Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Panteism - Panteist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1461
Panteist-Pantenius
1462
motsatta sidan För dem har därvid utgångspunkten
varit naturen som den enda och själitillräckliga
verkligheten, hvilken icke till sin förklaring
behöfver något annat. Denna verklighet synes dem
därför också förtjäna samma vördnad, som religionerna
egna Gud (naturdyrkan, kosmo-teism). Panteismen
hotar alltid att slå öfver i ateism, då världsalltet
intet annat är än summan af de ändliga tingen. För
att undgå denna fara har en del panteister fattat
det absoluta som den abstrakta enheten i alltet,
hvarvid individualitet blir kännemärket på
ändlig verklighet. Hvarje bestämning fattas då
som likbetydande med inskränkning eller negation
("omnzs determinatio est negatio"); det oändliga
eller absoluta är det rent bestämningslösa. Men
det abstrakta är ju intet annat än en sida hos det
konkreta, och den sistnämnda formen af panteismen
beröfvar sålunda sin princip just den själfständighet,
som skulle göra den till det verkligt absoluta. -
Panteismen framträdde först i utpräglad form hos
eleaterna som akosmistisk panteism, i det att de
förnekade världens verklighet och därigenom fattade
sitt rena vara som allt. Herakleitos och efter honom
stoikerna utvecklade en naturalistisk panteism,
fattade naturen som Gud. Nyplatonikerna omfattade
en emanativ panteism, i det att de fattade världen
som ett utflöde ur den gudomliga enheten. Inom den
nyare filosofien utvecklade Spinoza en duplicistisk
panteism, enligt hvilken Gud och naturen afgjordt
identifierades ("Dews sive natur a"), men tänkandet
lika väl som utsträckningen fattades som attribut,
hvilka konstituera substansens väsen. Spinozismen
tryckte sin prägel på Lessings, Herders och Goethes
världsåskådningar samt tog ny filosofisk form hos
Fichte, Schelling och Hegel. Hos Fichte blef den
pantelistisk, i det att han fattade det absoluta
som vilja; hos Hegel panlogistisk, i det att han
bestämde det absolutas väsen som tänkande. Hos båda
var den idealistisk eller spiritualistisk, ity att
det absoluta fattades som andligt. Schopenhauer
och Hartmann ha gett panteismen en pessimistisk
vändning, i det de fatta världens tillvaro som ett
ondt. En utprägladt naturalistisk panteism har i våra
dagar omfattats af Hseckel och andra monister. -
Motsatserna till panteism äro t e i s m och ateism
(se dessa ord). - Litt.: S. Ribbing, "Om panteismen"
(på latin 1849, på sv. 1857, 3:e uppl. 1874),
och Jundt, "Histoire du pan-théisme populaire"
(1876). S-e.
Pante^st, bekännare af panteismen. - P a n-t e i’s t
i s k, som hyllar panteismeoa; som innebär panteism
(se d. o.).
Pantelegräf (af grek. pan, allt). Se Telegraf.
Panteli’sm (af grek. pan, allt, och thefléin, vilja),
filos., den åsikt, som fattar viljan som alltings
innersta väsen. Fichte d. ä. och Schopenhauer ha
omfattat en sådan åsikt. - Adj. p a n-teli’stisk.
S-e.
Pantelleria l. Pantellaria (i forntiden Cosyra), en
till italienska prov. Trapani (Sicilien) hörande ö
i Medelhafvet, 100 km. från södra kusten af Sicilien,
69 km. från närmaste kusten af Afrika (Tunisien). 82,9
kvkm. med 8,619 inv. (1901). Ön är af vulkaniskt
ursprung och infattad af en låg elliptisk bergskedja
af grå trakytlava, som är mycket svårtillgänglig. I
midten af den reser
sig en 836 m. hög, slocknad vulkan (Montagna
grande). Öfverallt uppstiga heta vattenångor, och
varma svafvelkällor förekomma på flera ställen. I de
bördiga dalarna produceras spannmål, bomull, vin och
sydfrukter. Befolkningen talar en med arabiska ord
uppblandad italienska. Hufvudstaden P. l.
Oppidola, på nordvästra sidan, har en
hamn och 3,649 inv. (1901). På västra kusten har
man funnit lämningar af en förhistorisk by med
en mur af obsidian, omkr. 8 m. hög, 11 m. bred
vid basen och 5 m. vid toppen, på den
oskyddade östra sidan; de funna föremålen
(lerkärl, verktyg af obsidian m. m.) förvaras
i Siracusas museum. På andra ställen finnes
ett 60-tal grafvar, sesi, liknande Sardiniens
nuraghi, men betydligt mindre. Deras uppbyggare
synas ha kommit från Afrika (icke Sicilien) och
tillhört ett iberiskt l. ibero-liguriskt folk.
Efter en längre mellantid, hvarunder ön sannolikt
var obebodd, togs den i besittning af kartagerna
(sannolikt i början af 600-talet f. Kr.); murar,
cisterner, grafvar och votivtaflor äro minnen från
deras tid. Tagen af romarna 217 f. Kr., användes
den under kejsartiden som förvisningsort. Se
Orsi, "P." (i "Monument! dei Lincei", IX, 1899).
J. F. N. Wbg.
Pantellerlt, petrogr., en vulkanisk bergart af grön
till nära svart färg samt innehållande strökorn
af hufvudsakligen anortoklas, diopsid eller
egirin-augit och cossyrit i en än trakytisk, än
glasig, stundom pimstensartad grundmassa. Bergarten,
som utgör en på jordytan som lava stelnad facies af en
alkaligranitmagma samt uppträder associerad till och
öfvergående i c o m e n d i t, är först beskrifven
från ön Pantelleria s. om Sicilien, hvaraf namnet,
samt är sedermera funnen i stora massor
1 Somali-landet, Brittiska Öst-Afrika,
västra Texas och Queensland.
A. G-n.
Pantelän. Se L än s väsen, sp. 205.
Panten, Casper van, holländsk konstnär, borgare i
Amsterdam, d. före juni 1630, inkallades 1622 till
Stockholm för att ha öfverinseende öfver kronans
byggnader och medförde en hel skara arbetare,
bland dem stenhuggaren Arris Claeszoon, som här
utförde ganska framstående arbeten. P. uppgjorde
planen till och ledde delvis uppförandet af den
för k. kansliet afsedda, 1628-34 fullbordade östra
byggnadslängan vid Stockholms slotts borggård
(den nederländska stilen framträder tydligt
i Sueciae-verket). Under P:s ledning byggdes
dessutom Gustavianum i Uppsala (på 1620-talet;
ombyggdt på 1660-talet) och den stora östra längan
(hufvuddelen) af Uppsala slott. - Se A. L. Komdahl
och J. Roosval, "Svensk konsthistoria" (1913).
-T.*
Pantenius, Theodor Herman n, tysk författare,
f. 22 okt. 1843 i Mitau, redigerade 1870 -76 i Riga
"Baltische monatsschrift", hade 1889 -1906 ledningen
af "Daheim", hvars medarbetare han förut varit, och
skötte 1886-1906 redaktionen af Yelhagen och Klasings
"Monatshefte". P. har författat romaner (Wilhelm
Wolfschild 1873, Allein und frei 1875, Die von Kelles
1885; sv. öfv. "Her-rarne Kruse", 1891, m. fi.),
som särskildt syssla med baltiska förhållanden, Der
falsche Demetrius (1904), Aus meinen jugendjahren
(1907) och Ge-schichte Russlands (1908). Hans
Gesammelte ro-mane utgåfvos i 9 bd 1898-99.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
