- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1105-1106

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig ett nyval vann han allmän anslutning. Redan
s. å. blef han för andra gången vald till konung; han
förlofvade sig med Filips dotter Beatrix, och äfven
hohenstaufernas anhängare öfvergingo till honom. Genom
vidtgående medgifvanden åt påfvestolen (i frågor
om Kyrkostaten, investiturrätten m. m.) förmåddes
Innocentius att 4 okt. 1209 kröna honom till
kejsare. Men då O., fullföljande hohenstaufernas
politik, sökte häfda kejsarens och rikets auktoritet i
Italien och t. o. m. – i strid med till påfven gifna
löften – började eröfra det sicilianska konungariket
från den unge Fredrik II, bröt Innocentius för
andra gången med honom och lyste honom i bann
(1210). Inbördeskriget utbröt ånyo, och, stödd på
Frankrike och Rom, kröntes Fredrik II 1212 till tysk
konung. I norra Tyskland häfdade O. fortfarande
sin ställning, och han slöt 1212 en allians med
England mot Filip August af Frankrike. Men sedan
denna sprängts genom slaget vid Bouvines (1214), i
hvilket O. själf visade stor personlig tapperhet, var
hans motstånd brutet. Han dog barnlös, öfvergifven af
nästan alla sina anhängare. Efter Beatrix’ död (1212)
hade han 1214 äktat hertig Henriks af Brabant dotter
Maria. Litt.:
Langerfeldt, "Kaiser Otto der vierte, der Welfe" (1872,
en skildring buren af stor sympati för O.),
Winkelmann, "Philipp von Schwaben und Otto IV von Braunschweig" (1873, 1878),
Jastrow-Winter, "Deutsche geschichte im zeitalter der Hohenstaufen", II (1901).

1–4. N. H–tz.

Otto, Ernst Julius, tysk tonsättare, f. 1804 i
Königstein, Sachsen, d. 1877 i Dresden, utbildade
sig i Leipzig 1822–25 till musiker, var 1830–75
kantor vid Kreuzkirche i Dresden samt därjämte
länge musikdirektor vid evangeliska hufvudkyrkan
och dirigent för Dresdens "liedertafel". Utom
festkantater, motetter, visor m. m. skref han
oratorier (bl. a.
Hiob),
2 operor och kompositioner
till Fr. Hofmanns
Kinderfesten.
Mest berömd blef han genom sina cykler för manskör:
Der sängersaal,
Burschenfahrten,
Soldatenleben o. s. v.,
hvarjämte han utgaf en stor samling af egna och andras
kompositioner i denna väg under titel "Ernst und scherz".
Sångbart skrifna och melodiskt vackra, blefvo hans
körsånger högeligen omtyckta, icke minst de patriotiska.
Han blef 1870 led. af Mus. akad. i Stockholm. Byster
öfver honom restes i Dresden 1886 och i Königstein 1887.
Biogr. af Scheumann (1904).

A. L.*

Otto, Karl Vilhelm Fritz, violintillverkare, f. 1808
i Jena, d. 1884 i Stockholm, var son till Jakob August O.,
en berömd fiolbyggare, känd äfven såsom författare
till ett klassiskt arbete om violinen. Likasom fyra
andra söner till denne O. egnade sig sonen Fritz
åt samma yrke. Efter att ha arbetat i Holland,
Bajern och Petersburg kom han till Stockholm och
öppnade där 1835 en violininstrumentfabrik, som vann
stort och berättigadt anseende. Under en följd af
år var han tillika anställd som instrumentmakare
vid de kungl. teatrarna. 1848 blef han associé af
Mus. akad. Han förvärfvade vidsträckt kännedom om
gamla instrument, så att han på detta område blef en
verklig auktoritet.

Otto, Johann Karl Theodor von, tysk protestantisk
teolog, f. 1816 i Jena, d. 1897, var 1851–87 professor
i kyrkohistoria vid Wiens universitet och upphöjdes 1871
i österrikiskt riddarstånd. Som författare riktade han
egentligen den patristiska litteraturen. Hans förnämsta
arbete är
Corpus apologetarum christianorum sæculi secundi (9 bd, 1842–72; 3:e uppl. 1876–81).

J. P.

Otto (Otto-Peters), Luise, tysk författarinna,
f. 1819, d. 1895, var den tyska kvinnorörelsens
egentliga banbrytare. Denna tendens ger prägeln åt
hennes skrifter: sociala och kulturhistoriska romaner
(Schloss und fabrik, 1846;
Nürnberg, 1859, flera uppl.;
Deutsche wunden, 1872, m. fl.),
diktsamlingar
(Lieder eines deutschen mädchens, 1847;
Westwärts, 1849, m. fl.)
och ett antal resonerande arbeten (bl. a.
Das recht der frauen auf erwerb, 1863,
Der genius des hauses, 1868; "Husets genius", 1871).
Hon utgaf 1849–52 "Frauenzeitung für höhere
weibliche interessen" och redigerade sedan
1866 "Neue bahnen", organet för den af henne 1865
stiftade Allgemeiner deutscher frauenverein, hvars
ordf. hon var sedan 1875. Hon gifte sig 1858 med
skriftställaren A. Peters (d. 1864) och utgaf med
honom "Mitteldeutsche volkszeitung". Hon var den
första tyska kvinna, som sökte organisera arbeterskor,
och grundade en arbeterskeförening i Berlin 1869. Ett
urval af hennes dikter,
Mein lebensgang, utkom 1893.
Se A. Schmidt och Rösch, "L. O.-P." (1898).

(L. W–m.)

Otto, Nicolaus, tysk tekniker, f. 1832 i Nassau,
d. 1891 i Köln, uppfann jämte E. Langen den
s. k. atmosfäriska gasmaskinen och var en af
grundläggarna af den berömda gasmotorfabriken Deutz
vid Köln. Se Gasmaskin, sp. 780.

Otto, Harald, norsk skådespelare och teaterdirektör,
f. 24 jan. 1865 i Nes, Romerike, upprättade 1890 den
första norska teatern i Chicago, där han debuterade
som Jeppe paa bjerget, ledde 1896–1902 det första
resande norska teatersällskapet och är sedan 1907
egare af och chef för Centralteatret (Kristiania),
som han – själf dess instruktör och scenledare –
upparbetat till en konstnärligt och ekonomiskt ansedd
scen. Hans fack är särskildt folkligt humoristiska roller.

K. V. H.

Otto af Freising [fra’j-], tysk krönikeskrifvare,
f. omkr. 1114, biskop i Freising 1137, d. 1158,
var son till markgrefven Leopold den helige af
Österrike och kejsar Henrik IV:s dotter, hertig
Fredrik I:s af Schwaben änka, Agnes. Sålunda var han
halfbroder till konung Konrad III, som han följde
på andra korståget (1147–49), och farbroder till
kejsar Fredrik I Barbarossa. O. skref 1143–46 ett
historisk-filosofiskt verk
De duabus civitatibus
(Om de två rikena, näml. det jordiska och det himmelska;
första kritiska uppl. i "Monumenta Germaniæ historica",
Scriptores XX, 1867), ett slags världshistoria, i
hvilken dock författarens egenskap af teolog framträder
förhärskande, samt året före sin död
Gesta Friderici imperatoris (senast utg. af Waitz 1884),
i hvilket verk han med lättbegriplig partiskhet
för hohenstauferna skildrar Fredrik I:s historia
intill 1156. Arbetet fortsattes af hans kaplan,
domherrn Ragewin (Rahewin) i Freising. Hans verk äro
utgifna af Wilmans i "Monumenta Germaniæ historica",
XX. Två böcker af hans världshistoria och hela hans
"Gesta Friderici" ha i tysk öfv. utgetts af H. Kohl
(2:a uppl. 1894). Jfr
J. Hashagen, "Otto v. Freising

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free