Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - O'Braoin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
0’Braoin-Obrenovitj
gium.
- rn.*
(1803). Hans betydelse ligger främst däri, att han
gjorde det serbiska talspråket till skriftspråk och
därigenom utträngde den kyrkoslaviska stilen ur den
världsliga litteraturen. Hans predikningar, propovedi,
förvaras i manuskript i Belgrads bibliotek. Efter hans
död trycktes hans språkliga arbeten Christoitija
sirec blagi obycai i Vjenac ot Alfavita (1825)
och Bukvica (1830). Hans skrifter utkommo 1833 -
45 i Belgrad (nya uppl. 1850, j 1893 och 1911,
fullständig nationalupplaga med j biografier af
J. Skerlié). Om 0. finnas studier på tyska af Kopitar
och Dobrovsky samt på ryska af Gackevitj (1879),
Redcenko (1897) och Stepovitj (1899), på serbiska
en utförlig monografi af A. Gavrilovié (1900).
A-d J.
0’Braoin, Tighernach. Se Iriska litteratur e n,
sp. 846.
Ö Brassö JT-braJjå], ung. Se Kronstadt 2 och 3.
Obrecht, Jakob. Se H o b r e c h t.
Obreeht, Elias, universitetslärare, f. 1653 i
Strassburg, d. 1698, idkade grundliga studier i
klassiska språk och teologi samt antogs af svenske
ambassadören Ehrenstéen i Köln till lärare för hans
söner. 1682 kallades han efter Scheffers död till
professor skytteanus i Uppsala och var den siste
utlänning, som innehade denna plats. I denna egenskap
utgaf han 30 disputationer och höll ett för sin
latinitet prisadt Oratio in memoriam Edv. Ehrenstéen
(1687). 1694 blef 0. universitetsbibliotekarie och
därpå direktor öfver såväl k. biblioteket i Stockholm
som rikets öfriga bibliotek samt utnämndes 1697 till
sekreterare i Kanslikolle-
Obre^novitj, serbisk regentsläkt, ledde sitt namn,
ehuru ej sitt ursprung, tillbaka till den serbiske
landtmannen O b r e n, som på 1700-talet lefde i
Brusnica (distriktet Rudnik). Hans änka, Yisjnja,
gifte om sig med en annan landtman, Tesjo (Teodor)
från Dobrinje (kretsen Uzica), och i detta äktenskap
föddes sönerna Milosj Jovan och Jefrem (Efraim). Äfven
denna släkt antog namnet 0. i likhet med Obrens och
Visjnjas son Milan 0. (d. 1810), en ansedd jord-
och boskapsegare, som på framskjuten plats deltog
i serbiska frihetskriget ifrån dess begynnelse
(1804), mot slutet af sitt lif i opposition mot
Kära-Georg. Såväl Milosj (se 0. 1) som hans söner
Milan (se under 0. 1) och Mikael (se 0. 2) blefvo
furstar af Serbien ; med den sistnämnde utdog denna
gren af ätten. J e-f r e m (f. 1790, d. 1856)
hörde först till sin broder Milosjs anhängare,
men kom sedan i spändt förhållande till honom och
medverkade vid hans störtande; under Milans korta
regering 1839 tillhörde han regeringen. Hans son
Milosj (d. 1861) var fader till Milan I (se d. o.) 0.,
som 1868 efterträdde Mikael och blef Serbiens förste
konung ; med dennes son och efterträdare Alexander I
(se d. o.) 0., som mördades 1903, utslocknade släkten
0. äfven på denna sida.
1. M i l o s j 0., furste af Serbien, f. 1780,
d. 26 sept. 1860 på sommarresidenset Topcider nära
Belgrad, var först oxdrifvare, trädde i tjänst hos
sin halfbroder Milan 0. (se ofvan) och ärfde efter
hans död 1810 hans förmögenhet och inflytelserika
ställning. Då vid turkarnas infall 1813 de serbiske
höf-dingarna flydde till Österrike, stannade Milosj
i landet, och när han insåg, att motstånd var
fåfängt, ingick han förlikning med turkarna och
erkändes af dem som öfverknes i Rudnik, Posega och
Kragujevac. I upprorsförsöket 1814 tog han ej del,
men palmsöndagen 1815 ställde han sig i spetsen för
en ny resning, hvarigenom turkarna af-tvungos vissa
medgif-vanden till serbernas förmån. Själf intog
han en dubbelställning som turkisk ämbetsman och
serbernas höfding; i nov. 1817 erkändes han af de
serbiske kne-serna som öfverknes med arfsrätt för den
närmaste inom sin släkt. Några månader förut hade den
till Serbien återkomne Kära-Georg blifvit mördad;
Milosj anses på turkiskt uppdrag ha föranstaltat
därom. Sin myndighet i landet befäste han genom
kraftigt undertryckande af upprorsförsök samt genom
högtidliga förnyelser af sitt val till furste med
ärftlig värdighet (1827 och 1830). I förhållande
till turkarna stärktes Serbiens ställning under
inverkan af de internationellt politiska händelserna
genom den efter freden i Adria-nopel 1829 utfärdade
hatt-i-scherifen af 1830, hvarigenom också hans egen
värdighet bekräftades, och landets område utvidgades
betydligt genom en gränsreglering 1833. Hans
godtyckliga och hård-händta styrelse framkallade
emellertid opposition, några af honom knappast
allvarligt menade konstitutionella försök (särskildt
grundlagen af 1838) förbättrade ej situationen, och
under trycket af det allmänna missnöjet måste han
13 juni 1839 abdikera till förmån för sin äldste son
Milan (f. 21 okt. 1819); denne låg svårt sjuk och dog
redan 8 juli s. å., utan att ens ha fått vetskap om
sin upphöjelse till furste. Milosj vistades under den
följande tiden mest i Österrike-Ungern, under en följd
af år internerad, och sedan i Valakiet. Samtidigt med
Alexander Karageorgevitjs afsättning, 23 dec. 1858,
kallades han emellertid åter till furste, och efter
att 12 jan. 1860 ha blifvit erkänd af Porten återvände
den åttioårige mannen i febr. s. å. till sitt land,
hvilket han styrde despotiskt liksom förut. Hans korta
regeringstid fylldes af konflikter med Turkiet, som
bl. a. vägrade erkänna hans furste-värdighets ärftliga
karaktär. Jfr Ranke, "Serbien und die Tiirkei"
(1879). På serbiska finnes en utförlig biografi af
M. Gavrilovitj, "M. 0." (1-2, 1908-09).
2. Mikael 0., den föregåendes yngre son, furste af
Serbien, f. 16 sept. 1823 i Kragujevac, d. 10 juni
1868, blef 1839 efter sin broder Milans (se ofvan)
död kallad till furste och tillträdde regeringen
1840, efter att ha erhållit Turkiets erkännande,
men blef redan 1842 fördrifven genom en af senatorn
Vutjitj ledd resning. Efter Alexander Karageorgevitjs
störtande återvände han med sin fader 1859, och
omedelbart efter dennes död, 26 sept. 1860, utropades
han i kraft af arfsrätt till furste. Mikael egde
västerländsk bildning, som han förkofrat under resor
i Europa, och hans sty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
