Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Otto
1104
hvarifrån dock Kärnten afsöndrats (Henrik var fader
till kejsar Henrik II, se d. o.). Styrelsen öfvertogs
af en förmyndarregering under ledning af den unge
konungens moder Theofano och efter hennes död
Kejsar Otto III tronande och omgifven af 2 andliga och
2 världsliga dignitärer. (Dedikationsbild i
O:s evange-
liarium, nu i Munchens k. bibliotek.)
(991) hans farmoder Adelheid. Förmyndarregeringens
politik blef ett fullföljande af 0. l:s; 0. ILs
imperialistiska "medelhafspolitik", för hvilken
Theofano förut synes ha lifligt intresserat sig,
skrinlades. - 0. öfvertog själf regeringen 994. Han
hade under ledning af biskop Bernward af Hildesheim
fått en omsorgsfull uppfostran, i hvilken romersk
och grekisk bildning spelade hufvud-rollen. 996 drog
0. till Italien, lät där välja sin frände Bruno till
påfve, under namn af Gregorius V (se d. o.), och
mottog sedan ur dennes hand kejsarkronan. I Italien
kom 0. under indy tände af de kyrkliga riktningar,
som åsyftade icke blott reformer inom kyrkan, utan
också dennas absoluta herravälde öfver staten, och
han försummade att gentemot påfvestolens alltmer
framträdande hierarkiska och universella sträfvanden
med styrka häfda den kejserliga suprematien. - Redan
0:s uppfostran hade hos honom grundlagt en viss
ringaktning för allt tyskt. Tyskland blef för honom
ett biland vid sidan af Italien. Afgörande inflytande
på den unge kejsaren fingo utlänningar, i synnerhet
den högt bildade, sluge och maktlystne franske
prelaten Gerbert, medan representanterna för det
tyska episkopatet, som varit faderns och farfaderns
förnämsta stöd, trängdes tillbaka. Efter Gregorius
V:s död (999) utnämnde 0. af egen maktfullkomlighet
Gerbert till påfve under namn af Sylvester II (se
d. o.). Besjälad af en hänsynslös maktkänsla och
på samma gång djupt gripen af tidens asketiska och
mystiska rörelser, "munk och kejsare på en gång"
(Manitius), ville 0. återupprätta ej blott Karl
den stores välde, utan t. o. m. det romerska
världsväldet. Rom skulle bli dess hufvudstad. I
förvaltning och hofceremoniel upptogos romerska och
bysantinska element. Men styrelsen skulle ha
en teokratisk karaktär; utan blick för motsättningen
mellan kyrka och stat tänkte han sig, att kejsaren
och påfven som en enhetlig makt skulle utöfva
världsherraväldet; så skulle Guds rike förverkligas
på jorden. För dessa fantasterier förlorade de närmare
liggande politiska uppgifterna, särskildt i Tyskland,
i intresse; Ungern, Böhmen och Polen emanciperade
sig h. o. h. från det tyska riket, det sistnämnda
särskildt genom ärke-biskopsdömet Gnesens upprättande
(1000). I Tyskland vaknade missnöjet, icke minst från
kyrkans sida, öfver 0:s politik; det var en medvetet
nationell opposition mot kejsarens imperialism. Uppror
hade redan utbrutit, då 0. dog. Litt.: Wilmans,
"Jahrbiicher des Deutschen reiches unter Otto III"
(1840), samt för 0. 1-3: Giesebrecht, "Geschichte
der deutschen kaiserzeit", och Manitius, "Deutsche
geschichte unter den sächsischen und salischen kaisem"
(1889).
4. 0. IV, son till Henrik Lejonet (se Henrik,
sp. 429-430) och Matilda af England, f. sannolikt
1182, d. 19 maj 1218 (begrafd i domkyrkan i
Braunschweig), tillhörde welfernås ätt, växte upp
vid sin morbroder Rikard Lejonhjärtas (se d. o.) hof
och uppfostrades genom deltagande i dennes fejder
till en tapper krigare. Genom arf redan hertig af
Braunschweig, gjordes han af morbrodern också till
hertig af Akvitanien. Efter
Otto IV: s kejsarsigill.
Henrik VI:s (se d. o.) död valdes han af ärkebiskop
Adolf af Köln och dennes anhängare till tysk konung
(9 juni 1198), sedan det hohenstau-fenska partiet
kort förut utkorat Filip af Schwaben (se d. o.). Detta
dubbla konungaval gaf uppslag till ett långvarigt och
för Tyskland ödesdigert inbördes krig. 0. fick till
en början hjälp af sin morbroder, men sedan Rikard
dött (1199), upphörde hjälpen, och 0:s läge skulle ha
varit hopplöst, om ej påfven Innocentius III tagit
parti för honom och l mars 1201 erkänt honom som
konung och blifvande kejsare; efter några år hade
han med påfvens hjälp och genom energisk politik
och krigföring vunnit större delen af Tyskland på
sin sida. Men lyckan vände sig, och efter slaget vid
Wassenberg (1206) hade 0. endast Braunschweig kvar;
också påfven tog sin hand ifrån honom. Efter mordet
på Filip (1208) af stod 0. från att med vapenmakt
genomdrifva ett erkännande på grund af valet 1198;
genom att i stället underkasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
