Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 519-520 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oedicnemus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

519

Oetzthalalperna-Offa

520

senare den högst belägna ständigt bebodda orten i
Österrike. I öfre dalen är boskapsskötsel nästan
uteslutande befolkningens näringskälla. (J- F- N.)

Oetzthalalperna [ö’ts-]. Se Alperna, sp. 698.

Oeuvre, plur. Oeuvres [ö’vr], fr. (af lat. opus, se
d. o.), alster, arbete, verk (skrift eller konstverk).

Oeynhausen [ön-], Bad-O., före 1847 Rehme,
stad (sedan 1859) och besökt badort i preussiska
reg.-omr. Minden (Westfalen), vid Werre, 5 km.

Ett af badhusen i Bad-Oeynhausen.

ofvanför dess utlopp i Weser. 4,291
inv. (1910). Progymnasium med högre
flickskola. Termalsoolbad, varma salta bad med fri
kolsyra. De fem borrade källorna förete i afseende
på sin kemiska sammansättning samma karaktär och
verkningar som Nauheimkällorna. Halten af koksalt
växlar mellan 3,167 och 3,477 kbcm., halten af kolsyra
(1,082–1,090 kbcm.) är något mindre än i Nauheim,
temperaturen i källorna 33,25° C. – 42,9°. O. besökes
ej så mycket af hjärtsjuka patienter som Nauheim,
men antalet ryggmärgslidande af olika slag är
betydligt större, och dit hänvisas vanligen dylika
patienter. Genom tillsats af moderlut ökas salthalten
i baden. Badanordningarna äro förstklassiga. Frekvens
20–25 tusen patienter. Badorten är uppkallad
efter bergshauptmannen K. v. Oeynhausen, som
varit ledare af borrningarna efter mineralvattnet
och som tog verksam del i kurplatsens anordning.
J. F. N. Ln.

O. F., förkortn. för Oddfellows (se d. o.).

Ofanto [åfa’ntå l. åfantå], lat. Aufidus, flod i
södra Italien, rinner upp i prov. Avellino, bildar
gräns mellan prov. Avellino och Foggia i n. samt
Potenza och Bari i s. samt faller ut i Adriatiska
hafvet n. om staden Barletta. Längd 134 km. Flodområde
2,764 kvkm. (officiella uppgifter). Söder om
dess nedre lopp ligger slagfältet vid Cannæ.
(J. F. N.)

Ofeegh [wfeg], JohannesNicolai, biskop, f. troligen i
Närke, d. 1574, namnes först 1560, då han var anställd
vid en församling i Stockholm. Efter Petrus Nigers
död befordrades han 1562 till biskop i Västerås
och gjorde sig i denna egenskap känd genom nit
för god ordning. Jfr L i k v o r i s t-striden.
-rn.*

Ofelbarhet (Infallibilitet) kallas den
ämbetsegenskap hos den romerske påfven, i kraft af
hvilken allt det, som han ex cathedra Petri ("från
Petrus’ stol"), d. v. s. i sin ämbetsutöfning som
den kristna kyrkans herde och Kristi ståthållare
på jorden, bestämmer och påbjuder rörande
tros- och sedeläran samt därmed besläktade kyrkliga
angelägenheter, har gudomlig auktoritet och därför
ovillkorligen bör tros och åtlydas. Denna högsta
läroauktoritet inom kyrkan (suprema magisterii
potestas) är en sida af påfvens primat, som
vatikankonsiliet 1869–70 i sin konstitution
af 18 juli 1870 fastställde som kyrklig dogm
(ofelbarhetsdogmen), hvilket beslut framkallade
stark opposition från flera håll och blef orsaken
till en betydelsefull schism inom kyrkan (se
Gammalkatoliker). Denna dogm afser icke blott
de påfvar, som efter vatikankonsiliet uppstiga på
påfvestolen, utan också alla de föregående påfvarna,
en konsekvens, som genom kyrko- och dogmhistoriens
vittnesbörd är ofelbarhetsdogmens kanske svagaste
sida. Däremot är den folkliga uppfattningen af
ofelbarhetsdogmen, nämligen att påfven i allt
hvad han, äfven som enskild person, gör och låter
skulle vara ofelbar, grundad på okunnighet eller
missuppfattning. Ty enligt denna dogm är det blott som
det apostoliska ämbetets innehafvare och utöfvare han
är ofelbar, icke som enskild person. Ofelbarhetsdogmen
inrymmer mycket väl möjligheten, att påfven i sitt
enskilda lif kan vara behäftad med ganska stora
fel och brister. – Dogmen om påfvens ofelbarhet
är en konsekvens af papalsystemet, sådant detta
fr. o. m. Gregorius den store (590–604) började
utveckla sig i strid mot episkopalsystemet. Enligt
det senare systemet utgöra de allmänna (ekumeniska)
kyrkomötena den högsta kyrkliga auktoriteten,
hvilket också kyrkohistorien visar ha varit det
ursprungliga förhållandet alltifrån Konstantin
den stores tid. Faktiskt var påfven emellertid den
västerländska kyrkans "ofelbara" och högsta auktoritet
redan under papalsystemets glansperiod, som nådde sin
spets med Innocentius III:s (1198–1216) uppstigande på
påfvestolen, och de s. k. reformatoriska kyrkomötena
i slutet af medeltiden (i Pisa 1409, Konstanz
1414–18 och Basel 1431–43) utgjorde episkopalsystemets
kraftigaste protest mot detta förhållande. Kyrklig
dogm blef dock den påfliga ofelbarheten först 1870
under Pius IX. – För de protestantiska kyrkosamfunden
är den Heliga skrift den ofelbara auktoriteten i
frågor, som röra tro och lefverne. J. P.

Ofelia, Quintus Lucretius, romersk fältherre, d. 81
f. Kr., tjänade först under Marius, men öfvergick
snart till Sulla. Åter i oppositionen, sträckte 0. sin
ärelystnad därhän, att - f. ö. på ett olagligt sätt
- söka konsulatet; då lät Sulla döda honom på Forum
i Rom.

Ofelmuren. Se Jerusalem, sp. 1368.

Ofén [åfen]. Se Budapest.

Offa [å’fə], angelsaxisk konung, d. 29 juli 796,
blef 757 konung af Mercia, stadgade sitt välde där
och började på 770-talet en rad eröfringskrig. Han
besegrade omkr. 775 konungarna af Kent och Essex
samt vann 779 en stor seger öfver konung Cynewulf af
Wessex, från hvilken han återvann Oxford och landet
n. om öfre Thames. O. vände sig sedan västerut, slog
walesarna tillbaka och uppges till skydd mot dem
ha anlagt en befästningslinje (vall och graf) från
floden Wyes till floden Dees mynning, den efter honom
uppkallade Offa’s dyke, som dock af några forskare
anses härröra från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>