- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
259-260

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul, Hemann Daniel - Paul, Oskar - Paul Hermann - Paul, Herbert Woodfield - Paul, Adolf Georg - Paul, Bruno

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

259

Paul

260

och värdefullaste af de lyriska finska
folkdikterna, samt "Kalevala, das volksepos
der finnen" (2 dlr, 1885-86), hvari
denna folkdikt är fullständigt återgifves
O. G.*

Paul, Oskar, tysk musikskriftställare, f. 1836
i Schlesien, d. 1898 i Leipzig, studerade vid
kon-servatoriet i Leipzig, blef 1860 filos.
doktor samt 1866, på grund af skriften Die
absolute harmonik der griechen, privatdocent
vid universitetet i Leipzig, lärare Tid
konservatoriet 1869 och, efter offentliggörandet
af en öfversättning af Boëthius’ "De musica"
(1872), professor vid universitetet. Han utgaf
Hauptmanns "Lehre von der harmonik"

(1868) äfvensom en egen Lehrbuch der harmonik
(1880; 2:a uppl. 1894), en Geschichte des
klaviers

(1869) och ett Handlexikon der tonkunst
(1873) samt uppsatte- tidningarna "Tonhalle"
(1869) och "Musikalisches wochenblatt" (1870).
A. L.*

Paul, Hermann, tysk språkforskare, f. 1846,
professor i Freiburg 1874, en af samtidens
mest framstående germanister, hemmastadd
såväl på den filologiska kritikens som
på den rena språkvetenskapens område,
har skrifvit Über die ur-sprüngliche
anordnung von Freidanks beschei-denheit
(1870-99), Gab es eine mittel-hochdeutsche
schrift-sprache? (1873), Zur orthographischen
frage (1880) och Mittelhoch-deutsche grammatik
(1881; S:euppl. 1911). I den af honom tills,
med W. Braune utgifna viktiga tidskriften
"Beiträge zur ge-schichte der deutschen sprache
und literatur" (1873 -91), junggrammatikernas
hufvudorgan, har P. författat en mängd större
och mindre uppsatser, bland dem flera af
stor betydelse, t. ex. Zur laut-verschiebung
(1874), Über das gegenseitige ver-hältnis der
handschriften von Hartmanns Ivein (s. å.),
Kritische beiträge zu den minnesingern
(1876), Zur Nibelungenfrage (s. å.), Die
vocale der flexions- und ableitungssilben in
den älteren germa-nischen dialecten (1877),
Zur geschichte des germa-nischen vokalismus
(1879), Zur geschichte der laut-entwickelung und
formenassociation (1879-84), Deutsches wörterbuch
(1896; 2:a uppl. 1908) och Umschreibung des
perfektums (1902). Ett arbete af allmännare
intresse, som of vät stort inflytande på den
språkvetenskapliga metoden, är P:s Principien
der sprachgeschichte (1880; 4:e uppl. 1909). I
"Altdeutsche textbibliothek" (1882 ff.) har
P. utgifvit Walter v. d Vogelweide (1882;
4:e uppl. 1911) samt Hartmanns "Gregorius"
(1873-76; 4:e uppl. 1910) och "Der arme
Heinrich". Slutligen har P. redigerat det
stora germanistiska sammelver-ket "Grundriss
der germanischen philologie" (1889 -93;
3:e uppl. 1911 ff.). P. vardt 1906 led. af
Vet. soc. i Uppsala.

Paul [på’l], Herbert Woodfield, engelsk
författare, f. 1853, blef 1878 advokat, var 1892-
99 och 1906-09 medlem af underhuset och tillhörde
där det liberala partiets radikala flygel. Han

var länge politisk medarbetare i "Daily news" och
är sedan 1909 ämbetsman (vid examenskommissionen
"Civil service commission"). Bland
P:s skrifter märkas biografier öfver
W. E. Gladstone (1901), lord Acton (1904),
Froude (1905) och drottning Anna (1906) samt
History of modern England (5 bd, 1904-06).
v. S-g.

Paul, Adolf Georg, författare, f. 6 jan. 1863
på Bromö glasbruk i Västergötland, medföljde
1872 sina föräldrar till Finland. P. genomgick
Mustiala landtbruksinstitut, skötte ett par år
en gård, egnade sig därefter åt musikstudier,
först i Helsingfors, sedan 1889 i Weimar
och Berlin. Under sin vistelse i Tyskland,
där han fortfarande är bosatt, verkade P. i
många år som korrespondent till tidningar,
debuterade som författare med En bok om en
menniska (1891). Därpå följde novellsamlingen
The Ripper (1892, indragen af censuren i
Finland), Herr Ludvigs (1893), En saga från
ödemarken och Med det falska och ärliga ögat
(1895), Mäter Dolorosa (1897) samt Ung-Hans’
kärleksbref (s. å.; ty. öfv. 1910). P. begynte
äfven med dramatiskt skriftställen och väckte
uppmärksamhet med de historiska skådespelen
Kung Kristian II (tr. 1899) och Karin Månsdotter
(tr. s. å.), uppf. i Helsingfors och Stockholm,
det förstnämnda äfven i Tyskland (tryckta 1899
och af förf. öfversatta till tyska). Efter sin
öfverflyttning till Tyskland har P. författat
ett stort antal romaner och dramer på
tyska, bland dem skådespelen Alte sunden
(1893),. E in gefallener prophet (1895), Die
doppelgänger-komödie (1903), Die teufelskirche
(1905; "Djäf-vulskyrkan", 1906, fi. öfv. 1908),
Blauer dunst och Der triumph der Pompadour
(1909), Unverkäuf-lich (1910) samt berättelserna
Die madonna mit dem rosenbusch (1903; "Madonrian
med rosenbusken", 1904), "De veer Uhlen", ein
Nord-Ost-see-roman (1909) och Dornröschen (1913;
på sv. s. å.). Redan P:s första böcker genomandas
af en bitter besvikenhet, som ofta utmynnar i
en skarp satir öfver lifvets förhållanden. Han
räknar sig själf till de hemlöses typ, och detta
är måhända orsaken till hans missnöje och dystra
lefnådsuppfattning. Det hvilar också någonting
kosmopolitiskt öfver hans berättelser, de ha
hvarken i stämning eller stil någon nationell
eller lokal färg. I sina historiska skådespel
har han ådagalagt en betydande fantasistyrka
och visat sig kunna skapa stora dramatiska
moment. Hans många komedier vittna om mycket
sinne för humor, och flera af dera ha getts
med framgång. I sina senaste tyska berättelser
har han uppträdt som en älskvärd skildrare af
drastiska motiv, och han söker gärna sprida öfver
sina verk ett mystiskt och symbolistiskt skimmer.
A. H.

Paul, Bruno, tysk arkitekt och målare, f. 1874
i Schlesien, studerade i Dresden och München,
där han länge varit en af de allra främste
tecknarna i "Simplicissimus", öfverlägsen såväl
i typkarakterisering som i ett kärnfullt,
förenkladt uttryckssätt. Som arkitekt har
P. byggt landthus o. a., men först och sist
har han utfört rumsinredning och möbler i
modern karaktär, af sträng konstruktion
och fin smak. Han erhöll grand prix på
världsutställningen i Paris 1900, har sedan
med stor framgång deltagit i utställningarna
i S:t Louis 1904, Dresden 1906, Bruxelles 1910
m. fl. Sedan 1907

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free