- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1273-1274

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palearktiska regionen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1273

Paleoasiatiska folk-Paleografi

1274

merendels smyckade med basreliefer och målningar
samt öfverdragna med stuck; de påminna om
in-dernas buddistiska framställningar. Ruinerna
upptäcktes 1750 af spanjorerna, undersöktes
efter 1787 genom spanska regeringens försorg och
ha beskrifvits af flera resande, såsom Cabrera,
Du-paix, Catherwood, lord Kingsborough, Waldeck och
Stephens. Jfr Byggnadskonst, sp. 713 och pl. IV.
(J- F. N.)

Paleoasiatiska folk (af grek. palaiofs,
forntida). Under denna benämning sammanfattas
ett antal i nordöstra Asien boende folkstammar,
som i språkligt afseende icke höra tillsammans
med de altaiska (d. v. s. tungusiska, mongoliska
och turkiska) eller finsk-ugrisk-samojediska
folken och äfven i antro-pologiskt afseende i
allmänhet synas vara eller ha varit skilda från
dem. Äfven sinsemellan äro de särskildt till språket
obesläktade. I kulturellt och kanske också språkligt
och antropologiskt afseende synas de nordöstligaste af
dem (grupp 5 nedan) bilda en brygga till nordvästra
Amerikas folk. Benämningen paleoasiater motiveras
därmed, att de sydligare och västligare bland dem
torde ha undanträngts från sina tidigare boplatser af
de från söder anryckande altaiska folken och sålunda
utgöra ett i viss mån äldre befolkningselement än
dessa senare. En något äldre benämning på dem är
hyperboréer (se d. o. 2). Hit räknas:

1. Jenisej-ostjaker (se Ostjaker 2),

2. Aino (se d. o.), 3. G i l j a k
e r (se d. o.), 4. Jukagirer (se d.
o.), 5. T j u k t j er (se d. o.)
med de med dem besläktade korja-kerna
(se d. o.) och kamtjadalerna (se d. o.).
K. B. W.

Paleobotanik. Se Paleontologi 2.

Paleobotäniska museer, museer för fossila
växter. Liksom paleobotaniken till en början
samman-slogs med paleozoologien och båda ansågos som
delar af geologien, ha samlingarna af växtfossil
i allmänhet förvarats antingen tillsammans med
djur-fossilen eller som integrerade delar af de
geologiska museerna. Äfven i de fall, då växtfossilen
inom dessa museer erhållit särskilda rum, där de
studerats och exponerats, ha de så till vida blifvit
styfmoderligt behandlade, som de ej fått bilda
särskilda af delningar med egna föreståndare. Den
på initiativ af A. E. Nordenskiöld af svenska
vetenskapsakademien föreslagna "afdelningen för
arke-goniater och fossila växter" af naturhistoriska
riksmuseum i Stockholm, hvartill 1884 års riksdag
beviljade nödiga medel, torde vara det första
museum, som för växtfossilens vård erhållit
en särskildt aflönad intendent, medan reformens
genomförande i andra länder gått mera långsamt och
ännu blott realiserats i ett fåtal. Yäxtfossil böra
visserligen icke saknas i ett geologiskt museum,
men för ett sådant äro de mest karakteristiska
och i stratigrafiskt hänseende viktigaste
arterna - de s. k. ledfossilen - tillräckliga.
A. G. N.

Paleofytologi. Se Paleontologi 2.

Paleogeografi (af grek. palaiofs, forntida, ge, jord,
och gra’jéin, skrifva), den gren af geologien, som
sysslar med utredning af de geografiska förhållandena
- fördelning af kontinenter och haf, utbredning af
djur och växter, klimatiska förhållanden o. s. v. -
under gångna perioder af jordens utveckling. Denna
vetenskapsgren har inånga

beröringspunkter med paleobotanik och paleozoologi (se
Paleontologi) samt med paleoklimatologi (se d. o.).

Paleografi (af grek. palaiofs, forntida, och gra’jéin,
skrifva) är den till vetenskap utbildade kännedomen
om det i forntiden brukliga skrifsättet som medel
för fornskrifters läsning och tolkning. Paleografien
står således i nära beröring och sammanfaller delvis
å ena sidan med epigrafik och å andra sidan med
diplomatik. Hufvudsakligen är dock paleografien
att betrakta som en filologiens och de historiska
forskningarnas hjälpvetenskap för tillgodogörandet
af de från medeltiden härrörande handskrifter,
i hvilka de forntida författarnas skrifter äro för
oss tillgängliga, offentliga handlingar m. m. Denna
vetenskap bör så fullständigt som möjligt taga i
betraktande alla de omständigheter, hvilka på något
sätt medverkat vid dessa handskrifters åstadkommande,
såsom skrif materialet, under olika tider brukliga
skrifsätt, bokstafs-former, förkortningar och de
slutsatser, som från dessa eller andra tecken kunna
dragas rörande handskrifternas ålder, deras senare
öden, efteråt gjorda ändringar och rättelser i texten
o. s. v. Den första vetenskapliga framställningen af
paleografien är utgifven af Montfaucon: "Palaeographia
grseca" (1708). Bland nyare arbeten må nämnas:
Champollion-Figeac och Silvestre, "Paléographie
universelle" (4 bd, 1839-41), Wattenbach, "An-leitung
zur griechischen palaeographie" (3:e uppl. 1895),
"Anleitung zur lateinischen palseographie"
(4:e uppl. 1886), "Exempla codicum grsecorum"
(1878) och "Das schriftwesen im mittelalter"
(3:e uppl. 1896), Zangenmeister och Wattenbach,
"Exempla codicum latinorum" (1876,1879), Gardt-hausen,
"Griechische palseographie" (1879), slutligen de
stora praktverken af Chatelain, "Paléographie des
classiques latins" (1884-99) och "Uncialis scriptura
codicum latinorum novis exemplis illustrata" (1901).
A. M. A.

Den egentliga medeltidspaleografien, hvars material
icke endast är bokhandskrifter, utan äfven bref
och urkunder, har utvecklat sig som en del af
diplomatiken, urkundsläran. Den bristfällighet,
som i allmänhet utmärkte medeltidens kansliväsen och
bokföring, i synnerhet de världsliga myndigheternas,
gynnade i hög grad förfalskningar utaf urkunder,
och många sådana lyckades vinna tilltro, då medel
att pröfva äktheten saknades. Det gällde icke minst,
fast ingalunda uteslutande, i fråga om de kyrkliga
institutionerna, och mångfaldiga tvister framkallades
häraf, då de viktigaste intressen kunde bero på
en urkunds äkthet. Humanismens kritik gjorde sig
gällande äfven på detta område, men gick ofta, i
saknad af nödiga hjälpmedel, till öfverdrifter. Den
vetenskapliga diplomatiken grundlades först af
maurinemas kongregation. En medlem af densamma,
J. Mabillon, utgaf 1681 det epokgörande arbetet "De
re diplomatica", enligt kännares utsago "klassiskt
för alla tider". Närmast från detta verk var det, som
ordet diplomatik i betydelsen af urkundslära kom in
i den lärda världen. Hufvud vikten lades äfven här på
uppställandet af regler för bedömandet af en urkunds
äkthet, men vid sidan däraf måste naturligtvis stor
uppmärksamhet egnas åt studiet af själfva skriften
och materialet, åt paleografien. Än mer var detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:13 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free