Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opponent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och samma, mot den reflekterande ytan
vinkelräta plan, grundlade de gamle en vetenskap,
som de benämnde optik och om hvars beskaffenhet
ett ännu existerande arbete, som tillskrifves den
bekante geometern Euklides (omkr. 300 f. Kr.), är
egnadt att ge oss en klar föreställning. De gamle
egde kännedom äfven om ljusets brytning och voro i
besittning af brännglas, som förmodligen utgjordes
af glaskulor eller segment af sådana, och de voro
bekanta med deras verkningar i solljuset (Seneca
12-66 e. Kr., Plinius 23-79 e. Kr.). Detta oaktadt
var man på Aristoteles’ tid i fullkomlig okunnighet
om orsaken till ljusets brytning och kände ej heller
brytningslagen. Forntidens grundligaste kännare
af ljusets egenskaper var astronomen Ptolemaios i
Alexandria (70-147 e. Kr.). Hans optik, som först i
början af 1800-talet återfanns i Oxford och Paris
i latinska, från arabiskan öfversatta manuskript,
bär titeln "Ptolemæi opticorum sermones quinque"
och upptar alla de på författarens tid bekanta
delarna af ljusläran, nämligen teorien för seendet,
reflexionen, läran om plana och konkava speglar samt
ljusbrytningen. I detta märkliga arbete förekomma
af författaren utförda mätningar af infalls- och
motsvarande brytningsvinklar vid ljusets gång från
luften in i vatten och glas samt från glas in i
vatten, ehuru sambandet mellan dessa vinklar, som
af brytningslagen formuleras, var för författaren
obekant. I öfrigt kände naturligtvis de gamle en
stor mängd af de ljusföreteelser, som visa sig i
atmosfären, såsom regnbågen, sol- och månringar,
bisolar m. fl., ehuru de icke kunde ange deras
rätta förklaring. Ptolemaios hade t. o. m. en klar
uppfattning af den astronomiska refraktionen och
dennas inflytande på stjärnornas skenbara höjd öfver
horisonten. - Efter Ptolemaios blir den optiska
litteratuturen ytterst sparsam. Ända till mot
slutet af 1500-talet har denna vetenskap endast
mycket få framsteg att uppvisa, och dessa torde
inskränka sig till följande. Från den arabiska
vetenskapens blomstringstid eger man ett arbete i
optik, författadt af Alhazen, som lefde i Spanien och
dog omkr. 1100 (enl. andra redan 1038). Detta arbete
bibehöll sig ända till början af 1600-talet i mycket
högt anseende. Alhazen framhöll, att ljuset utgick ej
från ögat, utan från de iakttagna föremålen. Roger
Bacon (1214-94) bestämde först brännpunkten för en
sfärisk spegel och upptäckte därvid den sfäriska
aberrationen. Hans optiska arbeten äro Sammanställda i
"Opus majus" (1267). Vitello, hvars arbete i optik
först 1572 utgafs i Basel (tills, med Alhazens),
var i åtskilliga punkter bättre underrättad än
sina föregångare, hade kunskap om, att spegling
och brytning pläga åtföljas af absorption, samt
observerade äfven färgspridningen (dispersionen),
vid hvilken han fäste uppmärksamheten genom
regnbågsfärgerna vid vattenfallet i Viterbo. Han
insåg ock, att vid regnbågens bildande icke blott
reflexionen, utan äfven ljusbrytningen spelar en
viktig roll. Uppfinningen af glasögon skedde mot
slutet af 1200-talet. Vanligen antas en florentinsk
adelsman, Salvino degli Armati (d. 1317), vara deras
uppfinnare. En predikarmunk Teoderik skref omkr. 1311
ett arbete i optik ("De radialibus impressionibus",
tr. i Bologna 1814), hvari en förklaring lämnas såväl
af hufvudregnbågen som af
den yttre sekundära regnbågen, ehuru denna
förklaring icke blef känd af den lärda världen
förr än genom Newtons själfständiga behandling af
regnbågsproblemet. Den berömde målaren Lionardo da
Vinci (1452-1519) observerade diffraktionen, kände
bilden i camera obscura (visserligen utan lins) och
grundade därpå en teori för seendet. Därefter bli de
vetenskapliga framstegen mera synbara. Fr. Maurolico
(1575) i Messina låter ej som sina föregångare
synsinnet ha sin plats i kristall-linsen, utan
vet, att ljusstrålarna passera denna kropp,
hvars funktioner han på riktigt sätt förklarar
af verkningarna hos vanliga glaslinser. Han
ger en någorlunda riktig förklaring af när- och
långsyntheten. Såsom obekant med brytningslagen
kunde han ej ange läget af brännpunkten hos en
lins eller sfär, men gaf icke dess mindre en första
idé om de vid brytningen uppkommande diakaustiska
linjerna. Ungefär vid samma tid infaller upptäckten
eller, rättare, förbättringen af camera obscura genom
italienaren Giambattista della Porta (1538-1615),
hvilken försåg öppningen i det mörka rummet med
en genomskinlig lins. Den finnes beskrifven i 2:a
uppl. af hans "Magia naturalis" (1589). I sammanhang
med brytningen behandlas här de subjektiva färgerna,
de optiska villorna och dispersionen i en prisma. -
Som grundläggare af den vetenskapliga läran om
brytningen, den s. k. dioptriken, kan betraktas den
berömde astronomen Kepler, hvilken i "Ad Vitellionem
paralipomena" (1604) framställer en i dess grunddrag
riktig teori för seendet. Han vet, att ifrån hvarje
punkt af en lysande eller belyst kropp utgå strålar i
alla riktningar, att således det ljus, som, utgånget
därifrån, intränger i pupillen, formerar en stråikon,
hvilken genom kristall-linsen hopbrytes till en punkt
på näthinnan, och att där uppkommer en reell bild
af de yttre föremålen. Maurolico och t. o. m. Porta
trodde ännu, att hvarje punkt på föremålet utsände
endast en enda stråle till ögat. Kepler anger
äfven den rätta orsaken till när- och långsyntheten
och hvarför den förra fordrar konkava, den senare
konvexa glasögon, samt behandlar i sammanhang med
denna fråga ögats s. k. ackommodationsförmåga. Med
afseende på förklaringen af ackommodationen var
dock Kepler mindre lycklig, då han framställde
den åsikten, att ögat i sin helhet ändrade form
vid betraktande af närmare eller mera aflägsna
föremål. I samma arbete formuleras ock fotometriens
förnämsta sats, att belysningen aftar med kvadraten
på afståndet. Sedan teleskopet blifvit uppfunnet,
utgaf Kepler 1611 en kort, men för sin tid särdeles
viktig afhandling, ’"Dioptrice", i hvilken han
bl. a. bestämde brännpunktens läge hos den plankonvexa
och (liksidiga) bikonvexa linsen. Dittills hade man
blott ett slags teleskop, de holländska 1. galileiska
(teaterkikaren), men i "Dioptrice" visade Kepler, att
ett teleskop kunde sammansättas äfven af två konvexa
glas. Uppfinningen af den astronomiska tuben härleder
sig således från Keplers nämnda afhandling. Hvar och
af hvem det första teleskopet blifvit konstrueradt,
därom ha meningarna varit mycket delade. Man synes
emellertid kunna med tämligen stor visshet antaga,
att dylika instrument först förfärdigats i Holland
och att en glasögonsfabrikör i Middelburg, Lippershey
(d. 1619),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
