Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitet till filos, hedersdoktor. På det lutherska
samfundslifvet bland svenskarna i Amerika utöfvade
O. stort inflytande, ehuru hans åsikter i vissa
fall icke voro ortodoxa, utan snarare närmade
sig F. C. Oetingers. Dock var han den kraftigaste
motståndaren till den s. k. Waldenströmianismen bland
svenskarna i Amerika. Hans skrift Reformationen
och socimanismen (1878) är en skarp vidräkning
med Waldenströms lära. Utom denna utgaf han
Vid korset (1886), Det kristna hoppet (1887)
samt reseskildringarna Hälsningar från fjärran
(1880) och Till Rom och hem igen (1890). Postumt ha
utkommit Predikningar (1903) samt Tal och föredrag
(1912). O:s Samlade skrifter äro under u-gifning. –
Hans dotter, Anna O. (f. 19 aug. 1866 i Persberg,
Värmland) har gjort sig känd som förträfflig
skildrare af folklifvet i Svensk-Amerika, särskildt
bland ditflyttade värmlänningar. Hon har under
signaturen Aina utgett Från solsidan (1903), Bilder
från jubelfesten (1912) och Ellens julfest (s. å.).
O. A. L–r.
Olsson, Christian Wilhelm Engel Bredal,
norsk militär, f. 3 apr. 1844 i Horten, ingick vid
artilleriet, studerade bergsvetenskap i Stockholm
och blef 1893 öfverstelöjtnant. Han var krigsminister
1893–98 i Stängs andra ministär och i Hagerup–Grams
koalitionsministär samt, efter att 1899 ha utnämnts
till chef för kust-, senare fästningsartilleriet,
1905–07 i Michelsens ministär, hvarefter han
återtog chefskapet för fästningsartilleriet, blef
1910 därjämte kommenderande general och afgick,
som generallöjtnant, 1912. O:s initiativrika
verksamhet som statsråd blef af största betydelse
för utvecklingen af Norges försvar. I stor
utsträckning har han användts äfven utanför sin
militära verkningskrets. Han har författat uppsatser
i militära tidskrifter och studien Jern og staal
(1909). O. blef 1897 led. af Krigsvet. akad.
K. V.H.
Olstra. Se Olustra.
Olsvig, Patrik Viljam, norsk
litteraturhistoriker, f. 27 mars 1857 i Aalesund, tog
filologisk ämbetsexamen 1883 och verkade som lärare i
Bergen till 1901, men har sedan dess lefvat blott för
studiet af Holbergs författarskap och lefnad. Hans i
Det store vendepunkt i Holbergs liv (1895) framställda
åsikt, att Holbergs "Epistola ad virum peril-lustrem"
är en maskerad försvarsskrift mot hans vedersakare
i Danmark och att "den höist berömte herre" ingen
annan är än Fredrik IV, framkallade en lång och
bitter strid med danska holbergister. Han utgaf
därefter en kritisk, latinsk textedition med den
första fullständiga och noggranna öfversättningen
af "L. Holbergs förste levnetsbrev" (1902), som
han kommenterade i Om Ludvig Holbergs saakaldte
selvbiografi (1904-05). En enastående utförlig
inledning till en fullständig Hol-bergbiografi äro
0:s hufvudverk Ludvig Holbergs unge dage (1912,
skildrande Holbergs lif i Norge till 1706) och
Holberg og England (1913, en redogörelse för det
engelska samhälle Holberg lärde känna 1706-08).
K. V. H.
Olszewski [ålsje-], Karol Stanislaw, polsk
fysiker och kemist, f. 29 jan. 1846 i Broniszow,
Galizien, studerade 1866-72 i Krakau och Heidelberg,
där han 1872 blef filos, doktor. O. blef 1876
e. o. professor och är sedan 1891 ord. professor i
kemi vid universitetet i Krakau. O. blef
redan från början Wroblewskis (se d. o.) medarbetare
vid dennes 1883 grundlagda laboratorium för
gasers kondensering och beskref 1884 tills, med
denne försök att bringa syre, kväfve och koloxid
till flytande form. Efter Wroblewskis frånfälle
(1888) fortsatte 0. dessa arbeten och har därom
författat många verk, till större delen publicerade
i Krakauakademiens "Bulletin", i Parisakademiens
"Comptes rendus", i "Philosophical magazine" och i
Wiedemanns "Annalen". De viktigaste äro Vberfilhrung
des argons in den fliissigen und festen zustand (i
"Zeitschrift fur physikalische chemie", 16, 1895),
Liquefaction of g åses (i "Philosophical magazine",
39, s. å.) och Die verfliissigung der gase. Eine
historische skizze (i "Akademischer an-zeiger der
Akademie der wissenschaften", Krakau, 1908), hvari
han framhåller de arbeten, som utförts i Krakau på
hans område.
S. A–s.
Olten [å’l-], stad i schweiziska kantonen
Solothurn, vid Aar, 400 m. ö. h. 8,876
inv. (1905). Etnografiskt och naturhistoriskt
museum, lagerhus och maskinverkstäder, tillhöriga
schweiziska förbundsbanorna (för hvilka staden utgör
en centralpunkt), dessutom järnverk, tillverkning
af ackumulatorer, elektriska installationer,
automobiler m. m. O. är utgångspunkt för
den gammalkatolska rörelsen i Schweiz.
(J. F. N.)
Oltenița (Oltenitsa), hamnstad i Rumänien,
länet (județ) Ilfov, vid floden Arges’ förening med
Donau. 5,801 inv. (1899). Staden är historiskt bekant
genom flera strider mellan rumänerna och turkarna. 4
nov. 1853 vunno turkarna under Omer pascha vid O. en
seger öfver den öfverlägsna ryska styrkan under
general Dannenberg (första striden i Krimkriget).
(J. F. N.)
Olthoff [å’lt-], Kristian Ehrenfried Charisius von,
en af svenska teaterns grundläggare, f. 17
mars 1691 i Pommern, d. där 2 jan. 1759 (ej 1751),
gick i militärtjänst 1718, men inskrefs 1719 i
kansliet, där han 1725 blef kanslist. 1727 åtföljde
han schoutbynachten J. von Utfall som sekreterare
till Algeriet och deltog i afslutandet af den
första handelstraktaten mellan Sverige och denna
stat. 1733 blef O. kammarherre, 1740 registrator, 1741
presidentssekreterare, 1743 regeringsråd i Pommern
och var 1745-58 postdirektör där, slutligen med
öfverpostdirektörs n. h. o. v. – O. har väsentligen
bundit sitt namn vid uppkomsten af den första
stående svenska teatern. Han och frih. A. J. von
Höp-ken hade på 1730-talet bildat ett sällskap
af skådespelsamatörer ur Stockholms högre kretsar,
hvilket under hans ledning uppförde ömsom svenska och
franska teaterstycken. Därigenom blefvo dessa nöjen så
omtyckta, att man blef betänkt på upprättandet af en
verklig skådespelsanstalt. Teaterns ledare lyckades få
tillstånd att begagna Bollhuset till teater; personal
och teatergarderob m. m. anskaffades, och under 0:s
m. fl:s inseende blef franske skådespelaren Langlois
antagen till direktör. Så öppnades 4 okt. 1737 den
nya "kongl. svenska skådeplatsen" med uppförande af
komedien "Plutus eller Mammon", en af O. verkställd
öfv. från Legrand (tr. 1740). Han författade äfven
en prolog (1738), men synes icke vidare haft någon
befattning med den nybildade scenen (om denna se
Bollhus och Stockholms teatrar).
–rn.*
Oltis, latinska namnet på floden Lot (se d. o. 1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
