- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
743-744

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz - Pfalzburg - Pfalzgrefve - Pfalziska huset. Se Pfalziska ätten - Pfalziska katekesen. Se Heidelbergkatekesen - Pfalziska ätten l. Pfalziska huset

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

743

Pfalzburg-Pfalziska ätten

744

omvårdnad helades såren efter hand, så att P. vid
simmernska ättens utgång, med kurfurst Karl,
1685, trots nya krig hade återvunnit mycket
af sitt gamla välstånd. - Då nu den katolska
linjen Neulurg (1685-1742) med Filip Vilhelm
(1685-90) vidtog, reste Ludvig XIV för sin
svägerska, hertiginnan af Orleans, kurfurst
Karls syster, anspråk emot dess lagliga rätt;
och däraf utspann sig det stora europeiska krig
(1688-97), som blifvit kalladt det pfalziska
och öfver det olyckliga landet drog ett
namnlöst elände. Hungrande flydde bönderna
ifrån Tysklands rikaste jord, åter måste en
pfalzgrefve dö i landsflykt, och länge efteråt
betydde "pfalzare" för Europas folk en hemlös
man. Och krig följde på krig. Filip Vilhelms
bigotte son Johan Vilhelm (1690-1716) sökte
återinföra katolicismen i Pfalz; han lyckades
för en tid (1708-14) återvinna Ober-pfalz och de
gamla kurrättigheterna af Bajern. Dennes broder
Karl Filip (1716-42) förde en järnspira öfver
protestanterna, men bragte på samma gång god
ordning i förvaltningen, och för första gången på
långa tider fick det hårdt pröfvade landet andas
ut efter stormen. Han efterträddes afKarlTeodor
(1742-99), med hvilken linjen Sulzbach fick
makten; han blef 1777 kurfurste äfven i Bajern
(se om honom Karl, tyska furstar 9). Under
hans tid hemsöktes P. af franska republikens
härar, och under hans efterträdare Maximilian
Josef, af linjen Zweibrücken- Birkenfeld (alla
andra linjer af pfalziska huset voro år 1799
utslocknade), afträddes i Lunévillefreden 1801
vänstra Rhenstranden åt Frankrike. Numera äro,
efter flera växlingar, de förra pfalziska
länderna fördelade emellan Baden, Bajern,
Hessen och Preussen. Om släktförbindelser
emellan de pfalziska linjerna och Sveriges
konungahus se B a-jern. - En god öfversikt af
P :s historia lämnar Häusser, "Geschichte
der rheinischen Pfalz" (2 bd, 1845).
K j.*

Pfalzburg, stad i Elsass-Lothringen,
reg.-omr. Lothringen, i Vogeserna, vid järnvägen
till Strassburg. 3,798 inv. (1910). Staden,
befäst af Vau-ban, gaf sig åt tyskarna efter
en lång belägring 12 dec. 1870 och är nu ej
längre fästning.

Pfalzgrefve (ty. pfalzgraf, äldre form
palenzgrave, lat. comes palatii) var en hög
ämbetsman vid de frankiske konungarnas hof, till
åliggande närmast motsvarande det bysantinska
kejsardömets quæstor sacri palatii. Framemot
Karl den stores tid fick pfalzgrefven bestämda
funktioner som hofdomare med befogenhet att
antingen själf döma i konungens namn eller ock
förbereda målen till konungens eget afgörande;
stundom utsändes han äfven att i provinserna
döma konungens dom. Äfven var han ett slags
föredragande minister i världsliga mål och
användes ibland också som diplomatiskt
sändebud eller som härförare. Ämbetet i
denna form splittrades snart och försvann
under 800-talets senare hälft. I förändrad
gestalt framträdde det åter på 900-talet,
i det att kejsar Otto den store (936–973)
i de stora hertigdömena satte en pfalzgrefve
som kronans befallningshafvande vid hertigens
sida. Han var då främst förvaltare af kronans
gods, "pfalzerna", inom hertigdömet. Sådana
ämbetsmän omtalas särskildt i Bajern, Sachsen
och Lothringen. Centralisationens band lossnade
emellertid alltmera, och det pfalzgrefliga
ämbetet uppgick med tiden i den riksfurstliga
värdigheten. Däremot hade i Aachen, där Karl
den stores förnämsta pfalzer lågo, sedan Otto
I:s tid utvecklat sig en pfalzgreflig värdighet,
som snart öfvergick alla andra i betydelse –
pfalzgrefven i Aachen hade ingen hertig vid
sin sida – och blef källan för det förnämsta
tyska riksämbetet (se Pfalz 2). – Sedan de
ursprunglige pfalzgrefvarna förvandlats till
vanliga riksfurstar, införde kejsar Karl IV ett
nytt likabenämndt ämbete, som dock var föga
mer än en tom värdighet,
hof-pfalzgrefvarnas. Deras befogenhet var att meddela yttre
utmärkelser, akademiska grader o. d. Ämbetet
upphörde först med rikets upplösning, 1806.

Äfven i England ha lunnits pfalzgrefvar
(counts palatines), ehuru mera liknande
de tyske markgrefvarna, nämligen i de af
Vilhelm Eröfraren på gränsen till Skottland
och Wales bildade distrikten Durham, Chester
och Lancaster. De voro utrustade med alla
"jura regalia" för att med större kraft kunna
försvara gränsen. Chester bevarade dock en
del af sina privilegier till 1830, biskopen af
Durham utöfvade världslig jurisdiktion i detta
grefskap till 1836, och Chester och Lancaster
återförenades med kronan under Henrik VIII,
Durham under Karl II. Lancaster behöll vissa
judiciella privilegier ända till den stora
engelska rättsreformen 1873. – Litt. Pfaff,
"Geschichte des pfalzgrafenamtes" (1847),
G. T. Lapsley, "The county palatine of Durham"
(1900), och R. Schröder, "Lehrbuch der deutschen
rechtsgeschichte" (4.e uppl. 1902). Kj.*

Pfalziska huset. Se Pfalziska ätten.

Pfalziska katekesen. Se Heidelbergkatekesen.

Pfalziska ätten 1. Pfalziska huset, svensk
konungaätt, var en gren af den i Bajern
och Pfalz regerande ätten Wittelsbach. Den i
kurfurstendö-met Pfalz regerande wittelsbachska
dynastien delade sig 1410 i flera grenar,
af hvilka den äldsta blef i fortfarande
besittning af den kurfurstliga värdigheten. Af
do öfriga innehade en landet Sim-mern. Men
f rå a denna framgick 1453 en bilinje,
Zweibrücken. Pfalzgrefven Johan d. ä. af
Zwei-brücken (1569-1604) gifte sig med
Magdalena, en af de yngre systrarna till den
siste hertigen af Jülich, Kleve och Berg. Hon
uteslöts visserligen vid delningen af arf
vet efter brodern, men hennes ättlingar buro
titeln hertig till dessa områden. Johan d. ä:s
tredje son, pfalzgrefven Johan Kasimir, fick
i arf efter fadern såsom familjebesittning det
lilla furstendömet Kleeburg i Elsass och blef
i sitt gifte med svenske konungen Karl IX:s
dotter Katarina fader till pfalzgrefvarna Karl
Gustaf och Adolf Johan. Den förre utsågs 1649
till svensk tronarfvinge, fick 1650 kronan
förklarad ärftlig inom sin manliga linje och
innehade tronen 1654-60. Hans efterträdare
voro konungarna Karl XI (1660-97), Karl XII
(1697-1718), med hvilken hans ätt utgick på
svärdssidan, och drottning Ulrika Eleonora
(1718-20), med hvilkens död 1741 hans ätt
utslocknade äfven på kvinnolinjen. Sedan de
ifrån pfalzgrefven Johan Kasimirs bägge äldre
bröder härstammande linjerna utslocknat (den
ena 1661, den andra 1681), tillföll hertigdömet’
Zweibrücken, som dock till 1693 hölls ockuperadt
af fransmännen, den i Sverige regerande grenen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free