- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
521-522

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Offaly ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tiden. Den är nu mestadels försvunnen. O. sökte
genom underhandlingar med påfven Hadrianus I få
till stånd ett särskildt ärkesäte för sitt rike
(i Lichfield) och stod i vänskapsförbindelse med
Karl den store. Han behärskade mot slutet af sin
regering medelbart eller omedelbart nästan hela
England s. om Humber och anses ha sträfvat efter
att göra slut på smårikenas själfständighet under
egna konungar. S:t Ethelbert (se d. o. 2), konung af
östangeln, torde 794 ha halshuggits på O:s befallning.

V. S–g.

Offaly [åfäli], lord, irländsk storman. Se Fitzgerald, sp. 462.

Offas dyke [åfosdaik]. Se Offa.

Offenbach, kretsstad och den förnämsta fabriksstaden i
storhertigdömet Hessen, prov. Starken-burg, på
vänstra stranden af Main, 5 km. ö. om Frankfurt,
dit en lokalbana samt en elektrisk järnväg
föra. 75,583 inv. (1910). Gymnasium, högre
realskola, handelsskola, handelslärarseminarium,
yrkesskola o. a. läroanstalter. Bland byggnader
märkes furstarnas af Isenburg slott i renässansstil
(byggdt 1570–72), nu tillhörigt staten. 0. har stor
tillverkning af sadlar och portföljer (6,000 arb.),
af andra lädervaror (2,000 arb.), af skor (2,500
arb.), af gördelmakeri- och metallfantasiva-ror
(2,500 arb.), af toalettvålar och parfymer (1,000
arb.), af lack, anilin och anilinfärger (800 arb.),
af celluloid- och snörmakeriarbeten samt artiklar
för beklädande af damhattar (3,000 arb.) jämte många
andra industrier. Stor handel, äfven på transmarina
orter. Från en centralstation drif-vas medelst
komprimerad luft i rör genom gatorna verkstädernas
luftmotorer. – Staden omnämnes första gången 970, kom
1486 till furstarna af Isenburg och 1816, vid deras
mediatisering, till Hessen-Darmstadt. Landsflyktiga
franska protestanter, som efter 1685 funno
en fristad i O., grundlade stadens industri.

(J. F. N.)

Offenbach, Jacques, fransk (tyskfödd)
operettkompositör, f. 21 juni 1819 i Köln af
judiska föräldrar, d. 5 okt. 1880 i Paris, kom
redan som gosse till Paris, studerade ett år
(1833–34) vid konservatoriet, blef cellist vid
Opéra-comique och (1847) orkesteranförare vid Théåtre
franpais samt gjorde sig snart känd som lycklig
chanso-nettkompositör (till texter ur La Fontaines
fabler). Hans första operett, Pepito (1853), gjorde
däremot ingen lycka, men den följdes af en mängd
dylika, som hade en ofantlig framgång, i synnerhet
sedan O. själf 1855 öppnat en egen teater, Bouffes
parisiens, först i Champs-élysées, sedan vid Passage
Choiseul. 1866 lämnade han ledningen af denna och
uppsatte sina stycken på åtskilliga andra teatrar,
såsom Variétés, Palais royal m. fl. 1872–76 stod han
ånyo i spetsen för en egen teater, nämligen Gaité. Han
fick pjäser uppförda äfven på Opéra-comique (Barcouf
1860, Robinson Crusoe 1867, Vert-Vert 1869,
Fantasio, 1872) och Stora operan (baletten Papillon
1860) äfvensom i Wien (La fée du Rhin 1864); men
hans försök i den allvarligare eller större stilen
misslyckades i allmänhet, ända tills Les contes
d’Hoffmann
på Opéra-comique vann en triumf, som
han dock själf ej fick upplefva. Denna opera gafs
nämligen först 1881. Efter en misslyckad konsertturné
i Amerika, som O. själf beskref i en betydligt naiv
bok: Notes d’un musicien en voyage (1877), lefde han
uteslutande för insceneringen af sina verk. – Med sina
omkr. 100 operetter (till hvilka bl. a. L. Halévy
och H. Meilhac i förening skrefvo libretterna)
skapade O. en egen genre, som på sitt sätt varit ett
lika troget uttryck för tidsandan som dess antipod,
Richard Wagners operor, i sitt slag. Mot den senares
tunga, kontrapunktiska apparat satte O. den lätta,
populära, t. o. m. banala melodien; mot den andres
medeltidsmystiska symbolik satte O. den glada
njutningen af det närvarande lifvet, sådant detta
tedde sig i Paris under andra kejsardömets ironiska
skepsis och blaserade demimondesmak. O. har som tysk
å ena sidan mera gemyt, men å andra sidan mindre
smak än sina rent franska efterföljare. Som jude
åter har han flera jämförelsepunkter med en af den
moderna operans representativa män, Meyerbeer, som
väl var honom öfverlägsen i musikaliskt vetande, men
icke i melodisk begåfning, scenisk blick och förmåga
att spekulera på hopens böjelser. Som melodist var
O. en af sin samtids största talanger, ett omdöme,
som icke lider minsta intrång däraf, att han ej
sällan ställde sin begåfning i det vulgäras tjänst och
äfven upprepade sig själf. Hans rytmik är pikant och
originell, om än alltför ofta väl mycket dansant,
instrumentationen ej sällan fyndig, den komiska
kraften äfven i sin råhet stundom oemotståndlig. Då
man hört, hvilken utmärkt musik han mäktat skapa
i sina bättre ögonblick (särskildt uti "Contes
d’Hoffmann"), måste man på det lifligaste beklaga,
att ett sådant snille mest förslösade sin förmåga på
efemera gyckelspel och frivoliteter "Offenbachiaden"
har verkat öfvervägande skadligt både på smaken och
moralen, det senare sannolikt i högre grad, än man
vanligen vill medge. Likväl fordrar rättvisan det
erkännandet, att O. själf ej i första hand kan göras
ansvarig för sina librettförfattares dumheter och
slipprigheter, om han än i sin mån dels förstärkte,
dels maskerade dessa genom musikens rafflande
färgläggning. – O:s tidigare, smärre operetter äro
i allmänhet älskvärda och oskyldiga skämtstycken,
som på sin tid fyllde ett verkligt behof och till en
del ännu i dag ges med fördel, såsom Une nuit blanche
(1855; "En sömnlös natt", 1857), Les deux aveugles
(1855; "De begge blinda", 1859), Le violoneux (1855;
"Byspelmannen", 1859), La rose de Saint-Flour (1856;
"Rosen i Saint-Flour", 1867), Le mariage aux lanternes
(1857; "Förlofningen vid lyktsken", 1860), La chanson
de Fortunio
(1861; "Fortunios visa", 1862), Le voyage
de MM. Dunanan
(1862; "Herrar Dunanans resa", s. å.),
Les bavards (1863; "De pratsjuka", 1873). Med Orphée
aux enfers
(1858; "Orfeus i underjorden", 1860)
beträdde O. det parodiska och lasciva området, som
hufvudsakligen, på mer eller mindre stötande sätt,
odlades under 1860-talet i La belle Hélène (1864;
"Den sköna Helena", 1865),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free