Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paraddag. Se Parad 1 - Paraddräkt. Se Parad 1 - Paradera - Para-derivat. Se Kolväte - Paradigm - Paradioxibensol. Se Hydrokinon - Paradis - Paradis, Maria Theresia von - Paradisdräkt - Paradiseidæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salutdagar, nämligen konungens, drottningens
(änkedrottningens), kronprinsens och
kronprinsessans födelsedagar samt konungens,
drottningens (och änkedrottningens) namnsdagar,
på hvilka kunglig salut (21 skott) ges i
allmänhet kl. 12 middagen. - Med paradmarsch
förstås i Sverige den marsch, som blåses af
musik eller utföres på trumma eller trumpet som
hedersbevisning för kungliga personer eller fana
äfvensom vid flaggans hissande och nedhalande
ombord på ett örlogsfartyg. - Halfdäcket på ett
örlogsfartyg kallas paradplats, och det till
postgöring, fallrep och båttjänst för dagen
afsedda manskapet, äfvensom signalmännen,
benämnes paradmanskap.
2. Ridk. I ridkonsten skiljer man mellan
half- och hel-parad (half-halt och halt);
den förra är en öfvergående samling af hästen
under rörelse, hvarigenom steget förkortas och
tempot minskas för ett ögonblick. Den verkställes
öfvervägande genom djupare nedsittning i sadeln
under samverkan mellan förhållande tyglar och
samlande skänklar. Halfparaden användes för
att återföra hästen i jämvikt, om denna gått
förlorad, samt i allmänhet för att öka hästens
uppmärksamhet på ryttaren och förbereda honom för
afsaktning till en långsammare gångart, halt,
vändningar o. s. v. Genom helparaden bringas
hästen från hvarje gångart till att stanna på
stället i fullständig jämvikt under bibehållen
hållning. Ju högre utbildning hästen ernått,
desto hastigare kan paraden göras, men den skall
alltid ske mjukt och fjädrande, med böjda bakben
och med lätt stöd på handen.
1. C. O. N.
2. B C-m.
Paraddag. Se Parad 1.
Paraddräkt. Se Parad 1.
Paradera, ståta, prunka; vara uppställd till
parad, defilera i parad (se d. o.).
Para-derivat. Se Kolväte, sp. 616.
Paradigm (grek. paradeigma, mönsterbild),
gramm., ord (nomen eller verb), som med
fullständigt uppräknade böjningsformer uppställes
som exempel för ord med samma böjning.
Paradioxibensol [-sål], kem. Se Hydrokinon.
Paradis (af fnpers. pairidaîzo, kunglig park,
därifrån lånt till hebr. och grek.) brukas i
allmänhet som beteckning på den i 1 Mos. 2 och 3
omtalade Edens lustgård. Enligt denna berättelse
skulle paradiset omges af fyra floder: Pison,
Gihon, Hiddekel och Frat. Man har med ledning
af dessa namn sökt bestämma hvad det var för en
trakt berättaren haft i tankarna. De båda sista
floderna anses vara Tigris och Eufrat. Om de
andra är man icke ense. Fr. Delitzsch anser
sig emellertid kunna bestämma dem så, att
berättaren vid skildringen af Edens lustgård
skulle haft i tankarna den ännu af de klassiske
skriftställarna i hänförda ord skildrade trakten
emellan Bagdad och Babel. Från att beteckna
det svunna jordiska lycksalighetslandet gick
ordet småningom öfver till att beteckna de
saliges boning i himmelen. Hos judarna på
Kristi tid kan paradisföreställningen spåras
i åtskilliga former. Än är det fråga om ett
jordiskt ställe, det ännu existerande Eden,
än är det en himmelsk uppehållsort, dit vissa
fromma kunde komma genast efter döden, medan
de fleste kommo till underjorden, än slutligen
som ett kommande härlighetstillstånd, som med
Messiastiden skulle upprättas
på Sion, där lifvets träd skulle planteras
och de salige bo. I N. T. finnes ordet tre
gånger: Lukas 23: 43, där det menas det
ställe, där de fromme döde uppehålla sig,
2 Kor. 12: 4, där det har fullt himmelsk
betydelse, och Uppb. 2: 7, där det möjligen
kan menas det kommande nya Jerusalem. – Om
muhammedanernas paradis se Djenne och Islam,
sp. 915. – I figurlig bemärkelse användes ordet
numera ibland för att beteckna ett vackert och
behagligt ställe eller ett lyckligt tillstånd.
E. Rld.
Paradis, Maria Theresia von, österrikisk
pianist och tonsättarinna, f. 1759 i Wien,
d. där 1824, fick en omsorgsfull musikalisk
utbildning (af bl. a. abbé Voglei), oaktadt
hon från sitt fjärde år var blind. Hon företog
1784 en längre konsertresa och spelade vid
hofven i Paris, London, Bruxelles, Hannover,
Berlin m. fl. städer. Sedan verkade hon
som lärarinna i sång och pianospel. Vid
komponeranae’ begagnade hon ett särskildt
för henne uppfunnet noteringssätt. Hon skref
operan Rinaldo und Alcina, ett sångspel, en
melodram samt klaversonater, sånger m. m. Jfr
Blindundervisning, sp. 695.
Päradisdräkt, nakenhet likt Adams och Evas i
bibelns paradis (jfr Edén).
Paradiseidæ, Paradisfåglar, zool., bilda en
familj inom tättingarnas ordning (Passeriformes)
och fåglarnas klass. De igenkännas från sina
samsläktingar inom familjen därpå, att näbben
ofta är kort och stark, näsborrarna täckta med
borst, benen mycket stora och tarserna framtill
försedda med otydliga plåtar. Hannarna bära
vanligen knippen af liksom upprispade fjädrar,
fästa i ett under första vingleden beläget
hudveck; medelst en särskild muskel kunna de
utbredas och hopläggas efter behag. De båda
mellersta stjärtpennorna äro ofta utomordentligt
förlängda och deras fan endast antydt. Dithörande
fåglar växla mellan nötskrikans och lärkans
storlek. De lefva i skogar, äta bär och insekter,
äro mycket rörliga och gömma sig i täta
trädkronor vid det minsta buller. Om aftnarna
samlas de i flockar för att tillbringa natten
i toppen af höga träd. Redan före soluppgången
äro paradisfåglarna vakna och sysselsatta
med att söka sin föda. Parningstiden beror
af monsunen. I små flockar, på 10-20 stycken,
samla hannarna sig då i vissa, vanligen mycket
höga träd med utbredda grenar och tunt löfverk,
flyga under stark upphetsning från gren till
gren, sträcka på halsarna, lyfta och skaka på
vingarna, vrida stjärten* hit och dit, öppna
och slå ihop fjäderbuskarna på kroppens sidor
och låta höra ett kväkande ljud, hvarvid honorna
infinna sig. Fåglarna sägas rufva icke i fritt
byggda bon, utan i håligheter mellan grenarna i
de högsta, obestigliga skogsträden. Dessa fåglar
bebo Nya Guinea, Aruöarna och några få andra,
närbelägna öar samt nordöstra Australien. Sedan
århundraden tillbaka ha därifrån utförts
fågelskinn med afskurna fötter, hvilken stympning
gett anledning till de besynnerligaste sagor. Man
kallade de fåglar, af hvilka ifrågavarande skinn
erhöllos, för paradisfåglar, emedan man ansåg dem
härstamma från paradiset, vistas i luftkretsen
och lifnära sig under flykten, endast då och då
hvilande sig några ögonblick på trädens grenar
genom att hänga sig fast vid dem medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
