Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osviecim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O.-sundet, som förenar Adriatiska och Joniska hafven. 1,964
inv. (1901; som kommun 2,295). Ärkebiskopssäte,
gymnasium, prästseminarium. Olivodling och
fiske. Slutpunkt för järnvägen från Brindisi. Staden
var fordom en af de ryktbaraste i södra Italien. Den
var sannolikt af grekiskt ursprung och kallades af
grekerna Hydrus (lat. Hydruntum). Från 300-talet
var den regelbunden öfverfartsort till Apollonia
och Dyrrhachium. Till 1000-talet innehades den af
bysantinerna, men eröfrades då af normanderna. Efter
1480, då staden stormades och förstördes af turkarna,
återfick den aldrig sin forna betydenhet. Från
O. utgå två submarina kablar (till Valona och Korfu).
(J. F. N.)
Otrantosundet. Se Otranto.
Otrepiev [atre’-], Gregorij. Se Dimitrij,
sp. 436.
Otricoli [åtri’kåli], by i italienska prov. Perugia
(Umbrien), vid Via Flaminia och ruinerna af den gamla
umbriska staden Otriculum (tempelruiner, akvedukt,
teatrar, termer m. m.), i närheten af Tiber. Det
berömda Zeushufvudet i Sala rotonda i Vatikanen
(se pl. II till art. Bildhuggarkonst) och det
vackra mosaikgolfvet i denna sal ha anträffats i O.
(J. F. N.)
Otriculum. Se Otricoli.
Otsego [åtsī’gåu], sjö i nordamerikanska staten New
York, 364 m. ö. h., 15 km. lång, afflyter genom
Susquehanna, som börjar där.
J. F. N.
Otshi [å’tʃi]. Se Odji.
Otsu [å’tso], hufvudstad i japanska länet (ken) Shiga,
på ön Hondo, nära södra ändan af Bivasjön. 42,869
inv. (1908). O. är genom järnväg och en segelbar
kanal förenadt med Kyoto, hvars förstad det är.
J. F. N.
Otta. Se Ottesång.
Otta [ω’tta], en omkr. 135 km. lång biflod till
Gudbrandsdals-Laagen i norra delen af Gudbrandsdalen,
Kristians amt, Norge, kommer från Lille Djupvand
(1,017 m. ö. h.) på blott 6 km. afstånd från det inre
af Geirangerfjorden i Romsdals amt, genomströmmar
i östlig och sydöstlig riktning fjälldalarna Skiaak
och Lom, löper ut i den omkr. 40 km. långa, smala,
27,64 kvkm. stora sjön Ottavandet (ibland kallad
Vaagevandet), genomflyter Vaagebygden och
utfaller vid Loftsgaard i Laagen, ej långt från passet Kringen
(se d. o.).
Bland O:s tillflöden må nämnas i synnerhet älfvarna
Bövra och Tessa, som bägge upprinna på
Jotunfjeldene; af O:s vattenfall äro Polfossen (30 m.) och
Eidsfossen (13,6 m.) störst. Nederbördsdistriktet
omfattar 4,150 kvkm.
K. V. H.
Ottajano [åttajānå], stad i italienska
prov. Neapel, vid nordöstra sidan af Vesuvius
och järnvägen Caserta–Castellammare samt
en bana till Neapel. 4,604 inv. (1901; som
kommun 12,588). Vin-, oliv- och silkesodling,
bomullsväfveri o. a. industri. O. skadades
mycket genom Vesuvius’ utbrott i apr. 1906.
J. F. N.
Ottar, nord. myt., med tillnamnet heimski, den
enfaldige, son till Sunstein. Se Hyndla.
Ottar, af Snorre Sturlasson kallad Vendelkråka
(hvilket binamn i äldre källor tillägges hans fader
Egil), sveakonung af Ynglingaätten (så enligt
Snorre; enligt Beowulf och Ynglingatal däremot
Skilfingaätten), antagligen vid tiden 515–530,
var enligt Snorre Sturlasson son af Egil (enligt
Beowulf af Ongentheow, d. v. s. Angantyr) samt tog
konungadömet efter denne. Emedan han vägrade erlägga
den skatt, hvarpå danske konungen Frode den tappre
gjorde anspråk för lämnad hjälp åt Egil, härjade Frode
hans rike. Under det att Frode en följande sommar var
borta på härfärd i österväg, angrep O. Danmark med
en flotta och ödelade i synnerhet vendelbornas land
(nordligaste delen af Jylland), men stupade under
en strid med två Frodes jarlar i Limfjorden. Snorre
tillägger, att danskarna lämnade O:s lik till rof för
vilddjur och fåglar samt sände svearna en träkråka
med hälsning, att mera vore dessas konung icke värd,
hvarefter O. fick heta "Vendelkråka". Hela denna
historia är uppgjord för att få en förklaring på det
O. (af Snorre, men säkerligen med orätt) tillagda
binamnet, som sannolikt icke är ett öknamn, utan
ett hedersnamn, betydande "Vendels (i Uppland,
där konungaätten vid denna tid hade sitt säte)
kråka", d. v. s. en likätande fågel liksom korpen
och örnen, samt afseende fadern Egil. Man antar med
en viss sannolikhet, att O. ligger begrafven i den
s. k. Ottars hög i Vendel. Jfr H. Schück, "Studier
i Ynglingatal", s. 126 ff., och
Ynglingaätten.
Ad. N-n.
Ottar (angls. Othere), norsk storman och
upptäcktsresande i andra hälften af 800-talet, bosatt
i Senjen eller Malangen ("ytterst i Haalogaland")
i nuv. Tromsö amt, företog mellan 870 och 890 en
upptäcktsfärd norr ut längs Norges kuster, blef
den förste kände upptäckaren af Nordkap och Norra
ishafvet (eller Barents’ haf) och kringseglade lapska
halfön (Kola-halfön). O. beskref bl. a. lapparnas
("skridfinnarnas") lefnadssätt, vid hval- och
hvalrossfångsten i Ishafvet och de geografiska
och nautiska förhållanden, som han lärde känna i
höga norden. O. gick senare i tjänst hos "sin herre
och konung Alfred" (Alfred den store af England,
871–901), hvilken i sin geografiska inledning till
den angelsaxiska öfversättning, som han personligen
ombesörjde af Orosius’ världshistoria, intog O:s
reseberättelse jämte berättelsen om en sjöfärd
företagen af en viss Ulfsten ("Vulfstan") från Hedeby
(Slesvig) till esternas land (Östersjökusten ö. om
Weichsel). – Litt.: R. Rask, "Ottars og Ulfstens korte
rejseberetninger med dansk oversættelse" (1816),
G. Storm, "Om opdagelsen af Nordkap og veien til
det Hvide hav" (i Det norske geogr. selsk:s aarb.,
V, 1893–94), och F. Nansen, "Nord i taakeheimen",
kap. V, VI, XII.
K. V. H.
Ottar Birting [ω’ttar], norsk storman af låg börd,
i förra hälften af 1100-talet, började sin bana
som "kertisvein" (se Hird, sp. 742) hos Sigurd
Jorsalafare och fick efter hand stor makt öfver
den sinnessjuke konungen samt utnämndes till
"lendirmand" (se Hird, sp. 743) i Nidaros. Efter
Harald Gilles död (1136) äktade han dennes änka,
Ingrid (se Orm Ivarsson), och fick som förmyndare
för konungarna Sigurd (Mund) och Inge (Krokrygg)
andel i riksstyrelsen. Under stridigheterna mellan
dem tog han Inges parti. O. lönnmördades i Nidaros
1145, möjligen, som det antogs, på Sigurds anstiftan.
K. V. H.
Ottarp, socken i Malmöhus län, Luggude härad. 2,920
har. 1,499 inv. (1913). O. utgör ett (intill 1903
patronellt) pastorat i Lunds stift, Luggude kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
