- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
627-628

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oljebrunn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

627

Ollestads kronopark-Ollivier

628

af girigheten, prisbelönades 0. vid "Juegos
flora-les". 0:s öfriga arbeten äro Croquis del natur
al (1879), La papallona (1882), La febre d’or (s. å.),
Notas de color (1883), Vilaniu (1886) och De tots
colores (1888). De flesta af 0:s arbeten finnas äfven
på kastiljanska, och många äro öfversatta till de
flesta europeiska språk. Ad. H-n.

Ollestads kronopark [alle-], i Hofs socken
och Gäsene härad af Älfsborgs län, tillhör
Slättbygds revir af Västra distriktet. Den består
af gamla kronosäteriet Ollestad, hvilket enligt
k. br. 11 dec. 1874 förklarats för kronopark,
hvarjämte till densamma lagts utmarkerna till
flera indragna militie-boställen. Genom k. br. 16
aug. 1878, 5 juni 1881, 7 maj 1885, 6 maj 1887,
18 dec. 1891 och 9 okt. 1909 ha åtskilliga
skattehemman inköpts och tilllagts kronoparken,
hvars areal vid 1910 års utgång var 1,212 har.
S-r.

Olliequist. _Se Johannes Matthise. Ollier [ållié],
Louis Xavier Édouard Leopold, fransk kirurg, f. 1825,
d. 1900, blef med. doktor 1857 och professor i kirurgi
i Lyon 1877. De viktigaste af hans arbeten behandla
benhinnans betydelse inom kirurgien och därmed
sammanhängande frågor. De äro offentliggjorda dels
i tidskrifter, dels särskildt för sig, såsom Traité
expé-rimental et clinique de la regeneration des os et
de la production artificielle du tissu osseux (2 bd,
1867) och Traité des résections et des operations
conservatrices (3 bd, 1885-91). (R. T-dt.)

Olli Ke’käläinen [å’lli-], pseudonym för
skriftställaren A. I. Arwidsson.

0’llius, latinska namnet på floden Oglio (se
d. o.). Ollivier [ålivié], Émile, fransk statsman,
f. 2 juli 1825 i Marseille, d. 20 aug. 1913 i
Saint-Gervais-les-bains, var son till Démosthéne
0., en ifrig republikan, som 1848-49 var led. af
franska nationalförsamlingen och landsförvisades
efter statskuppen 1851. Émile 0. blef 1847 advokat
i Paris och började sin politiska bana strax
efter februarirevolutionen 1848, då han, genom
Ledru-Rol-lins inflytande, utnämndes till Franska
republikens kommissarie i dep. Bouches-du-Rhöne och
Yar. Ett halft år senare utnämndes 0. af Cavaignac
till prefekt i dep. Haute-Marne, men måste af gå,
då prins Louis Napoleon i dec. 1848 blef republikens
president. 0. blef åter advokat i Paris och vann
snart rykte för kunskaper och vältalighet. Vid
de allmänna valen 1857 och 1863 valdes han till
led. af Lagstiftande kåren, där han tillhörde den
lilla republikanska grupp ("de fem"), som under de
närmast följande åren utgjorde den "oförsonliga"
parlamentariska oppositionen mot kejsardömet. 1861
trädde 0. emellertid i förbindelse med hertigen af
Morny och närmade sig småningom alltmer Napoleon III,
som han redan 1860 i ett ryktbart tal, hvari 0. besvor
Napoleon att bli en banbrytare för folkfriheten,
ostentativt kallat "le

héros légendaire". Redan 1864 uppträdde 0. i
ett märkligt tal häftigt mot den systematiska
oppositionen mot kejsardömet, bröt 1866 öppet med
sina förra republikanska vänner, och då kejsaren 19
jan. 1867 utlofvade åtskilliga liberala reformer,
blef 0. den ifrigaste förkämpen för en försoning
mellan det liberala partiet och kejsardömet. I
skriften Le 19 janvier (1869) sökte han bevisa
möjligheten af det dittills enväldiga kejsardömets
förvandling till en konstitutionell och parlamentarisk
styrelse. Vid de allmänna valen några månader senare
fick han endast genom regeringens understöd en plats i
Lagstiftande kåren. Som ledare för det nya liberala
mellanpartiet ("le tiers-parti") inom densamma
fick 0. af Napoleon III 27 dec. 1869 i uppdrag
att bilda ett parlamentariskt kabinett. I detta
kabinett, som bildades 2 jan. 1870, blef 0. själf
justitieminister och konseljpresident. Han hade nu
att kämpa mot både yttersta vänstern och yttersta
högern. Men trots sina motståndares vältalighet
och våldsamhet lyckades han i början vinna flera
framgångar. Under oroligheterna i Paris efter
prins Pierre Bonapartes mord på publicisten Victor
Noir uppehöll 0. utan blodsutgjutelse, ordningen
i hufvudstaden. Ledru-Rollin erhöll amnesti. Den
impopuläre Seineprefekten Haussmann afskedades. Flera
reformer genomfördes i afseende på administrationen
och rättskipningen, och lindringar i presscensuren
föreslogos. Ett af 0. ut-arbetadt och framlagdt
förslag till statsförfattningens ändrande i liberal
riktning, hvilket bl. a. innehöll införandet af
fullständig ministeransvarighet, antogs af senaten 28
mars och sanktionerades genom allmän folkomröstning
8 maj, med ofantlig majoritet (7,3 mill. ja mot
1,56 mill. nej). Men denna glänsande framgång i
inrikespolitiken följdes af fruktansvärda motgångar i
utrikespolitiken. 0. ansågs vara fredsvän, och ännu
30 juni 1870 yttrade han inför Lagstiftande kåren:
"Aldrig har fredens upprätthållande varit säkrare
tryggadt än nu." Men likväl var han nog svag och
lättsinnig att inför Lagstiftande kåren understödja
och mot den gamle erfarne Thiers försvara det af
kejsarinnan Eugénie m. fl. ledda krigspartiets
politik, som i midten af juli 1870 ledde till den
brådstörtade och olycksdigra krigsförklaringen mot
Preussen. "Från denna dag börjar för ministrarna,
mina medbröder, och för mig ett stort ansvar; vi
öfvertaga det med lätt hjärta", utropade 0. från
talarstolen i Lagstiftande kåren 15 juli 1870. Dessa
öfvermodiga ord återföllo förkrossande på 0., då
redan i början af aug. 1870 det ena nederlaget
följde på det andra. Efter en af Lagstiftande
kåren på Clément Duvernois’ förslag 9 aug. antagen
dagordning, som innebar, att kabinettet var
odugligt att organisera landets försvar, måste
ministären af gå; och nu allmänt af skydd, drog
0. sig undan till Italien. Därifrån återvände han
i slutet af 1873 till Frankrike. Vid de allmänna
valen 1876 och 1877 uppträdde han som kandidat till
deputeradekammaren, men utan framgång. 0. utöfvade
liflig författarverksamhet och invaldes 1870 (efter
La-martine) i Franska akad. Utom ett par juridiska
arbeten och en mängd artiklar i juridiska tidskrifter
och i "Revue des deux mondes" utgaf han Démocratie et
liberté (1867), "Une visite å la Cha-pelle des Médicis
(1872), Lamartine (1874), Prin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free