Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nulla poena sine lege ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
117
Numidia-Numismatik
11S
Numi;dia, forntida landskap i norra Afrika, gränsade
i ö. till Kartagos område, i s. till Getu-fien, i
v. till floden Mulucha, senare till Maureta-nien,
i n. till Medelhafvet och motsvarade således
det nuv. (resp. östra) Algeriet. Landet, i det
inre bergigt, var rikt på betesmarker och delvis
fruktbart. Särskildt berömda voro de nu-midiska
hästarna. Befolkningen, af berbernas stam, var urspr,
kringströfvande (lat. numidce, af grek. nomafdes,
"nomader"), men blef senare bofast; den var mycket
tapper, och i synnerhet voro de numidiske ryttarna
(t. ex. i Kannibals här) berömda. Landet lydde länge
under inhemska furstar (s© Masinissa, Jugurtha, Juba),
men betraktades efter hand af romarna som ett slags
lydland; efter slaget vid Thapsos (46 f. Kr.) blef
det romersk provins (Ajrica nova). Bland de många
blomstrande städer, som funnos där, må nämnas
Hippo, Cirta och de i militäriskt hänseende viktiga
Lambsesis och Thamugadi (med storslagna ruiner,
se R. Sturzen-Becker, "Bland romerska minnen i
Nordafrika", 1912). Efter vandalernas infall i
5:e och arabernas i 8:e årh. råkade landet alltmer
i förfall. Se vidare Algeriet och K a-b y l e r.
H. Sgn.
Numidinae. zool. Se Pärlhön se n.
Numismatik (af grek. nofmisma i dess lat. form
numisma, mynt), myntkunskap, d. v. s. kännedomen om
mynt (se d. o.), brakteater (se d. o.) och medaljer
(se d. o., sp. 1373 ff.). Numismatiken innefattar
bestämningen af tidpunkten och präglingsorten,
där dessa omständigheter ej äro tydligt an-gifna,
af myntens ursprungliga vikt o. d. samt det
systematiska ordnandet, eventuellt beskrifvan-det
af myntsamlingar. Numismatiken är, särskildt för de
äldre perioderna, en fruktbärande h j alp vetenskap
för historien, i det den lämnar viktiga upplysningar
i fråga om mytologi, kult, författning, förvaltning,
krigsväsen, handel, sam-färdsförhållanden, handtverk,
seder och klädedräkt. Äfven konsthistorien hämtar
bistånd af nu-mismatiken dels genom de afbildningar af
konstverk, som finnas på de antika mynten, dels genom
den fulländade konstskicklighet, hvarmed myntbilderna
från de bästa tiderna äro utförda. Genom sitt
olika värde i detta hänseende ge mynten o. s. v. en
konsthistoria i smått. Jämväl litteraturhistorien
belyses i många fall af myntbilder, särskildt sådana,
som framställa skalder och filosofer. Något enhetligt
system för numismatiken har ej kunnat genomföras. Det
enklaste torde vara att sammanfatta mynt och medaljer
under följande fyra hufvudaf-delningar: 1. Grekiska
mynt; till denna afdelning räknas feniciska,
kartagiska och judiska mynt på grund af deras nära
förbindelse med de grekiska.
2. Romerska mynt, slagna under den romerska
republiken och kejsardömet i Rom eller provinserna.
3. Europeiska (kristna staters) mynt, medeltida och
nyare (de senare omfattande äfven amerikanska
samt från europeiska lydländer och kolonier).
4. Orientaliska mynt (sådana, som ha inskrift på
något österländskt språk, d. v. s. fornpersiska,
arabiska, nypersiska, indiska, kinesiska, japanska
m. fl. mynt). - Den, som först synes ha fäst
uppmärksamheten på de antika mynten, varPetrarca.
Han hade om samling sådana, hvilken han sände till
konung Alfons al Aragonien. Äfven kejsar Karl IV
skall ha
egt en samling antika mynt. Senare samlade Medi-céerna
i Florens sådana i stort omfång. Kejsar Fredrik IV
grundlade myntkabinettet i Wien, och äfven kejsar
Maximilian I var lifligt intresserad af numismatik
liksom konung Mattias Corvinus i Ungern samt de
franske konungarna Frans I och Henrik II, ej till
förglömmandes de svenska drottningarna Kristina (se
K. N. D. Bildt, "Les médailles ro-maines de Christine
de Suéde", 1908, och S. Ha-verkamp, "Médailles
de grand et moyen bronze du cabinet de la reine
Christine", 1742), och Lovisa Ulrika. Numera förekomma
storartade myntkabinett i alla Europas hufvudstäder
och i många provinsstäder. De mest berömda finnas
i Berlin, München, Stuttgart, Karlsruhe, Wien,
Paris (Cabinet de France i Bibliothéque nationale),
London (British museum), Petersburg (Eremitaget)
m. fl. orter. Konung Viktor Emanuel III af Italien
har en praktfull samling, öfver hvilken han själf
utgett en katalog. Äfven en mängd privatpersoner
eger myntsamlingar, och sedan midten af 1800-talet ha
numismatiska föreningar bildats i de flesta europeiska
hufvudstäder. 1858 bildades The american numismatic
society, numera den största och rikaste numismatiska
förening i världen. Högst i anseende stå The Royal
numismatic society i London och La Société royale de
numismatique de Belgique. Mot slutet af 1500-talet
började man vetenskapligt behandla de hopbragta
samlingarna; numera finnes en synnerligen vidlyftig
numismatisk litteratur. Bland alla dessa arbeten
må nämnas ett fåtal af de mest berömda: Angelus
Politianus, "Miscellanea" (1459), Willib. Pirkheimer,
"Priscorum num-morum sestimatio" (1528), J. Eckhel,
"Doctrina nummorum veterum" (1792-98), J. v. Mader,
"Kritische beiträge zur miinzkunde des mittel-alters"
(1803-13), Th. Mommsen, "Geschichte des römischen
miinzwesens" (1860), Babelon, "De-scription historique
et chronologique des monnaies de la république
romaine" (1885-87), B. Head, "Historia nummorum"
(1887), Th. E. Mionnet, "Description des médailles
antiques" (1806-37), Cohen, "Médailles impériales"
(1880-92),Schlum-berger, "Bractéates d’Allemagne"
(1874), Luschin v. Ebengreuth, "Die allgemeine
munzkunde und geldgeschichte des mittelalters
und der neueren zeit" (1904) och "Die miinze als
historisches denkmal" (1906). Vidare det storartade
sammel-verket "Corpus nummorum" (fr. 1898),
utgifvet af Berlins akademi. För införande i
numismatikens studium kunna tjäna bl. a. Halke,
"Einleitung in das studium der numismatik" (3:e
uppl. 1905) m. fl.; för de praktiska kunskaper,
som en numisma-tiker behöfver, se t. ex. Brendicke,
"Einfuhrung in die munzkunde" (1889) samt Blanchy
och Ville-noisy, "Guide pratique de 1’antiquaire"
(1899). Kataloger äro ofta af största vikt för
numismatiken. Ett mönsterarbete i det afseendet är
"Catalogue of the oriental and indian coins in the
British museum" (12 bd, 1875-90). För bibliografien
må nämnas: Hirsch, "Bibliotheca numismatica omnium
gen-tium" (1760), Lipsius, "Bibliotheca numaria"
(1801), Leitzmann, "Bibliotheca numaria 1800- 1866"
(2:a uppl. 1867). Numismatiska tidskrifter finnas
i nästan alla mera civiliserade länder, de flesta i
Tyskland. En mängd af de olika ländernas viktigaste
mynt finnes under deras resp. namn af bildad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
