Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piper. 1. Karl P. - Piper. 2. Karl Fredrik P. - Piper. 3. Eva Sofia P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.917
Fipcr
918
1719 i Ängsö kyrka i Västmanland. - P. kan med
:l:og betecknas som det svenska enväldets främste
och mest typiske statsman. Han var en förträfflig
representant för den lågbördiga ämbetsraannaadel,
som under rikshushållaren Karl XI genom sina
tjänster i den inre förvaltningen nådde till
rikets högsta poster och alltmera undanträngt den
gamla jordegande bördsaristokratien. Han besatt
i rikt mått en betydande ämbetsmans gåfvor;
däremot synes han icke egt den store statsmannens
själfständighet och initiativförmåga. I det
hela torde han kunna anses fullt jämbördig med
sina till tiden närmaste, Bengt Oxenstierna och
Arvid Horn. Den vackraste sidan af P:s långa
verksamhet torde i själfva verket hans arbete
för de fångne landsmännen utgjort. P. blef en
af Sveriges största jorddrottar på sin tid. Han
egde i Stockholm det praktfulla Petersenska
huset och anlade på Kungsholmen en konstrik
trädgård. Bland hans jordagods märkas Sturefors
i Östergötland, Krageholm, Högesta och Baldringe
i Skåne. Under hans långa frånvaro och fångenskap
sköttes och för-kofrades hans förmögenhet af hans
praktiskt anlagda och mycket ekonomiska hustru,
bl. a. genom för-värf af Ängsö. Flera af hans
gods innehafvas än i dag såsom fideikommiss
af hans ättlingar. Litt.: Under fångenskapen
i Moskva förde P. ett officiellt diarium
öfver, hvad i hans förvaltning och omsorger om
landsmännen förekom. Detta diarium samt en del
tillhörande bref ha utgifvits af E. Carlson
och P. Sörenson i "Historiska handlingar" XXI
(1906, 1911). Så godt som samtliga arbeten och
brefsamlingar öfver tiden ha upplysningar om
P. Jfr också V. E. Svedelius, "Minne af kongl,
rådet och öfverste marskalken grefve Carl Piper"
(i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, d. 44, 1869)
samt P. Sörenson, "Grefve C. P. och svenskarna
i ryska fångenskapen" (i "Karolinska förbundets
årsbok", 1912). 1868 lät Svenska akad. öfver
P. prägla .en medalj.
2. K a r l F r e d r i k P., grefve, den
föregåendes ende son, ämbetsman, f. 20
febr. 1700 i Stockholm, d. 27 aug. 1770 på
Krageholm i Skåne, studerade i Uppsala under
professor J. Steu-chius’ handledning och vistades
1716-24 utomlands under studier och resor. Efter
hemkomsten följde P. såsom kavaljer Cederhielms
beskickning till Ryssland. 1727 blef ’han
e. o. kammarråd och utnämndes 1733 till
ord. kammarråd, 1742 till hofkansler och 1747
till president i Kammarkollegium. 1756 tog
han afsked från sistnämnda ämbete. F. var en
vän af vetenskap och litteratur, samlade på
Ängsö ett vackert bibliotek, invaldes 1748 i
Vetenskapsakademien och presiderade i det vittra
sällskapet "Awa-zu och Wallasis". P. deltog
med ifver i riksdagsarbetena och var medlem af
sekreta utskottet samtliga riksdagar från 1734
till 1752. Han aktades särskildt högt för sina
insikter i statshushållningen. I politiken var
P. en hofsam och moderat
man; han räknades till mösspartiet, till
hvars mest aktade medlemmar han hörde. Vid
serafimeror-dens instiftande 1747 blef han en
af dess första ledamöter. 1751 uppfördes han af
rådselektorerna på förslag till riksrådsämbetet,
men undanbad sig förslagsrum.
3. E v a S o f i a P., den föregåendes
sonhustru, f. 30 mars 1757, d. 2 febr. 1816,
var dotter till grefve F. A. von Fersen. Hennes
skönhet och älskvärdhet fjättrade till
den grad hertig Fredrik Adolf, att denne
1774 begärde hennes hand. Men hennes fader
af-böjde giftermålsförslaget trots hennes egen
böjelse för prinsen, och ett senare framkommet
förslag om enlevering afstyrde hertiginnan
Charlotta. 1777 trädde Sofia v. Fersen
i äktenskap med dåv. kammarherren grefve
Adolf Ludvig P. (f. 1750, d. 1795). 1786 blef
grefvinnan P. hofmästarinna hos hertiginnan af
Södermanland, till hvilken hon alltjämt stod
i det förtroligaste förhållande. Hertiginnan
kallar henne i sin dagbok, affattad i form af
bref till henne, den enda vän hon någonsin egt,
och författade 1816 en biografi öfver henne. I
likhet med många af sina samtida bland den högre
societetens damer var grefvinnan P. föremål för
åtskilligt förtal, och efter sin mans död gjorde
hon så liten hemlighet af sitt förhållande till
baron Evert Taube, att hon följde honom på hans
resa till Tyskland 1798-99. När Taube därunder
afled, i Karlsbad, och grefvinnan P. enligt
hans testamente öfvertog hans kvarlåtenskap,
var förtalet färdigt med beskyllningen, att
hon skulle ha förgiftat honom för att komma
åt hans egodelar. 1801 öfvertog hon ledningen
af sin broder riksmarskalken A. v. Fersens
hus. Där fördes stor ståt, där utmärktes allt
af en högaristokratisk ton och hållning liksom
till trots mot tidens demokratiska riktning,
och redan Gustaf IV Adolf hatade familjen
och ansåg särskildt grefvinnan P. "farlig",
trots att sällskaps-lifvet där var politiskt
oskyldigt. Den societet, som samlades där och
som ansågs taga sina intryck af grefvinnan P.,
blef mycket impopulär bland Stockholms allmänhet,
i synnerhet då den berättades i sin förkärlek för
den afsatta dynastien med sidvördnad yttra sig om
den folklige tronföljaren Karl August. Rykten om
att prinsens lif hotades från detta sällskaps
sida började kringsmyga, och efter prinsens
plötsliga död (1810) utpekades grefvinnan P. i
tryck som den där medelst gift tagit honom
af daga. 20 juni 1810 föll hennes broder ett
offer för massans våld. Det berättades, att
äfven grefvinnan skulle dela hans öde. För
att undgå detta lämnade hon, förklädd till
mjölkförsäljerska, Stockholm i en öppen båt under
storm och regn och fick följande morgon tak öfver
hufvudet först på Rydboholm, sedan på Penningby
i Roslagen. Med konungens tillstånd erhöll hon
dagen därpå en säkrare fristad på Vaxholms fäst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
