Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orientalisk fornkunskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betecknas därmed i allmänhet alla i Asien och Afrika
samt (i vidsträcktaste bemärkelse) äfven i
Australien och Polynesien inhemska språk. I en mera
inskränkt och vanligare betydelse betecknar detta
uttryck de semitiska språken jämte de med
dem alldeles icke besläktade nypersiskan
(indoeuropeiskt) och turkiskan (uralaltaiskt).
Orsaken till denna förening är den, att nypersiska
och turkiska litteraturen och ordförrådet, såsom
stående under islams kraftiga inflytande, rönt en
så genomgripande påverkan af arabiska språket,
att en omfattande kännedom af detta utgör en
nödvändig förutsättning för ett noggrannare
studium af de förra. — De orientaliska språkens
studium kan sägas ha tagit sin början under
1100-talet med latinska öfversättningar af arabiska
författare. Det erhöll kraftig impuls genom
reformationen, då gamla testamentets grundspråk
(hebreiskan) och dess orientaliska öfversättningar (på
arameiska, syriska, arabiska m. fl.) blefvo
föremål för ifriga studier. I de protestantiska länderna
bedrefvos dessa länge uteslutande i exegetiskt
intresse, men genom den katolska
missionsverksamheten, stödd på det af påfven Urban VIII (1627)
upprättade "Collegium de propaganda fide" (den
s. k. "Propagandan" i Rom), öppnades nya fält
för den orientaliska forskningen. Först i midten
af 1700-talet erhöll denna en själfständig,
vetenskaplig betydelse och i början af 1800-talet den
rikaste utveckling genom det nyupptäckta
sanskritspråket och dettas sammanhang med Europas språk,
genom hieroglyfernas och kilskrifternas tolkande,
genom Kinas och Japans samt slutligen äfven
Afrikas öppnande för europeisk forskning. F. n.
ega alla större universitet åtminstone två ord.
professurer för hithörande ämnen, en äldre för
orientaliska språk (i inskr. bem.) samt en nyare för
sanskrit och andra ariska språk, ofta förenad med
läroämnet "jämförande språkforskning". Dessutom
ega flera universitet hithörande lärostolar för
östasiatiska språk, kinesiska, japanska, egyptologi
m. fl. För de moderna orientaliska språken finnas
därjämte i Paris en "École spéciale des langues
orientales vivantes", i Wien en "Öffentliche
lehranstalt für orientalische sprachen" och i Neapel ett
"Istituto orientale". Synnerligen rikt
representerade äro dessa studier äfven vid de ryska
universiteten (Petersburg, Kazan). En af de bäst
organiserade institutionerna af detta slag är Seminar für
orientalische sprachen i Berlin, grundlagdt 1887.
Urspr. närmast afsedt för arabiska, persiska,
turkiska, japanska, kinesiska och indiska språk, har
det efter hand utvidgats, och f. n. (1914)
meddelas där undervisning dels af infödda orientaler,
dels af tyska vetenskapsmän i följande discipliner:
kinesiska, japanska, arabiska (de moderna
dialekterna i Syrien, Egypten och Marokko), amhariska,
nypersiska, hindustani, gudjarati, turkiska,
suaheli, hausa och fulbe jämte flera andra
centralafrikanska språk, fonetik, Orientens geografi,
etnografi, historia och politiska förhållanden m. m.
Dessutom finnes äfven en särskild afdelning för
undervisning i moderna europeiska språk, såsom
engelska, franska, spanska, ryska, rumänska och
nygrekiska. Den af seminariet utgifna serien
"Lehrbücher des seminars für orientalische
sprachen" omfattar f. n. 29 bd, innehållande
grammatikor, ordböcker och andra hjälpmedel för
studiet af asiatiska och afrikanska språk. Dessutom
märkas två andra periodiska publikationer,
"Mitteilungen des Seminars für orientalische sprachen"
(hittills 16 bd) och "Archiv für das studium
deutscher kolonialsprachen" (f. n. 13 bd). Se vidare
"Denkschrift über das seminar für orientalische
sprachen an der Kgl.
Friedrich-Wilhelms-universität zu Berlin von 1887 bis 1912" (1912). Ett
annat kraftigt stöd eger denna vetenskapsgren i
de många för detta ändamål inrättade
vetenskapliga samfunden (se härom Asiatiska
sällskap) med deras tidskrifter och bibliotek. Sveriges
bägge universitet ha sedan mer än 200 år egt hvar
sin professur och sedan mer än 100 år hvar sin
adjunktur i "österländska språk"; men i våra
dagar ha båda adjunkturerna indragits,
professuren i Uppsala inskränkts till "semitiska språk",
och endast professuren i Lund bibehåller ännu den
gamla benämningen. Dessutom finnes sedan 1898
äfven en professur i semitiska språk vid Göteborgs
högskola. Vidare ha för sanskrit med jämförande
indoeuropeisk språkforskning under de senaste åren
särskilda lärostolar inrättats i både Uppsala, Lund
och Göteborg. För den äldre orientaliska
litteraturen eger man goda bibliografiska arbeten
i D’Herbelot, "Bibliothèque orientale" (2:a uppl.
4 vol., Haag 1777—79), Zenker, "Bibliotheca
orientalis" (2 vol., 1846, 1861), Herrmann,
"Bibliotheca orientalis" (1870) m. fl., och för den nyare
i Trübners "American, european and oriental
literary record" (1865—91), Friedericis utmärkta
"Bibliotheca orientalis" (8 bd, 1876—83) samt dess
ännu fullständigare och noggrannare fortsättning,
Kuhns "Literaturblatt für orientalische philologie"
(okt. 1883—86) och den ännu pågående
"Orientalische bibliographie" (sedan 1887), grundlagd af
A. Müller (d. 1892), fortsatt af Kuhn och
Scherman. Jfr Haupt, "Internationales taschenbuch für
orientalisten" (2:a uppl. 1910), innehållande
öfversikt af de orientaliska disciplinerna jämte deras
nuv. representanter, lärda sällskap och
vetenskapliga tidskrifter, som sysselsätta sig med Orienten,
statistiska uppgifter rörande den moderna Orienten
m. m.
H. A. (K. V. Z.)
Orientalisk fornkunskap. Se Fornkunskap.
Orientalisk hästtyp. Se Hästen, sp. 179.
Orientalisk kraftextrakt. Se Hemliga medel.
Orientaliskt fullblod. Se Fullblodshäst.
Orientalisk topas. Se Korund.
Orientali’sm (se Orienten), österländsk
språkegenhet eller ordvändning; sammanfattningen af
de österländska folkens seder, insikter och
filosofisk-religiösa idéer.
Orientalist (se Orienten), en lärd, som gör
någon gren af den orientaliska filologien till
föremål för sina studier.
Orientalistkongress, internationell sammankomst
af orientalister för diskussion af vetenskapliga
spörsmål. Den första internationella
orientalistkongressen hölls i Paris 1873, och sedan dess ha dylika
kongresser hållits i London (1874), Petersburg
(1876), Florens (1878), Berlin (1881), Leiden
(1883), Wien (1886), Stockholm och Kristiania
(1889), London (1892), Genève (1894), Paris
(1897), Rom (1899), Hamburg (1902), Alger
(1905), Köpenhamn (1908) och Aten (1912).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
