- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
299-300

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyström ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Medeltida titel på de högst ställde prelaterna
i katolska kyrkan, som kallade sig ärkebiskop
o. s. v. med eller af Guds nåde (lat. Dei gratia,
se vidare d. o.). Däraf kom seden att kalla furstarna
(äfven konungarna) "Ers nåde" ("Min nåd och din nåd
trifvas ej under samma tak" skall Gustaf Vasa ha
svarat ärkebiskop Johannes Magnus). Så blef ordet
"nådig" nästan likbetydande med kunglig, och i
denna bemärkelse användes det i åtskilliga stående
uttryck, såsom "nådigt bifall", "nådigt bref", "nådig
skrifvelse". Med uttrycket nådigt afsked förstås,
att en ämbetsman får afsked af konungen på egen
begäran eller vid viss ålder enligt lönereglerings-
och pensionsföreskriften; den sålunda afskedade får
pension och behåller, med undantag af statsråd, sin
titel, officiellt med det framförstående tillägget
f. d. (f. l. förutvarande). Allt detta är icke
fallet, då en ämbetsman afsättes. Det "nådiga
afskedet" har sitt ursprung från den romerska
kejsartidens, missio honesta, eg. den uttjänte
soldatens (kollektiva) afskedsbref, hvari honom
tillförsäkrades vissa förmåner; sedan användes
uttrycket äfven i civiltjänsten. – På nådigste
befallning
(förkortadt: P. n. b.) är en genom
grundlag och häfd stadgad formel vid undertecknandet
af vissa regeringshandlingar genom vederbörande
departementschef i st. f., såsom enligt § 38 R. F. är
regel, af konungen. Formeln "P. n. b." användes
1) vid expeditioner i kommandomål af resp. chef
för Landt- eller Sjöförsvarsdepartementet; 2)
vid expediering af "föreskrifter och erinringar om
verkställighet af utfärdade beslut" (detta utvidgadt
därhän, att under tidens lopp endast en expedition i
hvarje regeringsärende ansetts behöfva af konungen
undertecknas, medan vederbörande departementschef
undertecknat öfriga expeditioner, som behöft utgå,
för så vidt ej, som numera är vanligare, vid behof
af flera expeditioner i samma ärende vidimerade
afskrifter tagas af originalbrefvet); 3) med stöd af
§ 10 R. F. vid beredning, "genom nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande ämbetsverk", af något
regeringsärende, innan det föredrages "hos konungen
i statsrådet". Dylika upplysningar pläga infordras
genom remisser, tecknade på den till departementet
inkomna framställningen i ämnet eller på en åtföljande
remissakt, en s. k. "kapprock". Infordrande af
dylika utlåtanden öfver till K. M:t i behörig
ordning inkomna och diarieförda ärenden tillkom före
departementalreformen enligt äldre kansliordningar
statssekreterarna eller andra den tidens föredragande,
och dessa remissakter undertecknades af dem "på nådig
(l. nådigste) befallning". Dessa föredragandenas
befogenheter öfverflyttades efter 1840 års
departementalreform i samma omfattning på de enligt
denna numera föredragande departementscheferna,
hvarom uttrycklig förklaring 1842 meddelades. Då (i
okt. 1913) Landtförsvarsdepartementets dåv. chef
(D. Bergström) använde formeln "P. n. b." för
infordrande af förklaring från Dalregementets
chef rörande hvad som "förelupit" vid ett i
tidningspressen omtaladt, i regementets officersmäss
hållet sällskapligt samkväm och särskildt om lydelsen
af ett utaf öfversten därvid hållet tal för d:r Sven
Hedin och af dennes svarstal samt upplysning, "om,
när och af hvem" d:r Hedin till
samkvämet inbjudits, uppstod rörande lagligheten
af denna åtgärd (då intet aktstycke förelåg
för remiss och formeln "på nådigste befallning"
användts, utan att konungens ställföreträdare,
kronprinsen-regenten, hade vetskap om åtgärden)
en långvarig och hetsig tidningspolemik. Åtgärdens
klandrare ville därvid i densamma se ett till
ministerstyrelse tenderande öfverskridande af
departementschefens befogenhet, medan denne och hans
försvarare förklarade åtgärden vara af honom med stöd
af § 10 R. F. vidtagen af ämbetsplikt och i öfliga
former. – Nådig herre, i synnerhet nådig fru
och hennes nåd voro länge titlar, som, i synnerhet
af tjänstfolket, tillades personer af adlig börd.
1. E. Bg. 3. J. C. V. S-g.

Nådastolen, det på Guds befallning förfärdigade locket
på vittnesbördets ark, betraktades som Jeho-vahs
tron. Därifrån tänktes Gud tala, och där tronade hans
härlighet (jfr Ark 1).

Nådaval. Se Predestination.

Nådemedel (lat. media grätice], teol., de medel -
ordet och sakramenten -, hvarigenom Gud genom Anden
träder i gemenskap med människan och sålunda gör henne
delaktig af sin nåd. Den lutherska läran om nådemedlen
är utbildad i motsats dels till katolicismens, dels
till de mystisk-spiritua-listiska riktningarnas,
dels slutligen i viss mån till den reformerta kyrkans
åskådning. Motsatsen till katolicismen framträder
tydligast i den helt olika betydelse, som på den
ena och den andra sidan tillkommer "ordet". Efter
katolsk åskådning är det blott genom sakramenten,
som, på ett sätt, som ej vidare kan för medvetandet
klargöras, en verklig nådemeddelelse sker; ordet,
som här fattas väsentligen som dogmatisk och
etisk lärolag, har för frälsningstillegnelsen
egentligen blott betydelsen af ett incitament,
som drifver människan att söka Guds nåd. I den
lutherska kyrkan åter träder ordets betydelse som
nådemedel så starkt i förgrunden, att termen "ordet"
ofta användes som den sammanfattande beteckningen för
nådemedlen (ordet i trängre mening och sakramenten)
öfver hufvud och att också i fråga om sakramenten,
hvilka ofta, utan att därmed en uttömmande bestämning
afses, betecknas som "synliga ord", den afgörande
tonvikten lägges på det sakramentshandlingen
beledsagande och uppbärande gudomliga instiftelse-
och löftesordet. Denna skillnad är tydligen en
omedelbar följd af olikheten i själfva nådebegreppet
(se Nåd). Lika fjärran som det måste ligga att tänka
sig ordet som bärare af katolicismens naturartadt
uppfattade "nåd", lika naturligt framgår betoningen
af ordet - det förnämsta medlet för all meddelelse
och all innerligare gemenskap personligheter emellan -
såsom nådemedel som en konsekvens af protestantismens
personliga uppfattning af nåden. Denna betydelse har
ordet då ej som förmedlare af något slags substantiell
"kraft" e. d., utan just genom sitt innehåll, såsom
evangeliet om Guds kärlek i och genom Kristus. Dock
får detta ej fattas så, som om ordets betydelse
skulle uppgå i meddelandet af ett visst läroinnehåll,
som af människan på reflexionens väg tillegnas, utan
beteckningen af ordet som nådemedel, liksom läran
om att Anden i och genom ordet verkar och gifves,
innebär, att Gud själf genom ordet handlar med
människan och med henne träder i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:01:00 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free