- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
357-358

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nässjö ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Drifgarnsfiske och fig. 1 till art. Fiske). Man kan äfven
skilja mellan enkla och sammansatta nät. De förra
bestå af 1 nätvägg, de senare af 2 eller 3, af hvilka
de yttre då ha betydligt gröfre maskor, så att fisken,
då den rusar mot den inre nätväggen, drar denna som
en påse med sig genom det yttre nätets gröfre maska
(s. k. skottnät l. grimgarn). Se vidare Fiskredskap,
sp. 449 – 450. – 2. Jaktv. I äldre tider, innan
jaktgevären nått någon större fullkomning, spelade
fångst af villebråd en betydande roll i jämförelse
med nedläggandet medelst skott. Härvid användes
ofta nät af olika konstruktion. Redan på assyriska
reliefbilder finner man jägare, som med nät och
hundar draga ut på jakt, och hos grekiska författare
omtalas jakt med drifvande hundar, hvarvid villebrådet
fångades i uppställda nät; nätvakten (arkyoros)
hade härvid en ansvarsfull post. Äfven vid jakt
med fågelhund (stående hund) användes under 1600-
och 1700-talen ofta nät, i det låga, vertikala nät
utställdes i vägen för de framför hunden löpande
rapphönsen eller ett större nät (tirass) drogs öfver
den tryckande fågelkullen. Förutom vid dylik mera
idrottsmässigt utöfvad jakt ha nät af olika form
användts för yrkesmässig djurfångst. Äfven vid
vargskall (se Jakt, sp. 1203) användes förr nät,
och enligt 1808 års jaktstadga skulle i de länder,
där vargar anställde skadegörelse, vargnät på allmän
bekostnad hållas. Numera brukas hos oss nät nästan
endast vid fångande af lefvande djur för utplantering
å annan ort. Om förbud för användande af nät se
Djurfång.
        1. R. L.* 2. G. G

Nätboll, ett bollspel. Se Bollspel, sp. 1023.

Nätet (lat. omentum), anat., kallas hos människan
det dubbelveck af bukhinnan, som, kommande uppifrån
mellangärdet, omfattar magsäcken och från dennas
stora krök hänger ned framför större eller mindre
del af tarmarna som ett förkläde till dem. Den ofvan
och bakom magsäcken belägna delen kallas lilla
nätet
, den där nedan heter stora nätet. Detta
bildar vanligen en tunn hinna, fastän det är
sammansmält af 2–4 ursprungliga. De tjockare,
mera fetthaltiga ställena längs de anastomoserande
(i hvarandra inmynnande) blodkärlen äro ordnade
i maskor, hvilket gett anledning till namnet. Det
innehåller alltid fett på nämnda ställen, och hos
feta människor kan fetthalten ökas så, att det i sin
helhet får en tjocklek af ett par centimeter. Hos
slaktdjur kallas nätet isterhinna. Dess byggnad
öfverensstämmer i det närmaste med bukhinnans.
        G. v. D.*

Nätfjärilar, Melitæa, zool., släkte af
underfam. Nymphalinæ och fam. Nymphalidæ bland
dagfjärilarna, omfattar medelstora fjärilar med
brunröd grundfärg och nätlik svart teckning på
vingarnas öfversida, bildad af svarta tvärband, som
korsa de svarta vingnerverna. Undertill omväxla,
särskildt på bakvingarna, ljusare och mörkare
tvärband, skarpt begränsade af svarta linjer. –
Släktet har 6 svenska arter, af hvilka kan nämnas den
i lundar och skogsbryn i landets södra hälft öfverallt
vanliga M. Athalia, hvars svarta, hvitpunkterade och
med håriga tornar utrustade larv lefver på groblad.
        G. A–z.

Nätförband, bygnk. Se Nätverk.

Nätgurka, bot. Se Luffa.

Näthinna (lat. retina), ögats ädlaste del,
den,

hvilken alla de andra delarna skydda eller tjäna. Det
är på näthinnan, som de utifrån kommande ljusstrålarna
förenas till en – upp och nedvänd – bild af föremålet
(näthinnebild), och där förmedlas bilden så, att
intrycket genom synnerven kan ledas till hjärnan
och i denna uppväcka en föreställning om den yttre
världen. Af allt, som skaparen förlänat den mänskliga
och djuriska organismen, äro näthinnan och dess
funktion det underbaraste. Näthinnans byggnad är
också i sig den mest komplicerade och underfulla. Med
mikroskopets hjälp har man studerat dess skilda
lager, och fysiologien har påvisat, hvilket af
dem, som är det egentligen ljusuppfattande. –
Näthinnan stödes utifrån af senhinnan (sclerotica)
och den mellanliggande åderhinnan (choroidea), af
hvilken dess yttre lager erhålla sin näring. Den
bekläder hela bakre delen och större delen af ögat,
sträckande sig framåt, om än i förändrad form, ända
till baksidan af regnbågshinnan (iris). Den omfattar
således största delen af glaskroppen. Den är att
betrakta som en utbredning af synnerven, sedan
denna borrat sig igenom de yttre hinnorna. Detta
ställe, kalladt papillen, är ljust, nästan hvitt,
och därifrån utbreda sig näthinnans pulsådror, dit
samla sig dess blodådror. Men på detta, ställe finns
ej ännu näthinnestruktur, och därför saknar denna
fläck synförmåga (se Blinda fläcken). Den sitter på
sidan om ögats bakre pol, där ett förtunnadt ställe
befinner sig (fovea centralis, äfven kalladt macula
lutea
, "gula fläcken", se d. o., emedan det efter
döden antar en gulaktig färg), hvilket just är det
synkraftigaste stället på hela näthinnan, det som man
vänder till, då man vill fixera ett föremål. Med den
öfriga delen af retina endast kompletteras synen:
det periferiska seendet. Detta är dock nödvändigt
för orienteringens skull. – Af retinas olika lager
särskiljer man, räknadt inifrån och utåt, först
en gränshinna till glaskroppen; så ett lager af
nervtrådar; så två granulära lager och två kornlager,
omväxlande med hvarandra; en yttre begränsningshinna;
staf- och tapplagret, hvari bilderna afmåla sig,
och sist ett lager af pigment. Utom det sistnämnda
äro alla genomskinliga. – Näthinnan kan bli säte
för en mängd sjukliga processer, hvilka mer eller
mindre hota synens bestånd. Somliga medföra till sist
ohjälplig blindhet.
        Rsr. (G–d.)

Näthvalf, bygnk. Se Hvalf, sp. 1392.

Nätkärl, bot. Se Kärl 2.

Nätmage (lat. reticulum), anat. Se Idisslare och
Mage, sp. 459.

Nätmelon, bot. Se Cucumis, sp. 943.

Nätra. 1. Tingslag i Västernorrlands län, ingår
i Nätra och Nordingrå domsaga samt Norra
Ångermanlands nedre fögderi och omfattar socknarna
Nätra, Sidensjö, Skorped och Anundsjö. 3,929
kvkm. 18,266 inv. (1912). – 2. Socken i
Västernorrlands län, Nätra tingslag. 36,212 har. 5,741
inv. (1912). N. utgör ett pastorat i Härnösands stift,
Ångermanlands nordvästra kontrakt.

Nätra och Nordingrå domsaga, i Västernorrlands län, bildad 1901 genom
delning af Norra Ångermanlands domsaga, motsvarar
Norra Ångermanlands nedre fögderi samt omfattar två
tingslag: Nätra och Nordingrå. 4,526 kvkm. 25,944
inv. (1912).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:30 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free