Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietsch, Ludwig - Piette, Édouard - Pieuvre - Piezoelectricitet, fys. - Piezokristallisation, miner., petrogr. - Piezometer, fys. - Pifferari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Pietsch-Pifferari
854
Pietsch [pitj], L u d w i g, tysk författare
och tecknare, f. 1824 i Danzig, d. 1911,
studerade från 1841 vid konstakademien i
Berlin, gjorde sig först känd som illustratör,
blef sedan hufvudsakligen författare, skref
omtyckta reseskildringar: Aus welt und kunst
(1867), Orientfahrten (1870), Von Berlin bis
Paris (krigsbilder, 1871) m. fl., monografier
öfver Knaus (1896) och Herkomer (1901)
och de själfbiografiska skildringarna Wie
ich schrijtsteller geworden bin (1893-94),
Aus der heimat und der jremde (1903)
och Aus jungen und alten tagen (1904). Som
kritiker hade P. ett ganska stort inflytande.
G-g N.
Piette [piä’tt], Ëdouard, fransk jurist,
paleontolog och arkeolog, f. 1827, d. 1906,
bedref samtidigt med sin juridiska utbildning
studier i naturvetenskaperna och började
vid midten af 1850-talet offentliggöra sina
iakttagelser angående Ar-dennernas geologiska
och paleontologiska förhållanden. Omkr. 1870
begynte han sina utgräfningar i Gourdan- och
Lortetgrottorna i Syd-Frankrike, utmärkta
genom omsorgsfullt iakttagande af alla
lagringsförhållanden. Senare undersökte han ett
antal megalitiska lämningar vid berget Epiaup
och graf-högar vid Lannemezan. Sin största
berömmelse skördade P. genom undersökningarna
af de paleo-litiska grottorna vid Mas d’Azil och
Brassempouy i Pyrenéerna. I den förra upptäckte
han rika lämningar från en omedelbart efter
rentiden följande period, delvis utfyllande det
s. k. hiatus mellan paleolitisk och neoiitisk
tid. De talrika skulpturer och gravyrer från den
äldre stenåldern, som upptäcktes af P., lades
af honom delvis till grund för ett kronologiskt
system. Bland P :s talrika arbeten märkas Ëtudes
d’ethnographie préhistorique (innehållande
uppsatser om den äldre stenålderns har-puner,
om de odlade växterna under öfvergångspe-rioden
mellan äldre och yngre stenålder, om de
målade kiselstenarna i Mas d’Azil-grottan, om
gräfningarna vid Brassempouy, grottidens skrift
m. m.), Les tertres funéraires d’Avezac-Prat,
Hautes-Pyrénées (i samarbete med Sacaze),
det stora verket L’art pendant Vdge du renne
(1907). T. J. A.
Pieuvre [piö’vr], fr., hufvudfoting 1.
bläckfisk.
Pie’zoelektricitet (af grek. pie’zein, trycka,
och -elektricitet, se d. o.), fys., vid tryck
uppkommande elektricitet. Fenomenet iakttogs
redan 1817 af Haüy hos kalkspat, men blef först
på 1880-talet föremål för närmare studium af
J. och P. Curie. Vid sammantryckning af en
hemimorf (se Kristallografi, sp. 1334) kristall
i riktning af en p o l ä r axel, d. v. s. en
kristallo grafisk axel, kring hvars bägge ändar
ytornas fördelning är olika, uppträda vid dessa
ändar laddningar af motsatta slag. Vid sträckning
af kristallen erhåller man likaledes laddningar,
men med ombytt tecken. Äfven torsion framkallar
elektrisering, som Eöntgen först visat. Den
elektricitetsmängd man erhåller är direkt
proportionell mot storleken af det totala trycket
(belastningen). Är den mot en viss belastning
svarande elektricitetsmängden en gång för alla
bestämd, kan man alltså beräkna den vid hvarje
"belastning erhållna. Man kan begagna sig häraf
för att mäta små elektricitetsmängder, i det att
man neutraliserar dem med det motsatta slaget
elektricitet från en belastad piezoelektrisk
kvartstristall (enligt fru Curie). Från lord
Kelvin här-
stammar en modell till piezoelektrisk kristall,
bestående af ett antal vid hvarandra lödda
koppar-och zinkplattor, som åtskiljas af
mellanlagda elastiska skikt. Af teoretiska skäl
kan man förutse, att hithörande fenomen kunna
underkastas en ömvändning. En elektrisering,
öfverensstämmande med den, som erhålles vid
sammanpressning, bör medföra en förlängning
af kristallen, den motsatta bör åstadkomma
en förkortning. Detta är också ådaga-lagdt
genom försök af Curie m. fl. Jfr art. P y
r o-elektricitet. Se Voigt, "Allgemeine
theorie der pyro- und piezoelektrischen
erscheinungen an kristallen" (1890).
L. B. B.
Pie’zokristallisation (af grek. pie’zéin,
sammantrycka), miner., petrogr. Om en
smältflytande magma stelnar under starkt,
ensidigt tryck, växa de utkristilliserande
mineralindividerna förnämligast i en mot tryckets
vinkelrät riktning, hvarigenom uppkommer en
primär parallellstruktur, en primär skiffrighet,
inom den stelnande bergartsmassan. Weinschenk
kallade denna strukturform för
piezo-kristallisation. Det starka trycket gör
också, att de vid piezokristallisation utskilda
mineralen få en relativt hög egentlig vikt,
eller, m. a. o., vid piezokristallisationen
sammansluta sig magmans kemiska substanser
till mineral med mycket ringa molekularvolym;
därför äro vid denna process glimmer-, klont-
och granatmineral särdeles vanliga bildningar.
A. Ung.
Pie’zometer (af grek. pie’zein, trycka,
och me’tron, mått), fys., en apparat för
bestämning af vätskors kompressibilitet. Den
äldsta konstruktionen härrör från danske
fysikern H. K. örsted och framställes i fig. I
glascylindern AA, som är fylld med vatten, kan
ett betydligt tryck erhållas genom nedpressning
af kolfven B. C är ett glaskärl, innehållande den
vätska, som skall undersökas. Dec kapillära röret
D är upptill öppet; under hättan E finnes luft,
som förhindrar blandning af de båda vätskorna. F
är en sluten kvicksilfvermanometer. Den vid
kompressionen uppkommande sänkningen af vätskan i
kapillärröret uppmätes tillika med trycket. Då
glaskärlet C är utsatt för samma tryck på
såväl inre som yttre sidan, antog örsted,
att dess sammantryckning ej är af märkbart
inflytande. Oriktigheten i detta antagande har
emellertid senare påvisats af Colladon och Sturm,
hvilka vid sina försök införde en korrektion
härför efter särskildt utförda undersökningar
på stafvar af samma glassort som den, hvaraf
piezometerkärlet förfärdigats. Med Regnaults
förbättrade piezometer kunde observationer göras
vid dels yttre, dels inre, dels samtidigt både
yttre och inre tryck och därigenom vätskans
och glaskärlets kompressibilitet hvar för
sig bestämmas. Om resultaten af hithörande
undersökningar se Sammantryckbarhet. L.B.B.
Pifferari (it., af pi’ftero, skalmeja), de vid
jultiden till Rom kommande abruzziske herdarna,
I
B
B
Ef
\
D
F
A
k
fi
1
==|
m
Ji
Ë_>
ff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
