- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1149-1150

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxaluri ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(se O. 19), erhöll 1645 grefskapet Södermöre
och blef ättefader för grefliga ätten O. af Södermöre,
som utgick på svärdssidan 1706. Axels broders, den redan
1640 aflidne Gabriel Gustafsson O:s (se O. 22),
barn och barnbarn upphöjdes 1651 i grefligt stånd,
och från dem härstammade grefliga ätten O. af Kronoborg,
som utgick på svärdssidan 1803.

1. Nils Jönsson, riksförestnådare, broder till
lagmannen Bengt Jönsson, egare till Djursholms och
Frösviks sätesgårdar i närheten af Stockholm, var en
af de ledande stormän, som 1434 uppsade konung Erik af
Pommern tro och lydnad. Han tillhörde sedan drotsen
Kristiern Nilssons (Vases) parti, som uppträdde
fientligt emot Karl Knutsson. Under Kristofer
af Bajern plägade han vara en af de styresmän,
som konungen förordnade under sin bortovaro, och
vid hans död var han innehafvare af Nyköpings och
Örebro slott samt nog framstående att jämte brodern
Bengt öfvertaga regeringen som riksföreståndare
jan. 1448. Under Karl Knutssons i juni s. å.
begynnande regering stod han på unionspartiets
sida och var en af de mot sin konung förrädiske
herrarna på mötet i Halmstad 1450. Genast vid
Karl Knutssons tillträde till regeringen förlorade
han Nyköpings slott. Efter mötet i Halmstad fråntogs
honom äfven Örebro. Han dog kort därefter.

2. Bengt Jönsson, den föregåendes broder, lagman,
riksföreståndare. Se Bengt Jönsson.

3. Jöns Bengtsson, den föregåendes son,
ärkebiskop, riksföreståndare, f. 1417 (enl.
Sv. adelns ättartaflor), d. i dec. 1467 på
Borgholm, inskrefs 1434 vid universitetet i Leipzig,
där han 1437 erhöll magistergrad, hvarefter han
återvände till Sverige och 1441 utnämndes till
domprost i Uppsala. 1445 uppehöll han sig
åter i Leipzig och var rektor vid universitetet
där. I början af 1448 valdes han af Uppsala
domkapitel till ärkebiskop Nils Ragvaldssons
efterträdare samt invigdes under sommaren s. å. i
ämbetet. J. B. uppträder (från 1457) med titeln
Sveciæ primas, hvilket på svenska återgafs med
Sveriges förste, huruvida han förvärfvat sig
laglig rätt härtill, är dock ej kändt. Han
låg i ständig strid med konung Karl Knutsson,
dels emedan han, en ifrig anhängare
af unionen med Danmark, såg i denne, det
nationella partiets ledare, ett hinder för
unionen, dels och företrädesvis emedan hans
fader och farbroder, hvilka efter konung
Kristofers död 1448 blifvit riksföreståndare,
nödgats s. å. lämna makten i Karl Knutssons händer.
Karl Knutssons försök att göra den världsliga
makten gällande i kyrkliga angelägenheter väckte
därjämte naturligtvis den myndige prelatens missnöje.
I hemlighet stämplade J. B. länge mot konungen, åt
hvilken han offentligt afgifvit de högtidligaste
trohetsförsäkringar, men i jan. 1457 började han
öppet uppror. 9 febr. öfverrumplade han konungen i
Strängnäs samt tvang honom att fly till Stockholm
och därifrån, efter en kort belägring, till Danzig
(natten mellan 23 och 24 febr.). Riksrådet uppdrog
21 mars s. å. riksföreståndarskapet åt Erik
Axelsson Tott och J. B., hvilken beklädde detta
ämbete till 2 juli s. å., då danske konungen Kristian
I hyllades som konung i Sverige. Unionskonungens
utpressningar väckte allmänt missnöje, och detta
drabbade företrädesvis ärkebiskopen, som inkallat Kristian och var hans
förtrogne rådgifvare. 1463 reste sig Upplandsbönderna
och fordrade att bli befriade från den kort förut
påbjudna skeppsskatten. På eget bevåg frikallade
ärkebiskopen dem från skatten, men blef till
följd däraf fängslad af konungen och bortförd till
Danmark. Denna åtgärd verkade ett omslag i allmänna
opinionen: J. B. betraktades som en martyr för folkets
sak, och det mötte därför ingen svårighet för hans
frände, biskop Kettil Karlsson, att åvägabringa en
allmän resning till hans förmån (1464). Resningen
ledde till konung Karls återkallande, och detta
för de höge herrarna obehagliga resultat förmådde
dem att på enskild väg söka komma öfverens med
Kristian. Genom sin styffader, Erik Nipertz, utverkade
Kettil Karlsson ärkebiskopens frigifvande (16
aug. 1464). Återkommen till Sverige, ställde J. B. sig
i spetsen för unionspartiet och tvang Karl att för
andra gången nedstiga från tronen (30 jan. 1465),
hvarefter Kettil Karlsson och J. B. gemensamt styrde
landet. Efter Kettils död, i aug. s. å., valdes
J. B. till riksföreståndare, men framkallade genom sin
egenmäktighet stark jäsning både bland stormännen och
folket, och redan i sept. 1466 fråntog rådet honom
riksföreståndarskapet, som öfverlämnades åt Erik
Axelsson Tott. Mellan dennes och ärkebiskopens parti
uppstod då häftig strid, i hvilken ärkebiskopen drog
det kortaste strået. Karl Knutsson blef för tredje
gången konung (1467), och ärkebiskopen flydde till
Borgholm, där han afled. J. B. var en lärd man;
han hyste därjämte stort intresse för den kyrkliga
konsten, hvarom åtskilliga på hans föranstaltande
tillkomna kyrkomålningar i Uppland bära vittne.

4. Kristiern Bengtsson, den föregåendes broder,
riddare och rikets råd, ärfde efter sin fader Salsta
i Uppland, hvartill han skref sig. Af Kristian I
erhöll han 1457 Åbo slott i förläning, som han
dock 1463 måste utbyta emot Kastelholm. Och det
var nära att han gått miste äfven om detta,
enär han af konungen misstänktes för delaktighet i
Upplandsbönderna resning s. å. 1464 deltog han
också i biskop Kettils resning; men därefter stod
han troget på unionspartiets sida och var en
af anstiftarna till upproret mot konung Karl 1469,
hvarvid han blef tillfångatagen och först efter
"svåra eder och förpliktelser" frigifven. – Ehuru
han lefde ännu under de första åren af Sten Stures
riksföreståndarskap, synes han dock ej under denna
tid ha deltagit i några rådsmöten.

5. Erik Nilsson, till Djursholm, den föregåendes
kusin, son af O. 1, riksråd, d. efter 1469, var en af
1400-talets oroliga andar, en förkämpe för unionen
och aristokratiskt själfsvåld. Han deltog i sin
kusin ärkebiskop Jöns’ resning 1457 och likaså i
biskop Kettil Karlssons 1464, då han blef belönad med
Västerås’ slottslän, som han dock 1466 åter måste
lämna. 1467 måste han afstå äfven från de under
de inre oroligheterna vunna Stäkeborg och Örebro,
sedan han blifvit af Nils Sture tillfångatagen och
öfverlämnad åt Karl Knutsson. Efter den af Erik
Karlsson (Vase), hans svåger, anstiftade resningen,
1469, flydde han till Danmark, men återkom snart
och uppträdde i de inre striderna före slaget på
Brunkeberg. Under Kristian I inkallades han i rådet.

6. Sten Kristiernsson, till Salestad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0615.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free