Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit föremål för allvarliga öfverläggningar i
svenska rådet, dock snart förföll. Öfver hufvud
var den lysande tiden i Tyskland förbi efter slaget
vid Nördlingen (1634). Förgäfves sökte O. genom sin
bekanta resa till Frankrike (mars och april 1635)
med denna makts bistånd hålla verket uppe. Det år
han efter denna resa ännu tillbragte i Tyskland
var sannolikt ett af de bekymmersammaste i hans
lif. Under myteri i krigshären och affall bland
bundsförvanterna sökte han förgäfves freden på
alla håll med Mecklenburgs och Danmarks bemedling,
på samma gång som O. till sin outsägliga grämelse
såg regeringen hemma af, som han ansåg, otidigt
klenmod offra Sveriges bästa inkomstkälla, tullarna
i Preussen, genom stilleståndet med Polen 1635. Hans
till ordspråk vordna sinneslugn bragtes denna gång
alldeles ur jämvikt, och han vårdade sig ej om att
dölja sin harm. För att sporra sina kolleger till
mera "manliga consilia" återvände han till Sverige
i början af juli 1636. 16 juli s. å. aflade han
högtidlig räkenskap för sin förvaltning, innan han
intog sin plats bland riksförmyndarna. – Kristinas
förmyndarstyrelse kallas ofta Axel Oxenstiernas
regering, och detta med skäl. Det inflytande, som
Gustaf Adolfs förtroende och hans egen öfverlägsna
klokhet beredt honom, var så stort, att ingen kunde
undandraga sig detsamma. I utrikesärenden voro
hans ord allsmäktiga. Genom en af honom skapad kår
af diplomater knöt han förbindelser med alla emot
habsburgska huset fientliga makter från Portugal
till Turkiet. Sveriges hållning på westfaliska
fredskongressen bestämde han genom sonen Johan,
som där verkställde hans befallningar. Danmark
bekämpade han genom en kedja af åtgärder, som
utmynnade i det af honom dock ej påyrkade kriget
1643, för hvilket krig han uppgjorde fälttågsplaner
och under hvilket befälhafvarna till lands och
sjöss lydde hans befallningar. Hans verk är ock det
ärofulla fredsslutet vid Brömsebro 1645, hvilket
han, efter ett halft års underhandling, framtvang
till en del i strid mot sina egna, af Kristina
gifna instruktioner. – Redan från Tyskland hade
han genom "sakrika memorialer, uppfyllda af nya
uppslag och vinkar på alla förvaltningens områden",
bestämmande ingripit i rikets inre styrelse. Själfva
regeringsformen 1634, en grundval för den yttre
och inre förvaltningen, på hvilken man vidare byggt
intill denna dag, är hans verk. Ett af de märkligaste
af nyssnämnda memorial är det af 8 okt. 1633. Det
innehåller en fullständig, detaljerad plan för
ordnandet af krigsmakten till lands och sjöss, för
finansernas upphjälpande, för städernas förkofring,
för myntväsendets och kopparverkets nydaning,
för gästgifveriväsendets organisation och för
kommunikationsledernas utveckling genom kanaler,
allt saker, som till väsentlig del sattes i verket
efter hans återkomst till fäderneslandet 1636. Det
är nämligen först denna senare tid, som utmärkes för
de stora reformer på förvaltningens olika områden,
som gjort Kristinas förmyndarregering ryktbar. Först
genomdref O., att regeringen själf 14 dec. 1636 antog
vissa grundregler för sin verksamhet i ekonomiska
och politiska ämnen. Därpå följde på O:s förslag
en mängd epokgörande författningar för bergverken,
för handeln, tullverket (som fortfarande stod under
O:s omedelbara uppsikt), för städerna,
postväsendet o. s. v. Första förverkligandet af
en svensk kolonisation i Amerika, 1638, är i främsta
rummet O:s förtjänst, som med egna medel väsentligt
bidrog till expeditionen. Undervisningsanstalternas,
såväl de högres som de lägres, förbättring låg
O. under dessa år synnerligen om hjärtat. "Få statsmän
hafva egt en så klar uppfattning af bildningens
väsende och ändamål, en så praktisk blick för
den sunda uppfostringsmetoden" (Odhner). Den af
honom jämte J. Skytte 1637 företagna revisionen af
Uppsala universitet blef för detta epokgörande.
– O:s afgjordt aristokratiska hållning (trots den
billighet och rättvisa, som eljest hos honom äro
så utpräglade drag) i den stora sociala frågan om
böndernas förhållande till adeln, som i midten af
1640-talet upprörde samhället, fördunklade under
förmyndarstyrelsens sista år något den store mannens
anseende. Därtill kom den unga drottningens afundsjuka
öfver hans stora inflytande, som räckte handen åt de
ofrälse ståndens missnöje. Utnämningen till grefve
af Södermöre, 3 sept. 1645, åtföljd af betydliga
förläningar (20 nov. s. å.), var därför det sista
stora offentliga erkännande O. fick mottaga. Det
gick visserligen ej an att aflägsna rikskansleren;
men hans inflytande var i märkbart aftagande, och
1646–49 egde en fullständig brytning rum mellan
O. och drottningen, föranledd af det förolämpande
sätt, hvarpå hon behandlade O:s son Johan
som fredskommissarie i Osnabrück. Ej utan sin
betecknande betydelse är det, att ett register öfver
fullmakter under Kristinas regering ej upptager
något annat uppdrag för den förr så mångbetrodde
mannen än att reglera gatorna i Västerås.
Trots drottningens afvoghet var det emellertid
långt ifrån, att O. denna tid saknade allt
inflytande. Sitt rikskanslersämbete skötte
han fortfarande, och hans ord hade alltjämt
stor vikt vid behandlingen af utrikesärendena.
Främmande furstar vände sig ännu gärna till
honom personligen för att anhålla om hans mäktiga
förord, och vid rådsförhandlingarna vägde hans
råd stundom tyngre än drottningens mening.
På rikets inre förkofran hade han fortfarande
sin uppmärksamhet riktad. Äfven under onådens tider
skrefvos nämligen förordningar, t. ex. skogsordningen
1647, af hans hand. Efter återvunnen gunst
sysselsatte han sig lifligt med finans-
och handelslagstiftningen. Kommerskollegiets
instruktion 1651 är af honom skrifven, och
under Kristinas vildaste slöseri sökte han
ännu, ehuru fåfängt, bringa reda i finanserna genom
uppgörande af stater för 1651 och 1653. En af hans
ålderdomssysselsättningar var jämväl utöfvandet af
kanslersämbetet vid Uppsala universitet, som han
mottog 1646 efter att redan långt förut ha afböjt
anbudet därom. – Med djup smärta såg O. Kristina
nedlägga sin krona. Både offentligt, genom
i rådets namn uppsatta skrifvelser, och
enskildt sökte han förmå henne ändra
beslut. Också vägrade han, ehuru närvarande,
vid afsägelseakten i Uppsala 1654 föra ordet å
ständernas vägnar. Den utmärkta uppmärksamhet
han rönte af den nye konungen Karl X Gustaf torde
emellertid i viss mån försonat honom med den
skedda förändringen. Länge öfverlefde han icke
densamma. Kort efter tronombytet greps han
under öfverläggningarna hos konungen af häftigt
illamående,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
