Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oberfränkisch ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furstendömet Birkenfeld, på bägge sidor om floden
Nahe. 10,791 inv. (1910). Realskola. Agatsliperi,
stensnideri samt tillverkning af tombak- och
bijouteriartiklar. Agaterna erhöllos förr
från trakten, men införas numera jämte andra
stenar från Brasilien, Indien och Böhmen.
(J. F. N.)
Oberstes landesgericht [åber-], ty. Se Bajern,
sp. 692.
Oberthiir [åber-], Karl, tysk harpist, f. 1819 i
Munchen, d. 1895 i London, där han från 1844 var
bosatt som en ansedd virtuos och lärare och hvarifrån
han ofta gjorde konsertresor till kontinenten. Hans
kompositioner äro mest skrifna för harpa, men han
skref äfven pianostycken, visor, uvertyrer, en
mässa, en legend och en opera (Flo-ris de Namur).
A. L.*
Oberursel [åberor-], stad i preussiska
reg.-omr. Wiesbaden (Hessen-Nassau)
vid Ursel. 7,083 inv. (1910). Realskola,
kuranstalt för nervsjuka. Tillverkning af
läder, papper, motorer och velocipeder.
J. F. N.
Oberwaid [åber-], klimatisk kurort i kant. S:t Gallen,
nära staden S:t Gallen, Schweiz, 640 m. ö. h. Mycket
besökt, i synnerhet af rekonvalescenter. Den
egentliga säsongen maj–okt.; besökt äfven under
vintermånaderna.
Ln.
Oberverwaltungsgericht [åberfer-], ty. Se
Kollegium, sp. 545.
Oberyktad, jur. Se I n f a m i.
Oberyssel [åber-]. Se Overyssel.
Obésitas, lat., fetma. Se F e 11 s o t.
Obestruket rum, befästningsk. Se Död vinkel.
Obestämd integral, mat. Se Integral.
Obestämd jämvikt, mek. Se Jämvikt.
Obestämd straffdom, jur., en sådan å frihetens
förlust lydande straffdom, vid hvilken den ådömda
frihetsförlusten är endast till sin art, men icke till
sin tidslängd bestämd, i det att åt den myndighet,
som handhar straffets verkställande, är öfverlämnadt
att med ledning af de erfarenheter, som vunnits på
verkställighetsstadiet, åtminstone inom vissa gränser,
bestämma, huru länge den dömde skall kvar-hållas i
anstalten. En sådan anordning, till hvilken förebilder
i äldre strafflagstiftning före 1800-talet icke
saknats, har under de senaste årtiondena påyrkats
och äfven i vissa länders lagstiftning införts,
särskildt i ändamål att vinna ett effektivare skydd
för samhället emot de s. k. vaneförbrytarna (se
d. o.), i synnerhet de farligare bland dessa. I den
norska strafflagen af 1902 § 65 infördes sålunda en
bestämmelse, att där någon begått två eller flera
brott af i lagen angifven svårare art, oafsedt om
han blifvit för något af dem tidigare dömd eller ej,
samt tillika anses särskildt farlig för samhället,
domstolen kan vid straffets ådömande bestämma, att
den dömde må kvarhållas i straffanstalt äfven efter
det ådömda straffets utstående, dock högst under
en tid tre gånger så lång som det ådömda straffet
och under inga omständigheter längre än femton år
därutöfver. Denna bestämmelse hade dock ännu 1913
icke kommit till någon användning. På liknande sätt
föreskrifna två australiska lagar (Habitual criminals
act af 1905 för Nya Zeeland och Habitual criminals
and offen-ders act af 1906 för Nya Syd-Wales),
att den, som ett flertal gånger blifvit dömd till
straff för vissa svårare brott, skall af domstolen
kunna förklaras
för vaneförbrytare med den påföljd, att han efter
det ådömda straffets undergående öfverflyttas
till en särskild anstalt på obestämd tid ("during
His Majesty’s pleasure"). Ett likartadt stadgande
finnes äfven upptaget i det senaste schweiziska
strafflagsförslaget (af 1909). Enligt detta eger
emellertid domstolen i liknande fall förordna,
att det ådömda frihetsstraffet skall helt utbytas
mot internering i särskild därför afsedd anstalt,
å hvilken vederbörande kan kvarhållas högst 20
år och minst så lång tid, som det ådömda straffet
afsåg. Enligt alla nu nämnda lagstiftningar eger
vederbörlig administrativ myndighet bestämma om
tidpunkten för frigifning, hvilken dock i de flesta
fall till en början endast är villkorlig.
Mot den obestämda straffdomen ha rests åtskilliga
betänkligheter. Dessa gälla särskildt den fara
för den medborgerliga friheten, som kan tänkas
ligga i en dylik åt domstolen inrymd befogenhet att
förordna om en medborgares internering på obestämd
tid. Därvid är dock att märka, att i alla de länder,
där en dylik lagstiftning införts, juryns medverkan
erfordras, för att vederbörande skall kunna förklaras
för vaneförbrytare, resp. samhälls-farlig. Från
skilda håll ha ock betänkligheter yppats mot
att göra tidslängden för inspärrning beroende
af administrativ myndighets prof ning. Dessa
betänkligheter minskas dock, därest man såsom
i det österrikiska strafflagsförslaget (af 1909)
föreskrifver, att domstolen i dylika fall af svårare
återfallskriminalitet väl må vid straffets ådömando
kunna medge ett kvarhållande af vederbörande efter
dettas utstående i en därför särskildt afsedd anstalt
eller del af straffanstalt under en tid af högst
10 år; men att domstolen först efter det ordinära
straffets utstående skall på grundval af därvid vunna
erfarenheter slutgiltigt bestämma, huruvida sådan
internering verkligen skall ega rum. Under inflytande
af dylika betänkligheter har man ock i en i England
nyligen genomförd lagstiftning i ämnet (Prevention of
crimes act af 1908) inrymt domstolen endast befogenhet
att vid svårare fall af återfallskriminalitet,
där vederbörande framstår som vaneförbrytare, jämte
ådömande af vanligt åter-fallsstraff förordna om hans
internering på viss tid, minst fem, högst tio år,
i särskildt därför afsedd anstalt efter det ådömda
straffets utstående, hvarvid likväl villkorlig
frigifning kan ega rum. På andra håll, särskildt i
vissa af de nordamerikanska unionsstaterna, har man
åter tillgodosett ifrågavarande kriminalpolitiska
önskemål genom att i svårare fall väsentligen skärpa
de sedvanliga återfallsstraffet Ofta ålägges sålunda
domstolen att vid andra resans återfall i svårare
brott ådöma dubbelt så långt straff som det vid första
resan ådömda; och i flera af dessa stater inträder
obligatoriskt vid tredje resans dylikt återfall
frihetsstraff på lifstid. Denna grundtanke har ock
upptagits i det senaste tyska strafflagsförslaget
(af 1909). Enligt detta är straffet vid dylika svårare
återfall i brott straffarbete fr. o. m. 5 t. o. m. 15
år, hvilket straff likvisst skall utstås i särskilda
härför uteslutande bestämda anstalter. En likartad
princip har ock kommit till uttryck i det danska
strafflagsförslaget (af 1912). Till främjande af
härofvan nämnda bestraffningsreglers effektivitet är
vanligen ock före-skrifvet, att tidigare utländska
straffdomar skola i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
