Print (PDF) - On this page / på denna sida - Okulist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väggkarta, utförd i träsnitt och sammansatt af nio blad om tillsammans 170 cm. bredd och 125 cm. höjd. Denna O:s Carta marina et descriptio septentrionalium terrarum ac mirabilium rerum eis contentarum diligentissime elaborata (Venezia, 1539) visar sig vara ett kartografiskt stordåd, man må jämföra den vare sig med tidigare kartor öfver Norden eller med 1500-talets bästa och största kartografiska verk i allmänhet. Mera genom autopsi och begagnande af tillförlitliga muntliga uppgifter än genom att bygga på äldre kartor lyckades O. ge den första tillnärmelsevis riktiga kartbilden af Skandinavien. Från densamma ha ock efterföljande kartografer lånat åtskilligt; den öfverraskande likheten mellan Nic. Zeno d. y:s berömda karta öfver Norden (Venezia, 1558) och O:s är helt visst icke endast en tillfällighet. En reproduktion af O:s karta i ljustryck och i 1/3 af originalets storlek publicerades 1886 i Christiania Videnskabsselskabs Forhandlinger, n:r 15 (särskildt utg. med tysk text af 0. Brenner, under titeln "Die echte karte des Olaus Magnus vom jahre 1539"; 1886). O:s egen tyska text jämte kartan (i 1/3 förminskning) utgafs 1912 af I. Collijn. Den italienska texten utgafs 1887 i faksimile efter det på Eriksberg förvarade exemplaret (blott tre sådana äro kända). - Svenska akademien lät 1897 prägla en medalj öfver 0. - Se H. Hildebrand, "O. och hans historia'' (i "Hist. tidskr.", 4:e arg., 1884), H. Hjärne, "Bidrag till Olai Magni historia. 1. Literära fragmenter (Sjelfbiogr. anteckningar m. m.). 2. Handlingar angående Olai Magni egendomsförvärf och qvarlåtenskap" (i "Hist. handlingar", XII, 1893), K. Ahlenius, "Olaus Magnus och hans framställning af Nordens geografi. Studier i geografiens historia" (akad. afh., 1895), och H. Hildebrand, "Minne af Olaus Magni" (1898; i "Sv. akad:s handlingar ifrån år 1886", d. 12). Jfr Negri, Francesco. (R. G.) Olaus Martini (latinisering af Olof Mårtensson), ärkebiskop, son till Martinus Olai (se d. o.), f. 1557 i Uppsala, d. där 25 mars 1609, studerade först vid Uppsala universitet, efter hvars upplösning han reste utrikes 1578 och promoverades 1583 till filos, magister vid Rostocks universitet. Efter sin hemkomst 1584 utnämndes han s. å. till skolrektor i Nyköping och förvärfvade snart stort anseende genom sitt kraftiga uppträdande mot konung Johans liturgi; han angrep i ett öppet bref 1587 sin släkting, ärkebiskop Andreas Laurentii, och tog verksam del s. å. i affattandet af den s. k. "Confessio Strengenensis", och i det svar, som Strängnäsprästerna afgåfvo på en nidskrift af konung Johans sekreterare. Därför utsågs han ock vid Uppsala möte 1593 att föra protokollet och valdes då äfven till biskop i Växjö, ehuru detta ej ledde till något, då den gamle Nicolaus Stephani benådades af mötet. I stället utnämnde hertig Karl honom 1594 till kyrkoherde i Nyköpings västra församling. På Linköpings riksdag 1600 tog O. ledningen i prästerskapets häftiga motstånd mot hertig Karls försök att införa en ny handbok med rätt kalvinistisk anstrykning, hvilket dock ej hindrade att, när han s. å. valdes till ärkebiskop, valet bekräftades af Karl 1601. Den oförsonliga motsatsen mellan de bägge männens teologiska och kyrkliga uppfattning förde sedan till oupphörliga sammanstötningar. Ärkebiskopen var ultraortodox lutheran, hertigen åter misstänktes af prästerskapet för att hylla kalvinismen, något som han själf alltid och med fullaste öfvertygelse förnekade. Vid 1602 års riksdag uppflammade striden våldsamt. O. gick modigt i spetsen. Han inkallade till förhör hertigens kalvinistiske hof predikant, Th. Micronius, och då denne, säkerligen på hertigens begäran, sammanfattat sin trosbekännelse i 56 teser, aflämnade ärkebiskopen hos hertigen en skarp vederläggning af desamma. Med ej mindre skärpa angrep han den kyrkoordning för sitt hof, som Karl låtit trycka s. å.; detta "christelighie betenkiande" utkom dock ej af trycket, lika litet som Karls härå gifna, rätt talangfullt skrifna genmäle. Mot prästerskapets försök att vid Norrköpings riksdag 1604 få i arfföreningen intagen en bekräftelse på Uppsala mötes beslut satte Karl däremot ett orubbligt motstånd. Lika lyckligt aflopp däremot ej den senares försök s. å. att omstämma opinionen genom en anonymt utgifven skrift, "Någre synnerlige bewijs" etc., ty den vaksamme ärkebiskopen lät genast utgå ett af prästerskapet godkändt svar: Bewijs at the Sententier, som i then book ...om natwrernas förening i Christo ... indragne äro, ingalunda stadfästa the calwinisters meening ... (tr. 1604); däremot undertryckte rådet den "Warning", som O. utarbetat mot Karls 1604 utg. Katekes. Statsvärfven hindrade Karl att förr än 1606 framträda med svar på ärkebiskopens ofvanomtalta "Bewijs"; detta svar visar, att han i teologiska insikter och tankeskärpa ingalunda var sina motståndare underlägsen. Konungens växande harm och rätt hårdhändta behandling af kyrkan afskräckte ej ärkebiskopen från att också 1606 utge af trycket en i predikans form affattad, ganska häftig skrift, riktad mot The Påweske och Caluiniske lärare. Vid kröningsriksdagen 1607 höll sig O. ej framme på något utmanande sätt, tidsförhållandena gjorde det kanske till en nödvändighet, men han har nog haft sin hand med i prästerskapets då misslyckade försök att i konungaförsäkran få in ett obetingadt erkännande af Uppsala mötes beslut. Detsamma var nog ock förhållandet på 1608 års riksdag, då Karl aftvang prästerskapet bifall till en revision af handboken. Utan tvekan trädde däremot O. in för sin kyrka, då konungen 17 nov. s. å. anordnade ett religionssamtal i Uppsala mellan domkapitlet och den skotske teologen John Forbes (se d. o.). Som stiftschef var O. synnerligen verksam, och sina pastorala plikter skötte han oförtrutet; äfven det hårdt beträngda universitetet kunde alltid i honom påräkna en varm försvarare. Förutom ofvan nämnda teol. stridsskrifter har hans författarskap ej lämnat många spår efter sig. De bestå i fem predikningar, tre 1617 utgifna psalmer och den rätt märkliga Läkiare-book (utg. 1879 af J. V. Broberg). Se C. Annerstedt, ''Minne af ärkebiskopen Olaus Martini" (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 18, 1904). C. A. Olaus Petri, församling. Se Örebro norra församling. Olaus Petri (latinisering af Olof Petersson) eller, såsom han själf skref sig, Olavus Petri, svenska kyrkans förnämste reformator och broder till Sveriges förste lutherske ärkebiskop, Laurentius Petri, f. 6 jan. 1493 i Örebro, där hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
