Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter. 4. P. IV - Peter. 5. P. V af Alcantara - Peter, kejsare af Ryssland - Peter. 1. P. I Aleksejevitj, den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
641
Peter
642
1. P. I d e n s t r ä n g e (el rigoroso),
f. 1320, d. 1367, gifte sig först med Blanca af
Kastilien, sedan med Constanza da Escalona, men
hängaf sig efter Constanzas död (1345) helt och
hållet åt sin älskarinna, den sköna kastilianskan
Inés de Castro (se Castro, I. de), med hvilken
han möjligen ingick hemligt äktenskap. P :s
förhållande till henne väckte hans faders,
konung Alfons IV:s, harm och portugisiska adelns
fruktan att förlora sitt inflytande. Inés blef
1355 mördad. P. lofvade med ed att ej hämnas
detta mord, men lämnade dock genast efter
faderns död och sin egen tron-bestigning (1357)
fritt lopp åt sin hämnd. I de strider, som på
P:s tid upprörde Pyreneiska halfön, inblandade
han sig f öga; han egnade sin stora kraft och
driftighet åt sitt eget folk. De store hatade
och fruktade honom, men folket gladdes åt hans
stränga rättvisa, och det sades vid hans graf,
att Portugal aldrig haft 10 så lyckliga år
som under konung P. - 2. P. II, son till Johan
IV, f. 26 april 1648, d. 9 dec. 1706 på sitt
slott i Alcantara, ställde sig med jesuiternas
hjälp i spetsen för oppositionen mot sin svage
bro-j der Alfons VI, lockade ifrån denne hans
drott-1 ning, Maria Francisca, och häktade
honom i palatsrevolutionen 23 nov. 1667, som
cortes sanktionerade. P. öfvertog regeringen,
men utbytte först 1683, vid Alfons’ död,
infant-titeln mot konunganamnet. Strax efter
tron-hvälfningen slöt P. fred med Spanien
(febr. 1668) och fick där Portugals i 28 år
bestridda suveränitet erkänd. Sedan 1669
äfven fred med Holland kommit till stånd,
var P:s regering nästan till slutet en enda
fredsperiod, medan stora krig brunno öfver
hela Europa. P:s gifte med sin svägerska
Maria Francisca (1668) gjorde det franska
inflytandet bestämmande för Portugals yttre
politik. Då hon dog (1683) och konungen (1687)
ingick nytt gifte, med Sofia Elisabet af Pfalz,
vann det österrikiska partiet öfverhand. 1703
lät han locka sig in i den stora koalitionen mot
Ludvig XIV, mottog engelska trupper i Lissabon
och afslöt s. å. det beryktade Methuenfördraget
(se d. o.), hvilket inledde Portugals politiska
och ekonomiska beroende af England. Portugal gick
under P:s regering i många riktningar tillbaka,
ehuru han själf samvetsgrant egnade sig åt sina
konungaplikter. Han var en man med förstånd och
en viss energi, därtill af ett intagande yttre;
men han saknade all bildning och lät sig föra i
jesuiternas ledband. - 3. P. III, titulärkonung,
den föregåendes sonson, f. 1717, d. 1786,
var son till Johan V och broder till konung
Josef. Han upptogs 1736 i franciskanorden, blef
1743 malteser-storprior af Crato, men lämnade det
andliga ståndet, då han 1760 ingick äktenskap
med sin brorsdotter, tron-följarinnan Maria
Francisca Isabella. Vid hennes tronbestigning,
1777, erhöll han, enligt portugisisk statsrätt,
konunganamnet. - 4. P. IV, konung
Tryckt den 25/914
mars-maj 1826. Se Peter, kejsare af Brasilien
1. - 5. P. V a f A l c a n t a r a. son
till drottning Maria da Gloria, f. 16
sept. 1837, blef konung 15 nov. 1853, men
lämnade sin fader, titulärkonung Ferdinand,
regentska-pet, medan han själf på utländska
resor besökte Europas förnämsta hof. Först
1855 tog han såsom fullmyn-dig styret i egna
händer. 1858 ingick han gifte med Stephanie af
Hohenzollern-Sigmarin-gen. Hon dog 1859, och 11
nov. 1861 föll den unge konungen själf offer för
en härjande feber. Som regent holl P. strängt på
de konstitutionella formerna. Jfr Schelhorn,
"Dom Pedro V, könig von Portugal" (1866).
1-5. (V.s-g.)
Peter (rysk form Petr, utt. pjåter), kejsare
af Ryssland:
1. P. I Aleksejevitj, kallad den store
(veli’kij), Rysslands förste imperator, son till
tsar Aleksej Michajlovitj i dennes andra gifte
med Natalja Kirillovna Narysjkina, f. 30 maj
1672 (g. st.; 9 juni n. st.) i Moskva, d. 26
jan. (8 febr.) 1725. Sedan han vid 4 års ålder
mist sin fader, uppfostrades han under sin moders
öfverinseende. Hans äldste halfbroder, Fedor,
som efterträdt sin fader på tronen, afled utan
barn 1682, efterlämnande en broder Ivan och
halfbrodern P. Den förre var närmaste arfvingen,
men han var svagsint, då däremot P:s öfverlägsna
förstånd redan gjort sig kändt. Till följd
däraf utropade bojarerna äfven P. till tsar, men
Ivans syster Sofia förstod att åstadkomma ett
uppror bland streltserna (den stående hären),
hvarigenom äfven Ivan uppsattes på tronen. Den
egentliga regeringen öfvertogs af den ränk-
och härsklystna Sofia, medan P. och hans moder
drogo sig undan till byn Preobrazjenskoje. Hans
största nöje var att leka soldat, men de bokliga
studierna försummades dock ej, ehuru de drefvos
utan plan och ordning. Han lärde sig latin,
tyska och holländska och läste mycket, men
om någon uppfostran i egentlig mening kan man
knappt tala. En stor del af sin tid ströfvade han
omkring på Moskvas gator med sina sällskapsbröder
och gjorde där bekantskap med lasten i alla
former, med skälmar och bedragare, men också med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
