- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
579-580

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Okulist ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väggkarta, utförd i träsnitt och sammansatt af nio blad om
tillsammans 170 cm. bredd och 125 cm. höjd. Denna O:s
Carta marina et descriptio septentrionalium terrarum
ac mirabilium rerum eis contentarum diligentissime
elaborata
(Venezia, 1539) visar sig vara ett
kartografiskt stordåd, man må jämföra den vare sig
med tidigare kartor öfver Norden eller med 1500-talets
bästa och största kartografiska verk i allmänhet. Mera
genom autopsi och begagnande af tillförlitliga
muntliga uppgifter än genom att bygga på äldre
kartor lyckades O. ge den första tillnärmelsevis
riktiga kartbilden af Skandinavien. Från densamma ha
ock efterföljande kartografer lånat åtskilligt; den
öfverraskande likheten mellan Nic. Zeno d. y:s berömda
karta öfver Norden (Venezia, 1558) och O:s är helt
visst icke endast en tillfällighet. En reproduktion af
O:s karta i ljustryck och i 1/3 af originalets storlek
publicerades 1886 i Christiania Videnskabsselskabs
Forhandlinger, n:r 15 (särskildt utg. med tysk text
af 0. Brenner, under titeln "Die echte karte des
Olaus Magnus vom jahre 1539"; 1886). O:s egen
tyska text jämte kartan (i 1/3 förminskning)
utgafs 1912 af I. Collijn. Den italienska texten
utgafs 1887 i faksimile efter det på Eriksberg
förvarade exemplaret (blott tre sådana äro kända). -
Svenska akademien lät 1897 prägla en medalj öfver
0. - Se H. Hildebrand, "O. och hans historia’’ (i
"Hist. tidskr.", 4:e arg., 1884), H. Hjärne, "Bidrag
till Olai Magni historia. 1. Literära fragmenter
(Sjelfbiogr. anteckningar m. m.). 2. Handlingar
angående Olai Magni egendomsförvärf och
qvarlåtenskap" (i "Hist. handlingar", XII, 1893),
K. Ahlenius, "Olaus Magnus och hans framställning af
Nordens geografi. Studier i geografiens historia"
(akad. afh., 1895), och H. Hildebrand, "Minne
af Olaus Magni" (1898; i "Sv. akad:s handlingar
ifrån år 1886", d. 12). Jfr Negri, Francesco.
(R. G.)

Olaus Martini (latinisering af Olof Mårtensson),
ärkebiskop, son till Martinus Olai (se d. o.), f. 1557
i Uppsala, d. där 25 mars 1609, studerade först
vid Uppsala universitet, efter hvars upplösning han
reste utrikes 1578 och promoverades 1583 till filos,
magister vid Rostocks universitet. Efter sin hemkomst
1584 utnämndes han s. å. till skolrektor i Nyköping
och förvärfvade snart stort anseende genom sitt
kraftiga uppträdande mot konung Johans liturgi; han
angrep i ett öppet bref 1587 sin släkting, ärkebiskop
Andreas Laurentii, och tog verksam del s. å. i
affattandet af den s. k. "Confessio Strengenensis",
och i det svar, som Strängnäsprästerna afgåfvo på en
nidskrift af konung Johans sekreterare. Därför utsågs
han ock vid Uppsala möte 1593 att föra protokollet
och valdes då äfven till biskop i Växjö, ehuru
detta ej ledde till något, då den gamle Nicolaus
Stephani benådades af mötet. I stället utnämnde
hertig Karl honom 1594 till kyrkoherde i Nyköpings
västra församling. På Linköpings riksdag 1600 tog
O. ledningen i prästerskapets häftiga motstånd mot
hertig Karls försök att införa en ny handbok med rätt
kalvinistisk anstrykning, hvilket dock ej hindrade
att, när han s. å. valdes till ärkebiskop, valet
bekräftades af Karl 1601. Den oförsonliga motsatsen
mellan de bägge männens teologiska och kyrkliga
uppfattning förde sedan till
oupphörliga sammanstötningar. Ärkebiskopen var
ultraortodox lutheran, hertigen åter misstänktes
af prästerskapet för att hylla kalvinismen, något
som han själf alltid och med fullaste öfvertygelse
förnekade. Vid 1602 års riksdag uppflammade striden
våldsamt. O. gick modigt i spetsen. Han inkallade
till förhör hertigens kalvinistiske hof predikant,
Th. Micronius, och då denne, säkerligen på hertigens
begäran, sammanfattat sin trosbekännelse i 56
teser, aflämnade ärkebiskopen hos hertigen en skarp
vederläggning af desamma. Med ej mindre skärpa angrep
han den kyrkoordning för sitt hof, som Karl låtit
trycka s. å.; detta "christelighie betenkiande"
utkom dock ej af trycket, lika litet som Karls
härå gifna, rätt talangfullt skrifna genmäle. Mot
prästerskapets försök att vid Norrköpings riksdag
1604 få i arfföreningen intagen en bekräftelse på
Uppsala mötes beslut satte Karl däremot ett orubbligt
motstånd. Lika lyckligt aflopp däremot ej den senares
försök s. å. att omstämma opinionen genom en anonymt
utgifven skrift, "Någre synnerlige bewijs" etc.,
ty den vaksamme ärkebiskopen lät genast utgå ett af
prästerskapet godkändt svar: Bewijs at the Sententier,
som i then book ...om natwrernas förening i Christo
... indragne äro, ingalunda stadfästa the calwinisters
meening
... (tr. 1604); däremot undertryckte
rådet den "Warning", som O. utarbetat mot Karls
1604 utg. Katekes. Statsvärfven hindrade Karl att
förr än 1606 framträda med svar på ärkebiskopens
ofvanomtalta "Bewijs"; detta svar visar, att han i
teologiska insikter och tankeskärpa ingalunda var
sina motståndare underlägsen. Konungens växande harm
och rätt hårdhändta behandling af kyrkan afskräckte
ej ärkebiskopen från att också 1606 utge af trycket
en i predikans form affattad, ganska häftig skrift,
riktad mot The Påweske och Caluiniske lärare. Vid
kröningsriksdagen 1607 höll sig O. ej framme på
något utmanande sätt, tidsförhållandena gjorde
det kanske till en nödvändighet, men han har nog
haft sin hand med i prästerskapets då misslyckade
försök att i konungaförsäkran få in ett obetingadt
erkännande af Uppsala mötes beslut. Detsamma var
nog ock förhållandet på 1608 års riksdag, då Karl
aftvang prästerskapet bifall till en revision af
handboken. Utan tvekan trädde däremot O. in för
sin kyrka, då konungen 17 nov. s. å. anordnade ett
religionssamtal i Uppsala mellan domkapitlet och
den skotske teologen John Forbes (se d. o.). Som
stiftschef var O. synnerligen verksam, och sina
pastorala plikter skötte han oförtrutet; äfven
det hårdt beträngda universitetet kunde alltid i
honom påräkna en varm försvarare. Förutom ofvan
nämnda teol. stridsskrifter har hans författarskap
ej lämnat många spår efter sig. De bestå i fem
predikningar, tre 1617 utgifna psalmer och den rätt
märkliga Läkiare-book (utg. 1879 af J. V. Broberg). Se
C. Annerstedt, ’’Minne af ärkebiskopen Olaus Martini"
(i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 18, 1904).
C. A.

Olaus Petri, församling. Se Örebro norra församling.

Olaus Petri (latinisering af Olof Petersson) eller,
såsom han själf skref sig, Olavus Petri, svenska
kyrkans förnämste reformator och broder till Sveriges
förste lutherske ärkebiskop, Laurentius Petri, f. 6
jan. 1493 i Örebro, där hans


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:12:45 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free