- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
967-968

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orthagoras ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som en vetenskaplig namnforskning blef möjlig. Här,
som på så många andra håll, var det Tyskland, som gick
i spetsen, och tysken E. Förstemann bör betraktas som
förste man inom den vetenskapliga onomatologien. Hans
arbete "Altdeutsches namenbuch. 2: Ortsnamen" (1859;
3:e uppl. 1911 ff.) eger bestående värde. Någon allmän
geografisk onomatologi finnes ännu ej, icke ens för
Europa. Samlingar till en sådan finnas i t. ex. J.
J. Eglis "Nomina geographica" (1872), I. Taylors
"Names and their histories" (2:a uppl. 1898) och
"Words and places" (ny uppl. 1909). I "Geographisches
jahrbuch", som alltifrån 1866 utges i Gotha, har
äfven toponomastiken, sedan 1882, sin afdelning. Där
lämnas regelbundet öfversikter af framstegen på
detta forskningsfält. Årliga redogörelser för dessa
arbeten finnas äfven i de olika språkens filologiska
bibliografier.

Ortnamnsforskningen är f. n. föremål för synnerligen
liflig omsorg i olika länder; särskildt kan
framhållas det med statsmedel utgifna franska arbetet
"Dictionnaire topographique de la France". I Norge
bidrog på sin tid bl. a. P. A. Munch flitigt till
ortnamnsforskningen; på senare årtionden har den
tagits om hand som statsangelägenhet. Sedan Norges
reviderade riksjordebok utkommit af trycket 1892,
började de af kommittén för dess revision gjorda
samlingarna rörande namnens ursprung och historia
redigeras och utges i en samling fristående
publikationer, som nu (1914) omfattar 16 delar
("Norske gaardnavne", 1897 ff.) och är af stort
vetenskapligt värde. Verkets förnämste upphofsmän äro
bröderna Oluf och K. Rygh (se d. o.) samt professor
M. Olsen, som äfven genom sina "Stedsnavnestudier"
m. fl. verk fortsatt arbetet på detta område. Den
svenska ortnamnslitteraturens förnämsta verk
från äldre tid är K. G. Styffes "Skandinavien
under unionstiden" (3:e uppl. 1911); vidare må
nämnas arbeten af J. E. Rydqvist, R. Tengberg,
K. Sidenbladh ("Sveriges härads- och sockennamn",
2:a uppl. 1873), J. G. L. Bergström, "Bidrag till en
etymologisk granskning af Södermanlands ortnamn"
(1875), och A. Falkman, "Ortnamnen i Skåne"
(1877). En bibliografi öfver den hithörande
litteraturen föreligger i V. Gödels "Svenska
ortnamn" (i "Antikvarisk tidskrift för Sverige",
1904). Af senare större arbeten märkas E. Hellquists
"Studier öfver de svenska sjönamnens härledning och
historia" (1903–07) och "Om de svenska ortnamnen på
-inge, -unge och -unga" (1904) samt J. Sahlgren,
"Skagershults sockens naturnamn" I (1912). 1913
uppsattes en tidskrift, "Namn och bygd", särskildt
egnad åt ortnamnsforskningen. Populära öfversikter
af hittills vunna resultat ha getts af A. Noreen i
uppsatser i "Spridda studier", II (2:a uppl. 1911)
och III (1913). 1902 tillsattes en k. kommitté för
ortnamnsforskningens systematiska bedrifvande efter
norskt mönster, och dess arbeten äro f. n. våra mest
omfattande (se Ortnamnskommittén). Svenska ortnamn
i Finland behandlas i bl. a. R. Saxéns "Finländska
vattendragsnamn" (1910). – I Danmark uppdrog
regeringen 1912 åt M. Kristensen och H. Ussing att
efter inhämtad kännedom om det svenska arbetet företa
preliminära undersökningar af själländska ortnamn;
1913 förelåg en sådan, Kristensens "Köbenhavns amts

landsbynavne". Tidigare ha viktiga förarbeten lämnats af
N. M. Petersen, E. Madsen, A. Hansen och O. Nielsen,
J. Steenstrup (som i "De danske stednavne",
1908, gett en kortare sammanfattning) m. fl. – Om
Islands gårdsnamn föreligger en stor afhandling
af F. Jónsson i "Safn til sögu Islands" (1911).

R. G.*

Ortnamnskommittén, en genom k. br. af 2 maj
1902 tillsatt k. kommitté, urspr. bestående af
riksantikvarien H. Hildebrand, professor A. Noreen och
kammarrådet G. Thulin. Kommittén fick i uppdrag att
låta undersöka namnen på byar, gårdar, viktigare berg,
större skogar, sjöar och landsträckor inom ett län
(af särskilda skäl valdes Älfsborgs), uppgöra plan
för ett arbete, som skulle innehålla redogörelse
för dessa namns ursprung och historia, samt
verkställa erforderliga kostnadsberäkningar. Efter
förarbeten uppgjordes en detaljerad arbetsplan
(tr. i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Månadsblad"
1903–05), stadfäst af K. M:t 1905, efter hvilken
plan "Älfsborgs läns ortnamn" 1906 började utges;
hittills äro 13 dlr utgifna, hvarje omfattande ett
härad. Kommittén, ur hvilken Hildebrand afgick 1907
och Thulin 1909 och hvari notarien G. Hedin inträdde
s. å., har vidare erhållit enahanda uppdrag för
Värmlands och Örebro län, enligt en något förenklad
plan. Kommitténs sekreterare för Älfsborgs och
Värmlands län är docenten S. Lampa, för Örebro län
docenten J. Sahlgren. Se vidare
A. Noreen, "Spridda studier" III (1913).

Ortnit [å’rtnit], en germansk, måhända urspr.
nordisk, sagohjälte, som först omtalas i Didrikssagan
(kap. 45) som konung i Holmgård (Novgorod velikij)
l. Gårdarike. O:s öden likna mycket Huons af Bordeaux
(se Oberon). Troligen omkr. 1230 införlifvas
sägnen med den tyska sagokretsen, och O. blir en
kristen konung af Lamparten (Lombardiet). Han hör
talas om den sköna dottern till Machorel, hednisk
konung af Montabaur, som brukar låta halshugga
dotterns friare. Med tillhjälp af sin fader Alberik
(Oberon) bortför O. den sköna prinsessan, låter
döpa henne under namn af Sydrat och gifter sig med
henne. Upptänd af vrede, sänder Machorel till O:s land
jägaren Velie med två drakungar, som, när de vuxit
ut, härja på det förfärligaste sätt och slutligen
äta upp O. Men den andre af Hortungarna, de germanske
dioskurerna, Hardheri (Wolfdietrich), hämnas hans död
på drakarna. – Litt. bl. a. "Ortnit und Wolfdietrich"
(utg. af Edler von Lindhausen, 1906), v. Amelung i
"Deutsches heldenbuch", bd 3 (1871) och artiklar i
"Zeitschrift für deutsches altertum", bd 12, 13, 16,
26, 38, samt i "Germania", bd 27.

Ortoaminobensoesyra l. Antranilsyra, kem.,
tillverkas f. n. i stor skala ur ftalimid enligt följande formler:

C6H4{CO CO – – NH -> C6H4{NH2 COOH

        Ftalimid.                 Ortoaminobensoesyra.

Ftalimid framställes ur ftalsyreanhydrid (se Ftalsyra),
som själf vinnes genom oxidation af naftalin (se d. o.).
Antranilsyran är af stor teknisk betydelse som material
för framställning af indigoblått (se d. o.).

H. E.

Ortobiotik (af grek. ortho’s, riktig, rät, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0524.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free