- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
923-924

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piplärksläktet, zool. - Pipmakaroner. Se Makaroner - Pippi, Giulio. Se Giulio Romano - Pippin l. Pipin - Pippin. 1. P. den äldre - Pippin. 2. P. den mellerste - Pippin. 3. P. den lille - Pippin. 4. P. (konung af Italien) - Pippin. 5. P. af Akvitanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Piplärksläktet, Anthus, zool., hör till ordn.
Passeriformes, afd. Oscines och fam. ärlor,
Motacillidæ. Kroppen är långsträckt. Näbben är rak
och sylformig, med intryckt kant och en obetydlig
inskärning nära öfverkäkens blott föga nedböjda
spets. Stjärten är inskuren och tämligen lång samt
räcker ungefär med halfva sin längd utom vingarna,
som ha tredje och fjärde pennorna längst. Tårna
äro svaga, klorna stora och bakklon förlängd till en
sporre. Färgen är mer eller mindre lärkgrå.
Piplärkorna äro utbredda öfver hela jorden och vistas
på öppna fält, ljung- och enbevuxna ställen,
sidlända ängar, vid sjö- och hafsstränder, stundom
äfven i skogar. De äro lifliga, springa snabbt
omkring och vippa därvid med stjärten. Deras flykt
är snabb och lätt samt går i bågform. Sången är
enkel, men behaglig, och vid dess frambringande
flaxar och sväfvar hannen uppe i luften liksom
lärkorna. Boet lägges på marken. Af detta släkte
finnas i Sverige 6 arter, hvilka i färgteckningen
rätt mycket likna hvarandra. De viktigaste äro:
ängspiplärkan, A. pratensis, som håller till
på sänka ängar; den är allmän öfver hela landet.
Trädpiplärkan, A. trivialis, är bunden till
skog och häckar öfver hela landet, så långt mot
norr, som skog finnes. Skärpiplärkan, A.
obscurus
, häckar i skärgårdarna, på hvilkas kala
klippor och skär man hör dess muntra kvitter.
Fältpiplärkan, A. campestris, är anträffad
endast på några få ställen i södra och mellersta
Sverige.
C. R. S. (G. G.)

Pipmakaroner. Se Makaroner.

Pippi, Giulio. Se Giulio Romano.

Pippin l. Pipin (lat. Pipinus), namn på
fem frankiska stormän, af hvilka de fyra tillhörde
den karolingiska ätten. Tre af denna ätts
medlemmar med namnet P. voro konungar: P. den
lille
(se P. 3) öfver frankerna, dennes sonson
(se P. 4) af Italien och sonsons son (se P. 5) af
Akvitanien.

1. P. den äldre, ibland (men oriktigt) kallad
P. af Landen (efter ett gods i Brabant), d. 639,
ställdes 622 som major domus och faktisk
regeringsutöfvare vid den unge merovingiske konungen
Dagoberts sida, då denne blef sin fader Klotar II:s
medregent i Austrasien. Sedan Dagobert 629 blifvit
ensam konung både öfver Austrasien och Neustrien,
föll P. i onåd och nödgades taga sin tillflykt till
Akvitanien. Han återvann ställning och inflytande
först efter Dagoberts död (639), men afled s. å.
efter att en kort tid ha styrt Austrasien i den
unge konung Sigiberts namn. Genom P:s dotter
Beggas giftermål med Ansegisl, son till Arnulf af
Metz, den karolingiska ättens stamfader, lades grunden
till en förening af de båda familjernas stora
besittningar.

2. P. den mellerste, ibland (men oriktigt)
kallad P. af Heristal (efter ett gods i Brabant),
den föregåendes dotterson, f. omkr. 635, d. 16 dec.
714, uppträdde 678 såsom Austrasiens ledare i
striden med de neustriske stormännen. Kampen
afgjordes 687 genom P:s stora seger vid Tertry
(Testri), och ett nytt skede i frankiska väldets
historia tog sin början, då P. 688 erkändes som
major domus på en gång öfver Austrasien,
Neustrien och Burgund. Han intog i själfva verket
under titeln "princeps regiminis" en konungs ställning.
P. befäste riksenheten, höjde rikets anseende
utåt i segerrika krig med friser och alemanner samt
tog den angelsaxiska missionen under frankiska
rikets skydd. Genom sin oäkta son Karl Martell blef
P. farfader till konungarna Karlman och Pippin
den lille.

illustration placeholder

Pippin den lilles sigill.

3. P. den lille (fr. Pipin le braif), den
föregåendes sonson och Karl Martells son, frankisk
konung, f. omkr. 714, d. 24 sept. 768, mottog år 741,
vid sin faders död, såsom major domus styrelsen öfver Neustrien,
Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföllo brodern
Karlman. Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bajrare och sachsare
befäste hans ställning; och då Karlman 747 antog munkkåpan, förenade
P. i sin hand hela monarkien. Han ville då äfven antaga konunganamn.
Med sina stormäns bifall inhämtade han hos
påfven Sakarias Petrus’ vilja angående
tronbestigningen. Sakarias uppges då ha gifvit det bekanta
svaret, att konunganamnet hellre borde tillhöra
den, som hade makten, än den, som saknade
konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt
ögonblick, då P. på en riksförsamling i Soissons (751
eller 752) hälsades som frankernas konung, medan
den siste merovingern insattes i ett kloster. Till
gengäld för påfvens tillmötesgående tryggade den
nye konungen i två fälttåg mot langobarderna
(755-756) den påfliga stolen och garanterade den
dess första världsliga besittningar, hvarför han
blifvit kallad Kyrkostatens grundläggare. (Se därom
och om den s. k. "P:s donation" art. Kyrkostaten
med där anförd litteratur.) Af påfven Stefan
fick han titeln Patricius romanorum. Äfven andra
folk än langobarderna fingo känna P:s styrka;
araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om
Pyrenéerna, sachsare och bajrare tuktades, den
orolige hertig Waifar af Akvitanien förlorade till
sist, efter 9-årigt krig, land och lif (768). Under
ständiga krig fann konung P. tid att sörja för
förvaltningens organisering och för den allmänna
ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga
sträfvanden voro honom främmande. P. var förmäld
med Berta (Bertrada), dotter till Charibert af Laon,
och blef med henne fader till kejsar Karl den
store. Litt. rörande P:s regering finnes uppgifven
under art. Karolinger.

4. P., konung af Italien, den föregåendes sonson,
son till Karl den store och Hildegard af Schwaben,
f. 777, d. 8 juli 810, hette urspr. Karlman, men
erhöll vid sitt dop 781 namnet P. och smordes s. å.
af påfven Hadrianus I till langobardernas konung.
P. bekämpade i flera fälttåg avarerna, särskildt
796, och deltog 799 i faderns krig mot sachsarna.
Vid den riksdelning Karl den store företog 806
tillförsäkrades åt P. b), a. Italien, delar af Bajern och
Alemannien samt de från avarer och sydslaver
vunna områdena (Venetien, Dalmatien). Han afled
emellertid före faderns död (och begrofs i Milano).

5. P. af Akvitanien, den föregåendes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:30 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free