Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petrus Jonæ, kallad Helsingius - Petruskors. Se Kors, sp. 1081 - Petrus Lobbardus, ofta kallad Magister sententiarum - Petrus Magni. Se Peder Månsson - Petrus Martyr Anglerius (it. Pietro d'Anghiera) - Patrus Martyr Vermilius. Se Vermigli - Petrus' missionspredikan - Petrus Olai (Olavi). 1. Petrus af Alvastra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
719
Petruskors-Petrus Olai
720
efter ärkebiskop Laurentius Petri Gothus’ julotta
i Uppsala domkyrka 1576 enligt nya liturgien slog
han alarm i sin annandagspredikan. Inkallade till
Stockholm för diskussion med hofteologerna,
visade sig P. och hans kollega Olaus Luth
oböjliga och sattes då i förvar på Svartsjö,
medan riksdagen antog liturgien (febr. 1577);
de fingo emellertid strax efteråt (mars)
återtaga sina befattningar i Uppsala. Den andra
sammanstötningen med konungen, i nov. s. å., med
anledning af Klosterlasses allhelgonadagspredikan
i domkyrkan om helgonen, aflopp värre:
professorerna blefvo beröfvade större delen af
sina inkomster och voro åtminstone någon tid
förbjudna att föreläsa. Då det i upplösning
varande universitetet sommaren 1580 stängdes
till följd af pesten, flyttade han - den ende
ännu kvarvarande af professorerna - ut till sitt
pre-bende Fundbo. Nya försök att vinna honom
genom hotelser och löften misslyckades (1581);
han sattes i fängelse, men rymde s. å. och undkom
först till hertig Karl, sedan till Tyskland,
dit hans modiga hustru Bengta Håkansdotter efter
många äfventyr kom efter. 1583 återkom han till
Nyköping, hvarefter hertigen 1585 gjorde honom
till kyrkoherde där och 1586, till konungens
stora förbittring, till biskop i Strängnäs. Nu
kunde han med större framgång upptaga striden mot
liturgien, stödd af hertigen och samlande omkring
sig hertig-dömets prästerskap. På oklarheten
i kyrklig ordning sökte man råda bot genom
Örebro artiklar (maj 1586), en kyrkostadga
för hertigdömet, och det afgörande steget
togs vid prästmötet i Strängnäs (maj 1587), då
stiftet enade sig om en motiverad förkastelse
af liturgien. Fast och värdigt ledde han sitt
stift under den följande stormen (prästerskapets
försvarsskrifvelser af april 1588 mot konungens
patent, som beskyllde dem för majestätsbrott;
skriftväxling med ärkebiskop A. Lau-rentii
1589). Prästmötet 1592 visar P :s nit om
prästerskapets religiösa verksamhet (föreskrifter
om katekespredikningar och nattvardsförhör)
liksom äfven hans relativt avancerade ståndpunkt
i fråga om kyrkoceremonierna (afskaffande af
elevationen vid nattvarden, hvilken vid Uppsala
möte ansågs böra tills vidare bibehållas). Den
sak, han kämpade för, fick han vid Uppsala möte
1593 föra till seger. Han hade då nyss fått
biskopsvigning, hvilket förut varit omöjligt
på grund af den kyrkliga striden. Vid mötet
tillhörde han den ledande kretsen och gjorde
genom sina förbindelser med hertigen särskildt
gagn vid förhandlingarna med denne. Hans mest
betydande gärning i det följande är det under
namnet Observationes streng-nenses kända förslag
till reviderad bibelöfversätt-ning, som han
1600-01 tillsammans med några andra teologer,
hvaribland den blifvande ärkebiskopen Olaus
Martini, utarbetade; det ledde dock icke till
något resultat. De sista åren
var hans verksamhet hämmad
af ålderdomsskröplighet.
K. B. W-n.
Petruskors. Se Kors, sp. 1081.
Petrus Lomba’rdus, ofta kallad Magister
sententiarum, skolastisk teolog, f. i
Lom-bardiet, utbildad i Bologna och Paris, lärare
vid den biskopliga skolan i Paris och biskop
där 1159, d. 1160 eller 1164. Håns lif är föga
kändt, men genom sitt 1147-50 författade verk
Sententiarum libri IV skapade han medeltidens
stora lärobok i dogmatik, hvars plats i centrum
för den katolska teologiska bildningen först
rubbades genom mötreformationens spanska
dogmatiker (framför allt Suarez) under senare
hälften af 1500-talet. P. var Abailards lärjunge
och upptog dennes för skolastiken grundläggande
metod, men utsöndrade dennes skepsis, så att
kyrkoläran på hvarje punkt framgick bevisad;
tillika var han den, som ordnade virrvarret af
sentenser (= utsagor af fäderna och konsilierna)
i en systematisk uppställning. Om man därtill
lägger, att P. nära anknöt sig äfven till
Gratianus och kyrkans pågående förvandling till
rättsinstitut, liksom han uppsög mystikens
element från Hugo af S:t Victor, förstår man
det oerhörda inflytande P. fick för århundraden
(äfven för Luther). Litt.: Dogmhistoriska
handböcker och O. Bal-zer, "Die sentenzen des
P. L." (1902). Hj. H-t.
Petrus Magni. Se Peder Månsson.
Petrus Martyr Anglerius (it. Pietro d’Ang-hiera),
italiensk skriftställare, präst, f. omkr. 1457
i Arona vid Lago maggiore, d. 1526 i Granada,
tillhörde en i Anghiera (se d. o.) bosatt,
greflig släkt, hade från 1487 anställning
vid spanska hofvet, skickades 1501 af konung
Ferdinand i uppdrag till sultanen af Egypten
(han skildrade färden i Legationis babylonicæ
libri tres, 1511), blef prior vid domkapitlet
i Granada och (1510) medlem af Höga rådet
för Indien samt (1524) abbot af Jamaica. Han
författade bl. a. De rebus oceanicis et de orbi
novo decades octo (de tre första deka-derna 1516,
fullständigt 1530; fransk öfvers. och kommentar
af P. L. J. Gaffarel 1892), den första tryckta
större skildringen af Amerikas upptäckt, af
stort värde, och Opus epistolarum (1530), med
rika bidrag till tidens historia. Jfr Schumacher,
"Petrus Martyr Anglerius, der geschichtsschreiber
des weltmeers" (1879), J. H. Mariéjol, "Pierre
Martyr d’Anghera, sa vie et ses oeuvres" (1887),
och J. Bernays, "Petrus Martyr Anglerius und
sein Opus epistolarum" (1891).
Petrus Martyr Vermilius. Se Vermigli.
Petrus’ missionspredikan (grek. Kérygma Petru)
var namnet på en apokryfisk skrift från första
tredjedelen af 100-talet, som synes ha egt
en jämförelsevis ringa utbredning. Clemens
Alexandrinus betraktade den som ett verk af
aposteln Petrus, medan Origenes misstänkte
dess äkthet. Måhända har denna skrift varit
identisk med Petrus’ lära (grek. Didaskali’a
Petru), som af vissa kyrkolärare anföres
som en själfständig skrift. De existerande
fragmenten, som i tysk öfversättning finnas
samlade hos E. Hennecke, "Neutestamentliche
apokryphen" (1904), ha betydelse därigenom,
att de ge läsaren en inblick i den kristna
missionspredikan i den efterapostoliska tiden.
E- S-e.
Petrus Oläi (Olavi). 1. P e trus af Al vast r a,
den heliga Birgittas biktfader, f. omkr. 1307,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
