- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1491-1492

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papiljotter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1491

Papiljotter-Papins gryta

1492

Papiljotter (fr. papillote, ai papillon, fjäril),
sammanrullade pappers- eller skinnbitar, kring
hvilka man virar tofsar af håret för att få detsamma
lockigt. Behandlingen med papiljotter är långsam och
har därför på senare tider ersatts af behandling med
varm tång, hvilken emellertid är skadlig för håret. -
Papiljotter a, locka med papiljotter.

Papill (af lat papiflla, vårta), anat. Se H u d,
sp. 1196.

Papillom [-åm; af lat. papirlla, vårta], med.,
pa-pillarsvulst, en från huden eller slemhinnorna
utgående svulstbildning, karakteriserad däraf,
att den är begränsad, ojämn, upphöjd, konisk eller
mera trådlik, ofta förgrenad, blomkålsliknande,
och att den uppstår genom tillväxt af hud-
eller slemhinne-papillerna och det dem täckande
epitelet. Namnet papillom betecknar icke någon
bestämd art nybildning, utan hänför sig blott
till den yttre formen. Typiska papillom äro de
s. k. spetsiga kon-dylomen (se K o n d y l o m) och
många vårtor (s. k. primära papillo m), men vid flera
kroniska hudsjukdomar kunna liknande papillomatösa
nybildningar uppstå, t. ex. vid tuberkulos, syfilis,
pian, pemphigus, lichen m. fl. (sekundära papillo m).
L. Mbg.

Papillär kräfta, med. Se Kräfta, sp. 143.

Papin [papå’], Denis, fransk fysiker, f. 1647 i Blois,
d. 1710 i England, promoverades 1669 i Ångers till
med. doktor. Inemot 1674 begaf han sig till Paris och
biträdde Huygens i dennes experiment med luftpumpen,
hvaröfver de gemensamt skrefvo flera uppsatser. Efter
någon tid flyttade han till London, gjorde där
tillsammans med Boyle väsentliga förbättringar i
luftpumpens konstruktion (se Luftpump) och kallades
1680 till medlem af Royal society. 1681 konstruerade
han ett kokkärl (digestorn), som genom sin egenskap
att vara fullkomligt slutet möjliggjorde vattnets
uppvärmning till den temperatur öfver 100°, som
erfordras för lösning af ben och andra svårlösliga
ämnen. Vid denna uppfinning, hvarmed det första
användandet af säkerhetsventilen var förbundet,
blef P:s namn fäst (se Papins gryta). Sistnämnda
år kallades han till Venezia för att verka vid
den nyinrättade vetenskapsakademien därstädes,
men återvände 1684 till London. 1687 utnämndes han
af landtgrefve Karl af Hessen till professor vid
universitetet i Marburg, flyttade 1696 därifrån
till Kassel samt återvände 1707 ännu en gång till
London. P:s namn har med rätta intagit en plats
äfven i ångmaskinens historia. Redan på 1680-talet
sysselsatte han sig med konstruerandet af en
kraftmaskin af detta slag (man afsåg vid denna tid
hufvudsakligen att åstadkomma vattenuppfordrings-verk
med ånga som drifkraft). 1690 konstruerade han den
första ångmaskinen med cylinder och pistong (behäftad
med den ofullkomligheten, att panna och cylinder voro
i ett), och sedan han 1705 fått kännedom om Saverys
ångpumpmaskin, vidtog han åtskilliga förändringar
med denna. I den lifliga korrespondens P. under sin
vistelse i Tyskland förde med Leibniz (utg. 1881)
omnämner han t. o. m. bland andra sina experiment,
att han konstruerat en liten vagn, afsedd att
drifvas med ångkraft. Jfr Ernoul, "Denis P." (1874;
4:e uppl. 1888), Wintzer, "P:s erlebnisse in Marburg

-1695" (1898), och E. Jäger, "Denis P. und seine
nachfolger in der erfindung der dampf-maschine"
(1902-03).

Papineau [-nå], Louis Joseph, kanadensisk politiker,
advokat, f. 7 okt. 1786 i Montreal, d. 24 sept. 1871,
blef 1805 medlem af Nedre Canadas underhus och 1815
första gången dess talman, intog en ledares ställning
inom det franska partiet och stod i spetsen för
det 1823 uppflammande motståndet mot det engelska
partiets plan att förena öfre och Nedre Canada. Han
påyrkade vidtgående konstitutionella reformer och
uppträdde från 1835 allt våldsammare mot regeringen,
förordade afbrytande af all kommersiell förbindelse
med England och deltog i okt. 1837 i ett möte i S:t
Charles af ombud från Nedre Canadas 6 provinser, där
väpnadt motstånd mot regeringen beslöts, hvarjämte af
tal om samverkan ingicks med upprorsledaren i öfre
Canada, W. L. Mackenzie (se d. o.). Då resningen
i Nedre Canada utbröt (nov. 1837), satte sig den
stortalige agitatorn genast räddhågad i säkerhet till
Förenta staterna. Han dömdes 1838 i sin frånvaro
till döden, vistades 1839-47 i Paris, erhöll jämte
öfriga deltagare i revolutionsrörelsen amnesti 1847
och återvände då till hemlandet. Sin politiska roll
fann han då utspelad, fast han lyckades bli invald
i det nya kanadensiska parlamentets underhus, och
1854 drog han sig tillbaka till privatlifvet. P. var
en glänsande och bestickande parlamentstalare, men
fåfäng och vankelmodig. Jfr Bourinot, "Canada under
british rule 1760-1900" (1900), och A. de Cejles,
"Papineau-Cartier" (1906). V. S-g

Papinianus, M m i l i u s, romersk rättslärd,
statsman oclTpretorianprefekt under Septimius
Se-verus, f. omkr. 140, d. 212. Efter Septimius
Se-verus’ död (211) sökte P. medla mellan dennes
söner och blef därför af Caracalla förvisad samt
sedan på hans befallning aflifvad. Han anses som Roms
störste jurist. Utom smärre skrifter författade han
två stora verk, Qucestiones (rättsundersökningar i
37 böcker) och Responsa (utlåtanden i särskilda
rättsfall) i 19 böcker, hvilka vittnade om
skarpsinnig uppfattning samt utmärkte sig för
stor klarhet och bestämdhet i framställningen. Af
dem finnas nu endast lösryckta stycken, intagna i
Pan-dekterna. Jfr Costa, "Papiniano" (3 bd, 1894 -96).
R. Tdh.*

Papins gryta [papaV], fr. marmite \. digesteur de
Papin, ett af fysikern Papin (se d. o.) konstrue-radt
kokkärl, i hvilket man kan uppvärma vatten till
högre temperatur än 100°. Denna gryta är ett starkt
metallkärl, försedt med ett lock, som medelst en eller
flera skrufvar kan pressas mot kärlets öppning, så
att det blir lufttätt. Fyller man grytan till 2/s med
vatten och tillskrufvar locket, kan vattnet uppvärmas
mycket öfver 100°, ty kokpunkten höjes med trycket,
och den öfver vattenytan bildade ångans tension ökas
under uppvärmningen alltmer och mer. På det att grytan
ej skall brista till följd af ångans starka tryck,
är den försedd med en säkerhetsventil. Alldenstund
vattnet i grytan kan bibehållas flytande långt
öfver 100°, kan grytan användas, då man vill upplösa
(digerera) ämnen (t. ex. ben), som ej äro lösliga i
endast 100-gradigt vatten. Den kallas därför äfven d
i g e s t o r. Ett annat namn på grytan är autoklav,
d. v s. ett kärl, som sluter sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0790.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free