- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
937-938

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

937

Ornamenta-Ornano

938

de från antiken lånade motiven taga intryck af den
germanska smakriktningen, som fordrar, att detaljerna
flätas i hvartannat. Den romanska orna-mentiken
är fjärran från all naturalism och upptar därför
ej några nya motiv, utan lefver på omdaning af
sedan gammalt utvecklade och kända ornament, som
likväl erhålla nya, synnerligen karakteristiska
former. Under den romanska tiden gör sig vid flera
tillfällen österländskt inflytande gällande, under
den tidigare delen helt visst beroende på en högst
betydande import af österländska sidentyger. - Med
gotiken framträder en hel del naturalistiska motiv,
dock utan att helt undantränga de antika, som nu
ytterligare omdanas, och detta gäller framför allt
akantus-bladet (fig. 14). Fantastiska djurgestalter,
som redan den romanska tiden älskade, t. ex. den
bevingade draken, fingo nu ytterligare fart, och det
synes ha varit en glädje för ornamentkonstnären att
utfundera de underbaraste sammanställningar af djur-
och människogestalter, öfver hufvud taget släppte
den gotiske ornamentkonstnären gärna fantasien lös
och tumlade om med bisarrerier. Alltsedan 600-
och 700-talen hade i de liturgiska böckerna och
i bönböcker o. d. orna-mentiken haft ett rikt
tillfälle att utveckla sig, och nu under den
romanska och synnerligast under den gotiska tiden
var utvecklingen inom denna bransch utomordentligt
rik, och de olika konstnärerna utvecklade inom
ramen af den härskande konststilen på i ögonen
fallande sätt sin individualitet. Det uppstår nu
skolor inom olika områden, och det är omöjligt att
här i korthet kunna ge antydan om skiljaktigheten
mellan de olika skolorna. Varianter inom den rådande
smakriktningen utbildades därjämte inom de olika
länderna. Det egendomliga är således, att hädanefter
inom ornamentikens historia alla kulturfolken ungefär
samtidigt behärskas af en och samma smakriktning,
men att de tillämpa den något olika hvar och en efter
sitt eget kynne. Man talar därför t. ex. om spansk
eller engelsk gotik, om fransk eller tysk renässans,
italiensk eller svensk barock o. s. v. Renässansens
konstepok (fig. 15) förde med sig kärleken till den
gamla romerska orneringskonsten. Man tror sig helt
upplifva de gamla formerna, men alla renässansornament
äro alster af sin egen tid och förete stora afvikelser
från sina förebilder. Bland nyheter är att anteckna
införandet af kartuschorna-mentet (se Kartusch), som
länge bibehöll sig och var synnerligen omtyckt. Några
andra nya element förde den nya tiden knappast med sig
inom orneringskonsten, och detsamma kan sägas äfven
om barocktiden (fig. 16). Under rokokon förändrades
i någon mån dessa förhållanden (fig. 17). Alltsedan
den klassiska konstens blomstringstid hade
ornamentiken i det hela varit präglad af en viss
arkitektonisk uppfattning; ornamenten hade ofta
en rent arkitektonisk uppbyggnad. Kokokon införde
andra grundsatser; nu blir det snarast grundsatser,
som tillämpas inom målningskonsten, hvilka komma till
användning. Böjda linjer, snäckor och voluter och hvad
allt rokokon använder hopställas hufvudsakligen ur
det pittoreskas synpunkt, och rokokons ornament smeka
också ögat genom behagfulla linjer och en fantastisk
omväxling mellan dagrar och skuggor. Midt

uppe i all stilisering förekommer också en viss
naturalism. Att akantusbladet villigt skulle låna
sig till rokokokonstnärens fantastiska skapelser, är
helt naturligt; det undantränger dock ej alla andra
motiv, såsom det senare under 1800-tals-rokokon
hade benägenheten att göra. Tiden närmast efter
rokokon utmärker sig hufvudsakligen därigenom,
att ornamentiken blir alltmer enformig. Bäst märker
man detta, om man jämför empirestilens ornamentik
(fig. 18), som ju också var ett återupptagande af
den gamla romerska konsten, med renässansens. När
den sedermera undanträngdes af 1800-talets olika
smakriktningar, såsom gotik och därpå följande
rokoko, gör detta sig än mer gällande. Ur denna
tråkighetens och torrhetens öken trodde man på 1870-
och 1880-talen, att man skulle kunna leta sig ut
genom att visa hän på Japans på måleriska principer
grundade orneringskonst. Man tyckte sig andas lättare
under denna främmande inverkan, men ovisst torde
vara, om något så exotiskt kan ha något varaktigt
inflytande på den västerländska kulturen. Emellertid
stå dessa händelser oss för nära, för att vi skulle
kunna objektivt bedöma dess betydelse.

Litt.: Owen Jones, "The grammar of ornament" (4:e
uppl. 1880), A. Racinet, "L’ornement poly-chrome"
(1875), H. Dolmetsch, "Der ornamenten-schatz" (3:e
uppl. 1897), F. S. Meyer, "Orna-mentale formenlehre"
(1886), Hj. Stolpe, "Utvecklingsföreteelser
i naturfolkens ornamentik" (i "Ymer" 1890-91)
och "Studier i amerikansk ornamentik" (1896),
samt B. Salin, "Studier i ornamentik" (1900) och
"Die altgermanische thier-ornamentik" (1904).
B. S-n.

Orname’nta, astron., en af småplaneterna.

Ornamentik. Se Ornament.

Ornamentsbildhuggeri, ornamental skulptur till prydnad
för byggnader ut- eller invändigt. På föremål i trä,
elfenben, silfver, porslin o. d. kan naturligtvis ej
benämningen bilåhuggeri tillämpas, men väl skärning,
drifning eller modellering. Ornamentskulptören måste
ega, förutom smak och stilkunskap, utvecklad känsla
för formen och skicklighet i handen, dessutom fantasi,
kombine-rings- och omväxlingsförmåga samt noggrann
kännedom om olika materials olika karaktär, fordringar
och behandlingssätt. Okonstnärligt är utan all fråga
det i en stor del moderna byggnader använda sättet
att utföra ornamenten i gips.

Ornano [årnanå’], Gustave Cuneo d’, fransk
skriftställare och politiker, f. 1845 i Rom,
d. 1906 i Paris, var under andra kejsardömets sista
tid tjänsteman vid Seine-prefekturen, deltog som
mobilgardesofficer i kriget 1870-71, blef sedan
publicist och uppsatte 1875 den bonapartistiska
tidningen "Suffrage universel des Charentes", hvari
han på det våldsammaste angrep det republikanska
statsskicket. Sedermera valdes 0. 1876 till medlem
af deputeradekammaren och var där till sin död en
af representanterna för dep. Charente. Han sökte i
kammaren som ifrig bonapartist ständigt verka för
statsformens direkta underställande under valmännens
dom ("appel au peuple"), var (1887) upphofsman till
undersöknings anställande rörande presidentmågen
Wilsons ordensaffärer och deltog senare verksamt i
boulangistagitationen. 0. uppsatte 1878 tidningen
"Paris-Capitale" och ledde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free