Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelcl l. Pelzel, Frantisek Martin - Peldan, Gabriel - Pelecanidæ, zool. Se Pelikanfåglar - Pelecanus, zool. Se Pelikansläktet - Pelée, Montagne. Se Martinique - Peleg - Pêle-mêle - Pelerin - Pelesj - Pelet, Jean Jacques Germain de - Peletier, Le. Se Le Peletier - Pelet-Narbonne, Gerhard von - Peleus - Pelewöarna - Pelgjärvi - Pelham, gammal engelsk adelssläkt - Pelham. 1. Thomas Pelham-Holles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Peldan-Pelham
364
Nova krönika õeskd (I-III, 1791-96; IV
otryckt). 1775 utgaf han historikern
Balbins Dissertatio apologetica pro
lingua slavonica, som dock konfiskerades.
A-d J.
Peldan, Gabriel, präst, krigare, f. 1690 i Ilmola
socken, Österbotten, d. 1750, studerade i Åbo
1706-08, i Uppsala 1708-12, därefter ånyo i Åbo,
hvarifrån han dock snart för de segrande ryska
trupperna flydde till sin hembygd. Där öfvade han
jämte sin broder, Israel, bönderna i vapnens bruk
och bevakade i spetsen för dem södra Österbottens
gräns i Kurikka kapell, hvarvid strofvande
fientliga skaror lyckligt tillbakavisades. Först
då den ryska hären under furst Golitsyn i
febr. 1714 nalkades, drog han sig med sin trupp
tillbaka och deltog därefter i det olyckliga
slaget vid Napo by i Storkyro. Under ett
besök i Torneå blef han 16 jan. 1717 gripen
af kringströfvande ryssar och fången förd till
Åbo. Ryssarna använde honom i sin tjänst. Redan
sommaren 1717 sändes han till Österbotten
som guvernementssekreterare och kallades 1719
till sekreterare hos furst Golitsyn, i "det,
som rörde landet och svenska språket". Under
denna tid författade han på dennes uppdrag
ett arbete om Finlands forntid: De fatis et
antiquitatibus Fenniæ, som genom författarens
brist på källor var ganska torftigt, hvarom de
ännu förvarade första arken vittna (tryckta
i Finska fornminnesföreningens tidskrift,
Yl). Efter fredsslutet 1721 fördes P. fången
till Petersburg, men frigafs 1722 och återvände
s. å. till fäderneslandet. Han blef 1725 rektor
vid Vasa trivialskola och 1735 kyrkoherde i
Ilmola. Under den s. k. Lilla ofreden torde P.s
framställning (sept. 1742) hos befälhafvaren för
den mot Österbotten framryckande ryska styrkan
i icke ringa mån ha bidragit därtill, att detta
landskap rönte en jämförelsevis mild behandling.
M- G. S.
Pelecanidæ, zool. Se Pelikanfåglar.
Pelecänus, zool. Se Pelikansläktet.
Pelée, Montagne [måta’nj pole]. Se M a r-t i n
i q u e.
Pe’leg är enligt folktaflan i l Mos. 10:
25 uppräknad som en broder till Joktan. I
förteckningen på Abrahams närmaste förfäder
l Mos. 11: 10-26 uppträder namnet jämte
flera andra, som häntyda på folk- eller
ortnamn. Anmärkningen 10: 25 ("i hans tid blef
jorden delad") är väl blott en folk-etymologisk
notis i anslutning till den i kap. 11 berättade
splittringen af folken. E. S-e.
Péle-méle [päl-mä’l], fr. (af pelle, skyffel, och
mëler, blanda), huller om buller, om hvartannat;
virrvarr. Jfr P a 11 Mall.
Pelerin (fr. pëlerine, af pëlerin, pilgrim),
ett slags fruntimmersplagg, bestående af en
stor kappkrage.
Pelesj, konungens af Rumänien romantiskt belägna
slott nära Sinaia (se d. o.).
Pelet [polä], Jean Jacques Germain d e, baron,
fransk militär, f. 1777 i Toulouse, d. 1858
i Paris, deltog med utmärkelse i Napoleon I:s
fälttåg och blef 1813 brigadgeneral, egnade sig
under bourbonerna i nödtvungen tillbakadragenhet
åt krigshistoriska studier, utnämndes efter
julirevolutionen 1830 till generallöjtnant,
sårades svårt vid Fieschis attentat mot konung
Ludvig Filip, blef 1837 pär af Frankrike, 1852
senator och 1855 med-
lem af Institutet. P. ledde utförandet
af en ny stor topografisk karta öfver
Frankrike. Han skref bl. a. de högt ansedda
krigshistoriska arbetena Mémoires sur la
guerre de 1809 en Allemagne (1824-26) och
Mémoires militaires rélatifs å la succession
d’Espagne sons Louis XIV (11 bd, 1836 -62).
(V. s-g.)
Peletier, Le. Se Le Pe le t ier.
Pelet-Narbonne [pelä-narbå’nn], Gerhard von, tysk
militärförfattare, f. 8 febr. 1840 i Frie-deberg,
Neumark, d. 11 okt. 1909 i Charlottenburg,
inträdde 1858 i krigstjänst, deltog i krigen 1866
och 1870, erhöll 1895 afsked med generallöjtnants
grad. P. utöfvade redan tidigt ett omfattande
skriftställen på krigshistoriskt, kavalleristiskt
och tjänsteområde i många tidskrifter och utgaf
flera anmärkningsvärda arbeten, bland hvilka må
nämnas Die reiterei der L und II. armee vom 7
bis 15 august 1870 (1899), Der kavalleriedienst
im kriege (2 bd, 1899-1903; flera uppl.) och
Ge-schichte der brandenburg-preussischen
reiterei (2 bd, 1905). P. var lång tid
utgifvare af "Militär-wochenblatt" och
1894-1904 af Löbells "Jahres-berichte".
C. O. N.
Pe’leTis (grek. Tl^svg], forngrekisk sagohjälte,
son af Aiakos (Aeacus) samt härskare på Egina och
broder till Telamon, i förening med hvilken han
dödade sin styfbroder Fokos och därför af fadern
drefs i landsflykt. P. flydde till Eurytion,
konungen öfver myrmidonerna i det tessaliska
Fthia, som gaf honom sin dotter Antigone
och tredjedelen af sitt rike. Men då han ai
våda råkat döda sin svärfader, med hvilken han
deltog i "kaly-donska jakten" (se Meleagros 1),
måste han fly äfven från sitt nya hemvist. Han
begaf sig då till lolkos, hvars konung Akastos
gästfritt emottog honom, men sedermera, på grund
af en falsk an-gifvelse af sin gemål Astydameia,
sökte bringa honom om lifvet. P. dräpte Akastos
och vann herraväldet öfver lolkos. Sin största
ryktbarhet vann han genom sin förmälning med
hafsgudinnan (nereiden) Thetis, som födde honom
sonen A k i 11 e s (se d. o., gre’k. sag.). Jfr
E r i s. A. M. A.
Pelewöarna [pilo7-], engelska namnet på P a-1
a u-ö a r n a (se P a l a u).
Pelgjärvi (fi. Pä’lkjärvi}, socken i Kuopio
län, Ilomants domsaga och härad, Finland,
utgör ett imperiellt pastorat af 3:e kl.,
Nyslotts stift, Karelens nedre kontrakt. Areal
263 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,705
pers. (1911). A. G. F.
Pelham [pe’lamj, gammal engelsk adelssläkt,
uppkallad efter stamgodset Pelham i
Hertfordshire, som var i släktens ego redan
på 1200-talet. Earl-och markistitel af C l a
r e, earltitel af C Ifi-c h e s t e r och af
Yarborough samt hertigtitel af Newcastle ha
burits inom olika grenar af ätten. John de P.,
d. 1429, var en bland Henrik IV:s högtbetrodda
män och 1412-13 Englands riksskattmästare. Sir
William P., f. omkr. 1530, d. 1587, var 1579-81
ståthållare (lord ju-stice) på Irland och stred
därefter i Elisabets armé i Nederländerna. Om
släktens historia se Lower, "P. family" (1873).
1. Thomas Pelham-Holles, hertig af
Newcastle-upon-Tyne och Newcastle-under-Lyme,
statsman, f. 21 juli 1693, d. 17 nov. 1768,
var son till Thomas P., lord P., och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
