden med de östnordiska
språken. Sedan Norge 1319 förenats i personalunion med
Sverige, börja rena svecismer vinna insteg i norska
skriftspråket. Äfven f. ö. har 1300-talet att uppvisa
flera afvikelser från det äldre språkbruket. Under
1400-talet, då Norge är i union med Danmark och
tidtals äfven med Sverige, upptagas i norskan en
mängd danismer samt en och
annan svecism. Mot slutet af medeltiden växer detta
danskans inflytande med jättesteg, så att den norska
litteraturen aftynar och norska som skriftspråk
slutligen alldeles undantränges af danska. Under
1400-talet eger Norge knappast någon annan litteratur
än diplom, och redan vid slutet af århundradet är det
alldeles öfvervägande antalet af dessa skrifvet på
ett språk, som är ren danska. På norska skrifna diplom
från 1500-talet träffas endast som sällsynta undantag,
och fr. o. m. reformationen, då bibeln och de gamla
lagarna öfversattes till danska, icke norska, blef
danskan afgjordt Norges litteraturspråk samt därjämte
stadsbefolkningens och de läskunniges talspråk. Det
kan dock ej nekas, att många norska författare under
de följande århundradena skrefvo ett språk, som
egde en starkt norsk färg, t. ex. P. Olaussön Friis
(d. 1614), P. Dass (d. 1708) och i viss mån äfven
1700-talets båda litterära stormän Holberg och den än
mer norske Wessel. Men först efter Norges politiska
frigörelse (1814) har ur det under föreningen
med Danmark införda danska litteraturspråket under
inverkan af de norska folkmålen ett särskildt nynorskt
språk utvecklat sig. Till sin ljudbyggnad står
detta norska språk närmare svenskan än danskan. Det
i allmänhet bibehållna danska stafningssättet
gör emellertid, att skillnaden mellan danska och
norska på papperet väsentligen inskränker sig till
ordförrådet. Norskan har nämligen ur folkmålen
upptagit en mängd i Danmark okända ord, och för att
göra sina skrifter tillgängliga för danska läsare
bifoga norska författare ofta ordförklaringar under
texten (så t. ex. Kielland, Lie och Elster; jfr
Listov, "Ordsamling fra den norske æsthetiske
literatur siden 1842", 1866). För båda språken
gemensamma ord förete ofta i norskan en annan
skiftning i betydelsen än i danskan. I uttalet
kännetecknas norskan i motsättning till danskan
hufvudsakligen af följande. Äldre nord. p, t, k
kvarstå oftast som sådana, alltså t. ex. no. skape,
flat, liten, duk (men da. skabe, flad, liden,
dug med frikativljud i uttalet), hvaremot urspr.
g ej behålles (no. och da. mave, mage, due, duga,
vie, viga, o. d.); d och g förloras i hvardagliga ord
liksom i sv., t. ex. ti, tid, brö, bröd, bre, bred,
dro, drog, ta, taga; bb, dd, gg uttalas som i sv.;
r-ljudet bildas med tungspetsen (liksom i mellersta
och öfre Sverige) och sammansmälter med följande t,
s, n till tjocka ljud; k och g före "lena" vokaler
uttalas: k som ty. "ich"-ljud (liksom i Värmland
och angränsande svenska landskap) och g som j,
alltså no. köre [chöre], köra, give [jive], gifva;
den svenska skillnaden mellan två a- och två u-ljud,
ett öppet och ett slutet, framträder mindre i norskan
eller är omärklig, så att t. ex. han och dag, hus
och hund uttalas med nästan samma vokal, och denna
ligger emellan de vokaler, som sv. har i motsvarande
ord; ei uttalas i no. som äi (i da. som ai). Norskan
saknar dansk "stöt", men har två olika musikaliska
accenter, ungefär som svenskan. I ordböjningen märkes
en bestämd sträfvan att med anslutning till äldre
nordiskt språkskick, men i motsats till danska bilda
mask. och fem. plur. på -er (t. ex. ulver, hester,
stoler), medan konsonantiskt slutande neutr. i
plur. lämnas lika med sing. Best. sing. neutr. har
i norskan förlorat -t, t. ex. take, taket, vanne,
vattnet, men i supinum behålles t:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
