Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordenssällskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjord beväringsskyldighet. Om biskops ordination
se Kyrkolagen kap. 21.
J. P.
Ordinera (lat. ordinare), förordna, föreskrifva
(läkemedel, hälsomedel); inviga till präst eller
biskop. Se Ordination.
Ordines, lat. Se Ordo.
Ordine supremo dell’ annunziata, it. Se Annunciater.
Ording [år-], Johannes, norsk teolog, f. 19
jan. 1869 i Drammen, teol. kandidat 1893, var personell kaplan
i Kristiania till 1900, hvarefter han helt egnade
sig åt studiet af vetenskaplig teologi. 1903 täflade
han om en teol. professur. Hans prof-föreläsning
framkallade långvarig och bitter strid mellan den
af O. representerade nyare teol. riktningen och
den konservativa, representerad i synnerhet af
professor S. Odland (se d. o.), som lämnade sin
professur, då O. 1906 utnämndes. En annan följd
af striden var upprättandet af en prästskola, Det
teologiske menighetsfakultet, utanför universitetet,
öppnad 1908. O. har författat bl. a. Den religiöse
erkjendelse, dens art og vishet (täflingsskrift,
1903), som 1904 förskaffade honom teol. doktorsgrad,
Dogmatikens opgave og betydning (1905), Om
forskjellen mellem den lutherske og den reformerte
kristendom (1906) och de i "Samtiden" (1908) införda
uppsatserna Det religiöse spörsmaal och Religionen.
K. V. H.
Ordinär (af lat. ordinarius, se d. o.), vanlig,
alldaglig, medelstor, medelgod, medelfin o. s. v. –
Ordinärt bruten (ljusstråle). Se Dubbelbrytning.
Ordjur, Or, Tyroglyphidæ, zool. Se Spindeldjur.
Ordlek (eg. "jonglering med ord"), en form af
det komiska (jfr Komisk), som på ett ännu
outredt sätt åstadkommer det befriande löjet (ev.
skrattet) genom att använda samma ord eller nära
liknande ord (stundom rimmande) eller uttryck i
dubbel eller flerfaldig bemärkelse. Ex.: "I
begynnelsen skapade Gud världen af intet, och af
det intet, som blef öfver, skapade filosoferna sina
system"; där begagnas ordet intet först i sin egentliga
betydelse och sedan liksom vore "intet" något
materiellt. Många definitioner på "ordlek" ha
försökts, men ingen af dessa täcker helt begreppet
eller bestämmer helt dess plats inom det komiska
eller förklarar dettas utlösning i löjet eller skrattet.
Uppgifter på hithörande litteratur lämnas bl. a.
hos S. Freud, "Der witz und seine beziehung zum
unbewussten" (2:a uppl. 1912), och H. Bergson,
"Le rire" (10:e uppl. 1913, i "Le comique de
mots"), samt G. Cederschiöld, "Om ordlekar m. m."
(1910). Ordlek begagnas i svenskan ofta nästan
alldeles likbetydande med calembour (se d. o.)
och vits (se d. o.), särskildt ljudvits.
J. C.
Ordlista är en förteckning öfver orden i ett språk,
en dialekt o. s. v., vanligen blott med angifvande af
ordens grammatiska karaktär, på sin höjd därjämte med
summariskt angifvande af betydelsen. Den vanligaste
formen af ordlista är rättskrifningsordlista till
ledning för ordens stafning, t. ex. svenska ordlistor
af Svenska akademien (7:e uppl. 1900), J. A. Lundell
(1893), E. Philip (7:e uppl. 1913), dansk af Grundtvig,
tysk af Duden o. a. Vanliga äro äfven ordlistor för
dialekter; en sådan är ett inventarium i kortaste
form öfver ett eller flera måls ordförråd. "Vokabulär" är vanligen
en för undervisningens tjänst upprättad ordlista för
ords inlärande. Jfr Ordbok. Lll.
Ordlära. Se Morfem.
Ordmetoden, pedag. Se Ljudmetoden.
Ordnar. 1. Slutna samfund, hvilkas medlemmar
förenas af en gemensam sträfvan och ett
högtidligt löfte att efterlefva vissa regler l.
ordningsstadgar (lat. ordines). – 2. Samfund, af hvilka
man blir medlem genom att af landets regent få
sig tilldelad en värdighet med åtföljande
utmärkelsetecken, hvars bärande utgör samfundets enda
sammanhållningspunkt. – 3. Utmärkelsetecken,
insignier, dekorationer (band, stjärnor, kors, kedjor
o. s. v.), som tillhöra en modern riddarorden. –
Titeln orden tillägges sådana verkliga samfund
som munkordnar (se d. o.) och andliga och
världsliga riddarordnar (se d. o.) samt
hvarjehanda i nyare tider för olika ändamål verkande
s. k. ordenssamfund (se d. o.).
Medeltidens världsliga riddarordnar egde statut,
innehållande bestämmelser om villkoren för att bli
intagen i orden, och medlemmarna buro särskilda
utmärkelsetecken (ett insydt kors, kedjor o. s. v.).
Med tiden upphörde dessa ordnar att vara verkliga
riddarassociationer med däraf härflytande plikter
jämte rättigheter, och medlemskapet vardt ett
medel att belöna förtjänster om fursten eller
staten. På detta sätt öfverflyttades benämningen
riddarorden på de af regenten förlänade utmärkelsetecknen.
Rättigheten att stifta nya ordnar förbehöllo
sig de suveräne regenterna, och de utöfvade
denna rätt hufvudsakligen i monarkiskt intresse.
Den förnämsta dekorationen blef fortfarande korset,
som fick mera utsirade former; stjärnor och band
i lysande färger tillkommo, och ofta är ordenstecknet
försedt med ett valspråk (ordensdevis).
Ordensstatut utfärdades äfven för de nystiftade
ordnarna. Man plägar skilja mellan s. k. stora
ordnar, som föräras endast åt furstar och
högadel (af detta slag äro Strumpebandsorden,
Gyllene skinnet, Annunziataorden, ryska Andreasorden,
danska Elefantorden m. fl.), husordnar,
som äro förbehållna någon furstlig familjs
medlemmar, tjänare och vänner, samt förtjänstordnar,
som delas i civila och militära, de förra
hufvudsakligen afsedda för ämbetsmän, industriidkare,
vetenskapsmän, konstnärer och uppoffrande
medborgare. Ett lands samtliga ordnar stå i ett
visst rangförhållande inbördes. Äfven bland olika
länders ordnar stå vissa högre än alla andra, såsom
Gyllene skinnet, Strumpebandsorden, Serafimerorden,
Elefantorden, Svarta örnsorden, Alexander
Nevskijorden och Maria Teresiaorden. Med
somliga ordnar äro inkomster förknippade, andra
medföra (personligt eller ärftligt) adelskap. Ärelösa
handlingar ha ordens mistning till följd. Utländsk
orden får emottagas och bäras endast efter
samtycke af landets regent. Den sistnämnde är alltid
stormästare för de inhemska ordnarna. För
flertalet af ett lands ordnar är en gemensam årlig festdag
(ordensdagen) bestämd, på hvilken ordens
angelägenheter afhandlas i ordenskapitel. Dettas
ledamöter uppträda då iklädda ordensdräkt, i fall
sådan ingår i insignierna. För upprättande af
rang emellan medlemmarna alltefter betydenheten
af deras förtjänster om det allmänna delas en orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
