- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
5-6

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papyrus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Papyrus

fogades till flodbåtar (jfr Es. 18: 2),
gåfvo material till kläder, mattor, segel
o. s. v. Konung Antigonos af Syrien berättas
vid tacklingen af sin flotta ha användt af
syrisk papyrus snodda rep. (Jfr Theophrastos,
"Hist. plantarum", IV, 8, 3 f., Plinius,
"Hist. naturalis", XIII, 71 ff.)

Sitt världsrykte har emellertid papyrusväxten
vunnit därigenom, att egypterna af den
cellväfnad, som utgör stängelns märg,
förfärdigade ett skrifmaterial, som vida
öfverträffade de äldre, mera otympliga:
hudar, träskifvor, sten o. s. v. Från Egypten
utfördes under nära nog hela den grekiskromerska
kulturens tid papyrusfabrikaten till de olika
Medelhafsländerna och blefvo faktiskt den
antika odlingens viktigaste skriftbärare. Dess
betydelse åskådliggöres bäst af det faktum, att
de flesta europeiska språk för att beteckna det
nu brukliga skrifmaterialet använda af ordet
papyrus härledda ord (t. ex. sv. papper). I
modernt språkbruk betecknas med ordet "papyrus"
såväl växten som skrifmaterialet. I den
högklassiska litteraturen däremot betecknade
papyrus växten och råmaterialet. Den för skrift
beredda papyren benämnes af latinska författare
charta (gr. cha’rtes, jfr vårt karta); för det
skrifna dokumentet, främst bokrullen, använde
grekerna bl. a. orden byfblos 1. bifblos, biblion
(jfr Bibel).

Yid papyrusfabrikationen skars papyrusstängelns
märg i så breda och tunna remsor som möjligt. Ett
lager dylika remsor, tätt tryckta intill
hvarandra, utlades på en med Nilvatten fuktad
skifva. Ofvanpå lades sedan ett nytt lager
med remsorna på tvären i förhållande till
det undre. Remsornas längd i det undre lagret
bestämde bladets längdsida, endast så många
remsor utlades i bredd, att breddsidan blef
betydligt kortare än längdsidan. De två lagren
förbundos med klister. Efter att ha pressats
torkades det sålunda åstadkomna bladet och
glättades med ett instrument af elfenben eller
en mussla. Papyrens färg är förs* ljusgul;
fukt och ålder åstadkomma den bruna färg, som
det stora flertalet bevarade blad visar. -
Plinius nämner olika kvaliteter af papyrer,
tillverkade efter olika metoder och af olika
godt material. Stängelns midt gaf det bästa,
den träigare massan i utkanterna kunde användas
endast till groft papper. Vid värderingen synas
papyrens storlek, dess glättning, tunnhet och
fasthet särskildt ha tagits i betraktande. I
dessa hänseenden förete de papyrer, som ännu
finnas bevarade, stora olikheter. - Redan Plinius
var medveten om papyrernas stora hållbarhet,
och de tusentals papyrer, som bevarats, betyga,
att tekniken vid papyrusfabrikationen varit
förträfflig. Materialet är sprödt, men förbandet
i bladen visar en utmärkt hållfasthet, och
skrifplanets fasthet och glättning äro på de
bättre af de bevarade papyrerna sådana, att de
tillåta skrift äfven med stålpenna.

Lika litet som i vår tid räckte under antiken
lösa ark till att fylla litterära och praktiska
behof. Under klassicitetens glansdagar var rullen
den nästan allenarådande bokformen. Redan i
fabrikerna hopfogades flera papyrusblad till ett
långt band, som sedan rullades ihop och såldes
som en enhet. Bladen hopfogades från vänster till
höger. Längdsidorna förbundos med hvarandra så,
att hvarje blad med sin högra kant täckte l-2
cm. af det följande bladets vänstra. Man vän-

de alltid samma sida af de skilda bladen åt
samma håll. Rullen fick alltså två sidor: på
den ena (lat. verso) löpte papyrusremsorna i
bladen vertikalt emot rullens längdriktning, på
den andra (recto) med densamma, horisontalt. Den
sistnämnda betraktades som framsida. Som skriften
följde rullens längdriktning, utgjorde de
horisontalt löpande remsorna i papyrens rektosida
en naturlig linjering. För det ordnade bok-
och skriftväsendets tid (omkr. 250 f. Kr.-400
e. Kr.) kan också uppställas som en regel,
att rektosidan i första hand användes för
skrift. När, som ofta är fallet, versosidan
bär en annan uppteckning än rektosidan, kan
man antaga, att rektosidans skrift är den
äldre. Rullar med skrift på båda sidorna ha
påträffats i stort antal och omnämnas äfven i
den antika litteraturen.

Under det att de återfunna, lösa papyrusbladens
storlek är ytterst växlande, förete de blad,
som hopfogats till rullar, jämförelsevis lika
mått. Bredden belöper sig i genomsnitt till
20-25 cm. Den

Fig. 1. Papyrusblad med grekisk text. (Ur en
papyrusrulle.)

papyrusrulle, ur hvilken fig. l är hämtad, är
30 cm. hög. Vanligare äro rullar med en höjd af
omkr. 20 cm. Det långa bandet af sammanfogade
papyrusblad hoprullades som en väggkarta (se
fig. 2). Liksom en sådan hade papyrusrullen,
om den innehöll litteraturverk o. d., en staf i
hvardera ändan, kring hvilka den rullades. Vid
rullningen vändes det skrifna inåt. Skriften
var uppdelad i kolumner. Vid läsningen tillgick
så, att vänster hand uppsamlade den lästa delen
af rullen, i höger hand hölls det ännu olästa,
och emellan höger och vänster

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free