Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pafisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anställning annat än i Lucca och Florens 1805–13 som
soloviolinist och hofkapellmästare hos furstinnan
Bacciochi (Napoleon I:s syster Élise, se
Bonaparte 6), som blef hans älskarinna (liksom
en kortare tid hennes syster Pauline Borghese).
Öfverallt väckte han den yttersta häpnad och beundran
genom sitt spöklikt genialiska utseende och sitt
demoniskt lidelsefulla spel, som föreföll samtiden
så obegripligt, att det sattes i förbindelse med
djäfvulskonster, hvarjämte hans afundsmän visste
berätta, att han haft god tid att öfva sig under en
åttaårig fångenskap, som han sades ha undergått till
straff för mord af svartsjuka. Alla dessa rykten äro
vederlagda; icke så beskyllningen för girighet samt
hvad som glunkades om hans många kärleksäfventyr,
hvilka ofta bragte honom i lifsfara. Ej heller var
P. fri från charlataneri, och säkerligen såg han ej
alldeles ogärna, trots sina upprepade protester,
att reklamen sysselsatte sig med hans person äfven i
de vidunderligaste anklagelser. Med 1828 började hans
utländska triumfer. Österrike, Tyskland, Frankrike och
England lade han småningom under sin magiska stråkes
bann, till dess hans nervöst öfverretade fysik, som
dessutom alltifrån ungdomen försvagats genom upprepade
anfall af underlifslidande, slutligen dukade under
för struplungsot. – P:s teknik, som, vunnen genom
det ihärdigaste och rastlösaste arbete, föreföll hans
samtid ofattlig och öfvernaturlig, är längesedan både
förklarad och eftergjord. Men hvad hans efterföljare
icke kunnat imitera, det är den egendomliga
personligheten, genialitetens förtrollning, som
ensam mäktade fylla det tekniska skalet med en
därtill afpassad kärna. P. var – jämte Franz Liszt –
säkerligen den mest genialiske instrumentalvirtuos,
som någonsin lefvat. Men bådas virtuositet var
tillika så individuell, så personlig, att den gick
i grafven med dem och lämnade åt eftervärlden såsom
det enda härmningsbara själfva den yttre mekanikens
kolossala uppdrifning. P. har i detta afseende –
alldeles som Liszt – verkat ödesdigert. Å andra
sidan måste erkännas, att P. riktat violinspelet
med en stor mängd nya, till en del excentriska
effekter. De mest häpnadsväckande konstgrepp, med
hvilka violinister af den virtuosmässiga riktningen
ännu blända världen, finner man i hufvudsak redan
hos P., såsom ett oinskränkt bruk af flageoletter
äfven i dubbelgrepp, pizzicato med vänstra handen,
stackato med kastade stråk äfvensom andra stråkarter,
upptakt i nedstråk och fulltakt i uppstråk, kromatiska
oktavskalor med två glidande fingrar, trestämmigt spel
o. s. v. (jfr Guhr, "Über P:s kunst, die violine zu
spielen", 1829). Sällan eftergöres däremot numera
hans spel på G-strängen ensam eller hans ovanliga
stämning af strängarna. Han stoltserade gärna med
sin förmåga som a-vistaspelare, men utförde nästan
blott sina egna kompositioner samt improviserade
helst detaljerna. Till hans konststycken hörde att
på violinen efterhärma olika blåsinstrument, ja
t. o. m. djurläten. Hänförande var hans
cantilenaföredrag, som ofta rörde åhörarna till tårar. Hans
ton var absolut ren och mäktig af de mest olika
färgskiftningar, men mera uttrycksfull än stor. Den
stora tonen utbildades däremot i den Spohrska
tekniken, som i åtskilligt utgjorde en motsats till
P:s och mera
inverkade på den tyska skolan, under det P. inverkade
på den franska. – Åt sin son – med sångerskan
Antonia Bianchi – efterlämnade P. en förmögenhet af
mer än 2 mill. francs. Utgifna äkta kompositioner
af P. äro 24 kapriser (bearb. för piano af Liszt,
delvis ock af Schumann och Brahms), 12 sonater för
violin och gitarr (P. var en utmärkt gitarrspelare),
3 kvartetter för stråkar och gitarr, violinkonserter
i Ess dur och H moll, Moto perpetuo samt åtskilliga
variationer, däribland Le streghe (Häxorna) och Le
carnaval de Venise. I manuskript finnas dessutom 86
kompositioner af honom (nu i Kölns musikhistoriska
museum). Biografier öfver P. ha skrifvits af Schottky
(1830; ny uppl. 1909), Conestabile (1851), Fétis
(s. å.), Bruni (1873; ny uppl. 1903), Niggli (1882),
Stratton (1907), Prod’homme (1908) och Kapp (1913)
m. fl.
A. L. (E. F-t.)
Paganism (af lat. paganus, se d. o.), hedendom (i
motsats till kristendom och judendom).
Paganus, lat., medlem af en pagus (se d. o.). Ordet
brukades äfven att beteckna en fredlig medborgare i
motsats till miles (soldat) och öfvergick under den
sista delen af kejsartiden till betydelsen "hedning"
(däraf sp. och it. pagano, port. pegão, fr. païen),
emedan de, som ännu omfattade den gamla tron, då
mestadels hade dragit sig tillbaka till de landtliga
pagi, som ofta ej ännu voro inkorporerade i de
biskopliga stadsförsamlingarna. Ordet P. förekommer
första gången i en lag af Valentinianus I (codex
Theodos. XVI, II, 48).
R. Tdh.*
Pagasai (grek. Παγασαί, lat. Pagasa och Pagasæ),
forngrekisk kuststad i det tessaliska landskapet
Pelasgiotis (invid gränsen till Magnesia) vid
den därefter uppkallade Pagaseiska hafsviken (nu
Voloviken). P. bildade hamnstad för hufvudstaden
Ferai och är i sagan berömdt som den ort, från
hvilken argonauterna anträdde sin färd, efter att
där ha byggt skeppet Argo.
A. M. A.
Pagaseiska viken. Se Grekland, sp. 230, och
Pagasai.
Page [pāʃ], fr. (af lat. pædagogium,
uppfostringsanstalt för gossar), gosse, som gör
 |
| Fig. 1. Pager från 1400-talet, efter en målning af Ghirlandajo. |
|
| Fig. 2. Page från 1500-talet, efter Jost Amman. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
