Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlament - Parlamentarisk - Parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Parlamentarisk-Parlamentarism
126
finanspolitik (se Turgot, N e c k e r, sp. 669,
Calonne, Ch. A., och Loménie de Brienne),
men å andra sidan gjorde de sig under striden
mot Brienne till målsmän för den populära
oppositionen mot enväldet, särskildt genom
yrkande på riksständernas sammankallande och
afskaffandet af lettres de cachet. Då kungjorde
konungen i en lit de justice 8 maj 1788 en
ny ordning för det franska domstolsväsendet,
som bl. a. flyttade inregistreringen från
parlamenten till en rådsförsamling för hela
riket, cour pléniëre (se d. o.). Med anledning
häraf uppstodo emellertid i flera provinser under
ledning af dessas parlament formliga resningar,
och på hösten 1788 fann sig regeringen nödsakad
att uppskjuta reformen till nästa år och
utlofva sammankallandet af riksdagen. Genom
att för denna påyrka bibehållandet af
den gamla ståndsorganisationen förlorade
emellertid parlamenten nu den popularitet
de vunnit under striden mot konungamakten,
och då dessutom parlamentsinstitutionen stod
i vägen för det revolutionära nydanings-och
likformighetsbegäret, af skaffades den 1789-
1790 (dock mot inlösning af platserna) af den
konstituerande nationalförsamlingen. Parlamentens
protester häremot to gös sedermera under
skräckväldet till förevändning för förföljelser
mot parlamentsadeln. - Efter de franska
parlamentens fall användes ordet parlament ej mer
som namn på domstolar. - Litt.: A. Chérest, "La
chute de Tancien régime" (1884-86), A. Esmein,
"Cours élémentaire d’histoire du droit
francais" (1892, flera uppl.), R. Holtzmann,
"Französische verfas-sungsgeschichte" (1910),
och E. Seligman, "La justice en France
pendant la revolution 1789- 1792" (1901).
l o. 2. S. B.
Parlamentarisk, som öfverensstämmer med ett
parlaments sedvänjor; som innebär eller är
utmärkande för parlamentarism (se d. o. och
Parlament).
Parlamentarism, Parlamentariskt styrelsesätt,
polit., har sitt namn af parlament i betydelsen
riksdag (se Parlament 1). Därmed skulle sålunda
kunna betecknas hvarje styrelsesätt, monarkiskt
eller republikanskt, hvari folkrepresentationen
har ett väsentligt inflytande, men i
så vidsträckt betydelse användes ordet
vanligen ej. I stället identifieras det
stundom med konstitutionell monarki, emedan
folkrepresentationen vanligen är den myndighet,
som enligt konstitutionen begränsar monarkens
vilja (se Konstitutionell 2). Häremot talar
dock å ena sidan, att begränsningen kan komma
från annat håll än från en folkrepresentation
(t. ex. från folket, omedelbart uppträdande
i folkförsamlingar som i Sverige enligt
landslagens konungabalk), å andra sidan
att äfven en republikansk författning kan
få sin karaktär af folkrepresentationens
maktställning. P. E. Fahlbeck inordnar under
parlamentarismen hvarje författning, republikansk
eller monarkisk, i hvilken folkrepresentationen
har ett dominerande inflytande, antingen så,
att den ensam bestämmer statsviljan ("enhetlig
parlamentarism"), eller så, att den gör det
inom eget maktområde, strängt afskildt från
regeringens ("dualistisk parlamentarism"), och
båda dessa slag af parlamentarism ställer han i
motsatsförhållande till konstitutionell monarki;
men detta strider mot den all-
mänt gängse terminologien, enligt hvilken hans
monarkiska dualistiska parlamentarism är en
art af konstitutionell monarki (t. ex. Sverige
enligt 1809 års regeringsform). Lämpligast
synes vara att låta termen parlamentarism
behålla den betydelse den vanligen har inom
statsvetenskapen. Enligt denna terminologi, som
här kommer att följas, motsvarar parlamentarismen
Fahlbecks "enhetliga parlamentarism",
men är motsatsen till hans "dualistiska
parlamentarism". Denna är nämligen en tillämpning
af maktfördelningsläran, men parlamentarismen
enligt gängse språkbruk innebär, att ej blott
lagstiftnings- (inbegripet beskattnings-) rätten,
utan också regeringsmakten principiellt tillhör
en och samma myndighet: folkrepresentationen. Det
sistnämnda framstår som det för parlamentarismen
mest egendomliga och kan därför användas för
att skilja detta styrelsesätt från andra. Med
parlamentarism förstås då ett statsskick,
monarkiskt eller republikanskt, enligt hvilket
den verkliga regeringsmakten utöfvas af ministrar
tillhörande det i riksförsamlingen rådande
partiet, som hvars ombud de därvid betraktas. Är
riksförsamlingen delad på afdelningar, menas dock
med detta parti vanligen blott majoritetspartiet
inom dess mera demokratiska del, emedan denna
anses vara det egentliga uttrycket för folkviljan
och parlamentarismens bärande princip gärna sökes
i läran om dennas absoluta rätt att bestämma
öfver statslifvet. Formellt äro emellertid de
styrande ministrarna underordnade en statschef
(konung eller president), men hans andel
i styrelsen inskränker sig till att, när ej
ministeriellt afgörande enligt författningen är
formellt tillräckligt, genom sin underskrift
ge giltighet åt hvad ministrarna tillsammans
eller hvar för sig beslutit (se M i n i s t e r
s t y r e l s e). Yid sträfvandet att genomföra
en sådan ordning i Frankrike efter 1814 gaf man
häråt formeln: Le rot r egne et ne gouverne pas
("konungen regerar, men styr ej"). Sitt upphof
har parlamentarismen i det engelska parlamentets
fullständiga seger genom 1688 års revolution
öfver det Stuartska allenastyrandet, och det är
i England, som detta statsskick nått sin typiska
utveckling. Första ansatsen därtill var, att
Vilhelm III för att försäkra sig om det mäktiga
underhusets stöd för sin politik började låta
ledarna af dess majoritet bilda ett trängre råd
(kabinettet, se d. o. 2) inom den officiella
rådkammaren (privy council). Härmed hade dock
ej konungamakten åt kabinettet afstått från
ledningen, men så skedde, när den hannoverska
ätten kommit på tronen och mot de jakobitiska
restaurationssträfvandena måste söka stöd hos
whig-aristokratien, som väsentligen bestämde
valen till underhuset. Till följd af sin
okunnighet i engelska språket upphörde Georg
I t. o. m. att presidera i kabinettet, och
därmed blef den egentlige regeringschefen
dettas förnämste man, som småningom kom
att betecknas som premiärminister. Sedan det
parlamentariska styrelsesättet stadgats (under
Pitt d. y., se Pitt 2) och efter 1832 års
parlamentsreform bragts till sin fulländning,
är det vid underhusvalen segrande partiets ledare
själfskrifven premiärminister, och på honom beror
personvalet till de öfriga ministerplatserna
(han "bildar kabinett"). Därvid gäller dock som
regel, att han är inskränkt till medlemmar i
något af parlamentets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
