Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen var O. den ledande mannen. Det torde
ej varit utan hans tillstyrkan, som konungen då för
första gången ställde vid hans sida i denna regering
hans broder Gabriel och hans kusin Gabriel Bengtsson
O. Ett speciellt åliggande för rikskansleren var
emellertid anskaffande af alla krigets förnödenheter,
både manskap, penningar och varor för såväl armé
som flotta. – Hans utomordentliga skicklighet i
denna senare befattning föranledde Gustaf Adolf
att till 1622 års fälttåg medtaga O. till Livland,
hvarest denne fick sitt residens i Riga med uppgift
att sörja för denna viktiga orts försvar på samma
gång som för arméns behof. Att Gustaf Adolf nu
kunde räkna på O:s vaksamma omsorger med Rigas
hjälpkällor till sitt förfogande blef en väsentlig
orsak till, att det denna gång blef honom möjligt
att sträcka sina eröfringar djupt in i fiendens
land. Till belöning för sina tjänster fick O. 16
aug. 1622 i förläning hela biskopsdömet Wenden
tillika med 4 däri belägna befästa slott. Freds-
och stilleståndsunderhandlingar med Polen jämte
öfriga angelägenheter kvarhöllo honom i Livland
till början af 1623. Emellertid togo tvistigheterna
med Danmark åter en hotande vändning, men åter
lyckades O. på ett nytt möte i Sjöared (1624),
stödd på sin fullmakt att i värsta fall förklara
krig, tvinga Danmark till eftergift i nästan alla
punkter. Under 1625 års fälttåg blef hans verksamhet
för organisationen af provianteringsväsendet och
krigskommissariatet i Livland måhända ännu mer
betydelsefull än förut. Konungens bref äro rika på
beröm. När Gustaf Adolf 1626 stod i begrepp att
öfvergå till Preussen, sände han O. till Finland
att där samla penningar och trupper, för att med
dessa möta på andra sidan Östersjön. O. fullgjorde
som vanligt till konungens högsta belåtenhet sitt
åliggande; och från det ögonblick, då han med sitt
samlade folk i aug. åter förenat sig med hufvudhären,
spelade han åter samma roll i Preussen som förut i
Livland, blott med mera växande uppdrag, i samma mån
uppgifterna i det hela blefvo större. Det finnes öfver
hufvud taget icke någonting, hvarom Gustaf Adolf icke
rådslog med O. och med afseende hvarpå han icke gaf
honom uppdrag. Tullar, kontributioner, uppbördsväsen,
ja t. o. m. fästningsbyggnader ställdes under O:s
uppsikt, utom det att konungen knappast tog ett
steg på diplomatiens område, utan att inhämta O:s
betänkande. I okt. 1626 öfverlämnades åt O. vid
fälttågets slut dels den civila förvaltningen i
egenskap af generalguvernör öfver Preussen, dels
uppsikten öfver den militära förvaltningen som
legat vid armén, dels ledningen af underhandlingen
med Polen. O:s grundliga insikter i statsekonomien
voro sannolikt en orsak till, att konungen önskade
just i hans händer lämna Preussens förvaltning, som
i första rummet blef af finansiell natur, ett skäl,
som sedermera i dec. 1630 äfven föranledde honom att
med oinskränkt fullmakt åt O. öfverlämna ledningen af
kronans hela spannmålshandel samt i sammanhang därmed
i mars 1631 direktionen af alla tullar och licenser
i Sveriges Östersjöländer. De af O. högt uppdrifna
tullarna i Preussen blefvo också en hufvudtillgång
för betäckande af krigskostnaderna i Tyskland,
liksom äfven armén där till väsentlig del försågs med
sitt behof af bröd och säd från de af O. anskaffade
förråden. Beträffande den polska
underhandlingen lyckades O. genom
öfverlägsen skicklighet efter upprepade afbrott
ändtligen förmå de oefterrättliga polska myndigheterna
till det för Sverige fördelaktiga stilleståndet i
Altmark, 1629. Blott en kort tid hade hans vistelse
i Preussen afbrutits, genom en beskickning till
Stralsund och Danmark aug.–sept. 1628, då han där
träffade öfverenskommelse om staden Stralsunds
besättande med svenska trupper. Efter det tyska
krigets början fortfor O. en tid att från Preussen stå
i den lifligaste förbindelse med konungen och att i
utförliga skrifvelser meddela honom sina råd i yttre
och inre angelägenheter. Efter slaget vid Breitenfeld
(sept. 1631) kallades O. att, dock med bibehållande
af sin egenskap af generalguvernör i Preussen,
personligen inställa sig på krigsskådeplatsen. I
dec. 1631 sammanträffade han med konungen i Frankfurt
am Main. För bevarandet och befästandet af det svenska
väldet i de eröfrade länderna fick nu O. genast
en liknande betydelse, som han haft i Riga under de
livländska och i Elbing under de preussiska fälttågen,
ehuru allt i utvidgad skala. Vid konungens aftåg till
Franken och Bajern i början af 1632 utnämndes O. till
legat i Rhenländerna med högsta befäl öfver furstar
och generaler i svensk tjänst. Ehuru han personligen
ej levererade någon batalj, förstod han genom kloka
anordningar hålla spanjorerna stången. Stor militärisk
skicklighet utvecklade O. emellertid äfven, då han
på sommaren 1632 tillförde konungen vid Nürnberg
de högst betydande förstärkningar såväl af trupper
som lifsmedel, som han samlat i Rhenländerna. Vid
uppbrottet från Nürnberg kvarlämnade Gustaf Adolf
åter O. som sin ställföreträdare på dessa orter,
hvarest han förblef till i okt., då han vände
åter till Rhentrakterna med, som han själf skref,
"amplere fullmakt än honom ljuft var". Sysselsatt
med förberedelserna till ett tillämnadt möte
med de evangeliska ständerna i Ulm, mottog han
underrättelsen om Gustaf Adolfs död. Det visade
sig emellertid nu tydligen, att verket i Tyskland
ej uppburits af konungen allena. O:s egen storhet
trädde nu först rätt i dagen. Han måste ingjuta nytt
mod hos de modlöse både i Sverige och Tyskland, han
måste organisera styrelsen både här hemma och därute,
och själf måste han ge lif åt de nya formerna. Kort
efter det han hemsändt den af honom ursprungligen
med egen hand skrifna (1634 års) regeringsformen,
lyckades han förena de fyra s. k. Öfre kretsarnas
ständer till ett förbund (april 1633), till hvars
"direktor" han, trots Sachsens afundsjuka motstånd,
valdes. Genom fullmakt 12 jan. 1633 hade han då
redan utnämnts till Sveriges fullmyndige legat i
Tyskland och var som sådan oinskränkt härskare öfver
det betydande område, som Sveriges härar eröfrat
i Tyskland. Ingen enskild svensk har förr eller
senare egt en sådan makt. Med full kunglig makt och
myndighet affärdade han sändebud, utnämnde ämbetsmän
och utdelade förläningar. Tysklands arkiv innehålla
sålunda en mängd förläningsbref, undertecknade med
O:s blotta namn. Det märkligaste af dessa är det,
som åt hertig Bernhard af Weimar förlänade hela
hertigdömet Franken. Ej underligt att åt honom själf
på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten,
ett förslag, som, efter att ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
