Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parker, Matthew - Parker, engelska sjömilitärer - Parker, John Henry - Parker, Theodore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Parker
108
konsekvent genomföra den kyrkliga uniformiteten
samt kväfva den puritanska och katolska
oppositionen. Denna stränghet har blifvit
mycket olika bedömd. Hans stora förtjänster
om vetenskapen, särskildt den arkeologiska
forskningen i England, erkännas af alla. Många
betydelsefulla manuskript och minnesmärken
från Englands gamla historia framdrogos af
honom i ljuset. Ang. litt. so art. Elisabet,
engelska drottningar 4, E p i s k o-palkyrkan
och Puritaner, Strype, "Life and actes of
P." (1711), Mullinger, "History of the university
of Cambridge" (II, 1884), Clarke, "History of
english nonconformism" (I, 1911) och "Studies
in the english reformation" (1912), samt Meyer,
"Die katolische kirche unter Elisabeth" (s. å.).
Hj. H-t.
Parker [pä’ko], engelska sjömilitärer,
af hvilka flera intaga betydande platser i
engelska marinens häfder. - 1. Sir H y d e
P., vice amiral, f. 25 febr. 1714, utmärkte
sig vid S:ta Lucia 1780 mot fransmännen och
levererade 5 aug. 1781 holländarna den blodiga,
men oafgjorda bataljen vid Dog-gerbank. 1782
utnämndes han till chef för marinen i Indien,
lade på ditresan senast till vid Eio Janeiro,
men förolyckades med sitt flaggskepp, "Cato",
spårlöst under fortsättningen af färden. Han
hade s. å. ärft baronetvärdighet. - 2. Sir
Hy d e P., yngre son till den föregående,
f. 1739, d. 1807 som amiral, belönades 1779 med
knight-värdighet för sitt deltagande i kriget
mot de nordamerikanska kolonierna, deltog 1793
i expeditionen mot Toulon och Corsica och stred
1795 i Västindien mot fransmännen. 1801 sattes
han till öfver-befälhafvare för den expedition,
som skulle spränga den mellan de nordiska rikena
förnyade väpnade neutraliteten till sjöss. Efter
det ryktbara anfallet mot Köpenhamns redd 2
april, hvarvid hans underbefälhafvare Nelson var
den egentligen verksamme, visade han sig utanför
Karlskrona 19 april och var äfven betänkt på att
gå till Kronstadt, då hvarje kraftåtgärd från
Englands sida gjordes obehöflig genom Alexander
I :s uppstigande på Rysslands tron. Hans son,
sir Hy d e P., f. omkr. 1784, blef 1853 "förste
sjölord" vid amiralitetet och dog som viceamiral
1854. - 3. Sir W i 11 i a m P., f. 1743, d. 1802,
konteramiral, tillhörde en annan släkt än de
föregående och blef 1797 baronet för sitt goda
förhållande i slaget vid S:t Vincent. Hans
son, sir William George P. (f. 1787, d. 1848),
blef vice amiral. - 4. Sir P e t e r P., af
en tredje släkt, f. 1721, d. 1811, tjänade
i Sjuåriga kriget och kriget mot de affälliga
nordamerikanska kolonierna samt tillfångatog 1782
franske amiralen De Grasse, hvilket belönades
med baronetvärdighet, blef 1783 amiral, var
1793-99 befälhafvare i Portsmouth och utnämndes
sistnämnda år till "amiral af flottan". -
5. Sir George P., den föregåendes brorson,
f. 1766, d. 1847 som amiral, fick 1807 befälet
öfver en eskader i Östersjön och angrep 22 mars
1808 vid Själlands ödde danska linjeskeppet
"Prinds Christian" med den påföljd, att dess
kapten, K. V. Jessen, efter ett tappert försvar
satte fartyget på grund och gaf sig. - 6. Sir
William P., f. l dec. 1781, d. 13 jan. 1866,
baronet 1844, icke besläktad med de föregående,
utmärkte sig de första åren af 1800-talet mot
fransmännen, bl. a. vid den af Nelson ledda
jakten efter amiral Villeneuve 1805, samt var
1835 -41 amiralitetslord Sistnämnda år mottog han
öfverbefälet öfver flottexpeditionen mot Kina,
hvilken han efter en rad framgångar afslutade
genom freden i Nanking 1842. 1845-52 kommenderade
han engelska Medelhafsflottan samt verkställde
därunder bl. a. blockaden af Grekland 1850. Han
blef 1851 amiral och nådde 1863 värdigheten
"amiral af flottan". Jfr biograü af A. Phillimore
(3 bd, 1876-80).
Parker [pa’ke], John Henry, engelsk
konsthistoriker, f. 1806, d: 1884, kom 1812
i bokhandel och öfvertog 1832 egen affär i
Oxford, där han äfven var föreståndare för det
arkeologiska Ashmo-lean museum. P. författade
arbeten öfver medeltidens byggnadskonst,
i synnerhet den gotiska (bl. a. Domestic
architecture oj the middle ages, 1853 -59),
och förestod sedan utgräfningar i Rom,
hvilka gåfvo honom material till arbetet
The archæology of Rome (9 bd, 1874-77).
(G-g N.)
Parker [pa’ke], Théodore, hufvudrepresen-tanten
för den nyare unitariska skolan i NordAmerika,
f. 24 aug. 1810 i närheten af Lexington i staten
Massachusetts, d. 10 maj 1860 i Florens, var son
till en jordbrukare, som var fritänkare. Modern
var väl förtrogen med den Heliga skrift, och
hennes subjektiva fromhet kunde icke bli utan
inflytande på barnens ut- l veckling. I P :s
negativa ståndpunkt kunna vi skönja inflytandet
af faderns tänkesätt och i den allmänt
religiösa entusiasm, som stundom uppenbarar
sig i hans skrifter, ett arf från den fromma
modern. Besjälad af omåttligt kunskapsbegär,
bedref han lingvistiska och teologiska studier
vid Harvard college i Cambridge (nära Boston),
och till följd af ekonomiskt tvång egnade han
sig samtidigt åt enskild undervisning. I fråga
om religiös åskådning stod han ännu 1834 på den
gammalunitariska ståndpunkten, socinianernas
rationella supranaturalism, men genom påverkan
af Tysklands rationalistiska teologer inträdde
snart i hans åskådning en genomgripande brytning,
som gjorde honom till huvudrepresentant för
en ny-unitarisk skola. Dennas karakteristiska
kännetecken var en från den positiva kristendomen
och särskildt den Heliga skriits auktoritet
lösgjord naken rationalism, som i likhet med den
yngre spekulativa rationalismen i Tyskland röjde
afgjorda panteistiska tendenser. Detta omslag
väckte mycken förargelse bland de amerikanske
unitarierna, i hvilkas läger en egendomlig
konservatism rådde vid denna tid, och en
afgörande kris inträdde efter en predikan,
som P. 1841 vid en ordination i Boston holl
öfver "det förblifvande och det förgängliga i
kristendomen", hvari han uppmanade alla unitarier
att öf-verge sin inkonsekventa gammalunitariska
supra-naturalistiska ståndpunkt. P., som 1837
vunnit anställning som unitarisk predikant
i West Roxbury, utestängdes nu från Bostons
predikstolar. Han före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
