- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
931-932

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

931

Ormus-Ornament

932

kvantitet. En enda handskrift
finnes nu, tvifvels-utan Orms egen.
A. E. (E. B-n.)

Ormus (Hormus), fordom ryktbar stad på ön
Jerun vid Persiens södra kust, i det efter staden
uppkallade, 45–80 km. breda Ormussundet mellan
Persiska viken och Omanviken, endast 9 km. s. om
Bender-Abbas. Ön är en vegetationslös dolerit-
och trakytklippa, med stora lager röd ockra,
som i århundraden varit en viktig exportartikel
och ännu exporteras till England (1906–07 10,000
ton). Den har en areal af 33 (enl. andra 46) kvkm.,
och den beboeliga delen bildar en 5,5 km. lång
och 3,7 km. bred, med salt mättad slätt och har
under den svala årstiden omkr. 1,000 inv., eljest
färre. Staden O. låg urspr. på den motliggande kusten
(lämningarna finnas nu flera km. från hafvet, vid en
liten bäck, som står i samband med Minab) och omnämnes
af Alexander den stores amiral Nearchos. Anfallna
af mongolerna, flyttade dess invånare omkr. år
1300 till ön Jerun och anlade den nya staden O.,
som snart vann oerhörda rikedomar, emedan den
genom sitt fullständiga herravälde öfver sundet
behärskade Irans samt Eufrat-Tigrisländernas handel
med Indien. I sept. 1507 gjorde d’Albuquerque på sin
färd till Indien ön skattskyldig under Portugal,
och 1515 tog han den i besittning samt lät starkt
befästa densamma. Portugiserna gällde därefter som
herrar vid Persiska viken och på Indiska hafvet öfver
hufvud taget, och O. betraktades som en stapelplats
för Orientens rikedomar. 1622 eröfrades staden af
schah Abbas i Persien med engelsmännens hjälp och
förstördes. I midten af 1600-talet kom ön till imamen
af Maskat, men tillhör nu åter Persien. (J. F. N.)

Ormussundet. Se Ormus.

Ormuzd. Se M a z d e i s m.

Ormvräken, zool. Se Vråksläktet.

Ormätaren, zool. Se Glasögonormsläk-tet.

Ormöarna. SeColumbretes.

Ormödlorna, Scincidce, zool., bilda en familj inom
ödlornas ordning och kräldjurens klass. Hit hör ett
stort antal arter, fördelade på alla världsdelar
(till minsta antalet på Europa och talrikast
på Australien). Hufvudet är täckt af plåtar
och kroppen med likstora, taktegelformigt och i
sneda rader ordnade fjäll, som omsluta en förbenad
stomme. Sidoveck saknas. Tänderna sitta på käkens sida
(Pleurodonta); tungan är tvåspetsad eller inskuren,
h. o. h. eller delvis betäckt med fjäll, ögonlocken
äro väl utvecklade. Skänkelporer saknas. Benen äro
små eller rudimentära; hos flera arter, tillhörande
skilda, släkten, saknas fria extre-miteter
alldeles. Ormödlorna vistas på torra, sandiga och
steniga trakter samt gräfva sig med stor hastighet
ned i lös mark. L-e.

Orm ön, bebodd ö i Stockholms norra skärgård, i Gräsö
socken, s. ö. om Gräsön. By om l mtl.

Ormörnsläktet, Circaétus, zool., hör till
fam. falkartade roffåglar (Falconidce) och
ordn. Falconi-formes inom fåglarnas klass. Näbben
är krökt från roten, med raka kanter, stark hake
och smala, tvär-ställda näsborrar. Vingarna äro
breda, räcka nästan till stjärtspetsen och ha fjärde
pennan längst. Stjärten är af medellängd, bred och
tvär. Tarsen är framtill fjäderklädd, baktill nätlikt
delad och

längre än mellantån, som medelst hud är förenad
med yttertån. Dit hör ormörnen, C. galliens,
som blir 70 cm. lång. Den är ofvan mörkbrun (på
hufvudet och bakhalsen matt brun), med ljusare
fjäderkanter. Pannan, kinderna och strupen äro
hvitaktiga, kräfvan ljusbrun, öfriga undre delar
hvita, med glesa, ljusbruna tvärfläckar, näbben
blåsvart, vaxhuden och fötterna ljusblå. Denna
fågel tillhör Europas sydligaste delar, västra och
södra Asien och norra Afrika samt vistas i stora,
ensliga skogar. I sitt lefnadssätt påminner den
mycket om ormvråken. Dess rof utgöres förnämligast
af ormar äfvensom af ödlor och grodor, men också
af andra små kallblodiga och varmblodiga djur.
C. R.S.*

Ornain [årnä’], en 120 km. lång biflod till Marne.

Ornament (af lat. ornäre, pryda) anger genom
namnet sin egenskap af att ej vara till i och
för sin egen skull, utan endast som prydnad på
andra föremål. Ornamentets framträdande är väl det
tidigaste uttrycket af den hos människan inneboende
skönhetskänslan. När stenåldersfolken här i Europa
eller något efterblifvet naturfolk i en aflägsen vrå
af världen på ett enkelt lerkärl anbragte rader af
linjer eller af intryckta punkter, så skedde detta
ej för något praktiskt ändamål, utan i följd af en
spirande ideell sträfvan att bringa omväxling för
ögat, att "tjusa" detta, med andra ord för att ge ett
uttryck för människans skönhetslängtan. Ornamentet
är således måhända ett af de tidigaste uttrycken
för människans ideella verksamhet, och det torde ej
finnas eller ha funnits något folk, som ej nått denna
grad af utveckling. Denna längtan efter att nedlägga
"onödigt" arbete på saker och ting, att ge fantasien
stoff för sin verksamhet, har alltjämt fortlefvat. -
Då ornamentet dessutom till sin natur är ytterst
känsligt och i skickliga händer villigt fogar
sig efter danarens önskan, är det helt naturligt,
att hvarje tid och hvarje folk haft sin säregna
orneringskonst, ornament! k, och att ornamentikens
historia därför måste omfatta hela mänsklighetens
utveckling. Lika litet som mänsklighetens historia
är ännu ornamentikens historia skrifven.

I det följande beröres hufvudsakligen endast
ornamentiken inom den europeiska kulturgruppen. Till
denna räknas ju då äfven de gamla kulturområdena i
Afrika och Asien. Ty från dessa trakter har Europa
under årtusenden mottagit en så mäktig och oafbruten
ström af kulturinflytande, att det är omöjligt att
förstå den europeiska kulturen i dess tidigare skeden,
utan att något känna dessa urgamla kulturländers
förhållanden. - Ornamentet inom den europeiska
kulturgruppen är hufvudsakligen till uteslutande för
att pryda, för att genom egen skönhet skänka ett
annat föremål behag, under det att den inom andra
kulturgrupper ofta har en religiös betydelse. Någon
gång kan ornamentet äfven inom det europeiska
kulturområdet ha en betydelse i och för sig, oftast
då någon symbolisk, men detta är undantag, änskönt
dylika ornament kunna uppträda under olika tider.

Under högt stående konstepoker användes ornamentet
för att framhålla den estetiska funktion den smyckade
detaljen har att utföra. Detta blir möjligt därigenom,
att vissa ornament ega förmågan att uttrycka rörelse
i en viss riktning Om före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free