- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
973-974

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pius. 2. P. II - Pius. 3. P. III - Pius. 4. P. IV - Pius. 5. P. V, den helige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så vis med sin säregna talang den, som
egentligen förde renässansen med dess stil
och erotik öfver Basel till Tyskland. Från en
diplomatisk beskickning å konsiliets vägnar
till Skottland och England lämnade den skarpt
iakttagande humanistens eleganta penna värdefulla
kulturskildringar. Lagerkrönt af kejsar Fredrik
III, öfvergick han 1442 till dennes kansli och
visade sig där som skicklig diplomat. Af inre
öfvertygelse ändrade han snart sin sedliga och
kyrkopolitiska ståndpunkt, åstadkom kejsarens
närmande till den romerske påfven, sändes
1445 till Rom och fick till stånd en hemlig
öfverenskommelse mellan Fredrik och Eugenius IV,
som ledde därtill, att större delen af Tyskland
1447 återgick under Roms lydno. Enea Silvio,
som 1446 offentligen återkallat sina lasciva
skrifter, blef som lön för sina tjänster 1456
kardinal och valdes 1458 genom Rodrigo Borgias
(sedermera påfven Alexander VI:s) ingripande
till påfve. Som påfve antog han namnet P. II
och arbetade på höjandet af påfvedömets makt
samt belade genom bullan Exsecrabilis 1460
hvarje vädjan till ett allmänt kyrkomöte med
bann. 1461–62 fick han pragmatiska sanktionen i
Frankrike upphäfd och segrade öfver Ludvig XI:s
intriger i Italien, en för påfvedömets ställning
mycket betydande diplomatisk framgång. En
annan seger vann han mot hertigen af Savojen,
som fördrifvit P:s förtrogne vän, kardinal
Nicolaus Cusanus, och mot ärkebiskopen af
Mainz, som vägrat hörsamma påfvens ekonomiska
anspråk, en seger så mycket viktigare, som
den framstående tyske juristen Gregorius från
Heimburg sammanflätat Savojens och Mainz’ sak
till en gemensam kamp för en nationell tysk
kyrka. P. II:s regering betecknar i stort sedt
nationalkyrkotendensernas och den episkopala
konsiliarismens definitiva böjande under den nya
kyrkliga reaktionen, det teokratiska systemets
seger öfver det nationella inom den katolska
kyrkan. – Närmast P :s hjärta låg alltsedan
Konstantinopels fall 1453 korstågstanken. Han
använde med ifver inkomsterna från de 1463
upptäckta alunlagren i Kyrkostaten till ett,
visserligen resultatlöst, tåg mot turkarna, och
själf reste han till Ancona för att organisera
det, men afled där af öfveransträngning 1464. –
Äfven som påfve gynnade P. konsten, och med honom
fick renässansen definitivt ledningen i kyrkans
centrum. Siena har honom att tacka för många af
sina konstskatter. Han fortsatte också flitigt
sin författarverksamhet, bl. a. som pedagog,
geograf och historiker, och har som sådan väl
öfvat större inflytande än någon annan under
1400-talet. Nepotism tyngde emellertid hans
papat. – Samlade uppl. af hans verk utgåfvos
i Basel 1551 och 1571. Litt.: G. Voigt,
"E. S. Piccolomini und sein zeitalter"
(3 bd, 1856–63, hufvudarbetet), A. Berg,
"E. S. Piccolomini und seine bedeutung als
geograph" (1901), A. Meusel, "Enea Silvio
als publicist" (1905), W. Boulting, "Æneas
Silvius" (1909; värdefull), J. Haller, "P. II"
(i "Deutsche revue" 1912), och Ch. Lucius,
"P. II und Ludwig XI von Frankreich 1461–62"
(1913). Jfr äfven M. Creighton, "History of the
papacy", II (1882), och Pastor, "Geschichte der
römischen päpste", II.

3. P. III (sept.–okt. 1503), hette eg. Francesco
Todeschini-Piccolomini
, den föregåendes
systerson, f. 1439 i Siena, blef med sin
morbrors hjälp kardinal 1460, användes af de
följande påfvarna i viktiga beskickningar och var
ett par gånger påfvekandidat, innan han som en
giktbruten åldring i nödläget efter Alexander
VI:s död valdes sept. 1503. Han afled redan
efter en månad, efterlämnande minnet af en ädel,
sederen karaktär. Se Piccolomini, "Il pontificato
di Pio III" (1903).

4. P. IV (1559–65), hette eg.
Giovanni Angelo Medici (icke af den florentinska
släkten), f. 1499, d. 1565, blef 1549 kardinal
och 1559 påfve, var personligen
en lefnadslustig renässansmänniska, men visste
dock att inrätta sig efter motreformationens
anda. För att skaffa Kyrkostaten ro började
han med att utrota familjen Caraffa genom
afrättning af företrädarens båda brorsöner
och deras anhang. I stället upphöjde han sin
systerson Carlo Borromeo. Han reformerade
kardinalkollegiet och bedref en storartad
välgörenhet. Med P. IV kom vändpunkten,
då reformpåfvedömet slöt sig tillsammans
med den förre motståndaren Spanien till
motreformatorisk världspolitik. I kyrkligt
afseende faller hufvudvikten på Tridentkonsiliets
fullbordan samt dess komplettering genom
Professio fidei tridentinæ 1564 och Index
af s. å. Den här segrande papalismen bragte
emellertid till sist äfven P. IV i spändt
förhållande till Spanien. Litt.: P. Herre,
"Papsttum und papstwahlen im zeitalter Philipps
II." (1907), samt framför allt publikationerna
till Tridentkonsiliet: S. Merkle, "Concilii
Tridentini diariorum ... collectio", II (1911),
och J. Susta, "Die römische curie und das conzil
von Trient unter P. IV" (3 bd, 1904–11).

5. P. V, den helige (jan. 1566–maj 1572),
hette eg. Michele Ghisleri, f. 1504,
var af låg börd, blef 1557 kardinal och
därefter inkvisitionens generalkommissarie,
valdes 7 jan. 1566 till påfve och afled 1
maj 1572. P. var dominikanmunk, ej politiker.
Allvarlig asketisk fromhet präglade hans lif,
och med energi återställde han kyrkotukten
i kurian och en mängd kloster. Han var som
skapad att ingjuta motreformationens uppriktiga,
men mörka och hårda fromhet i sin kyrka. Hans
hufvudintresse, äfven af personlig böjelse,
var kätteriets uppspårande och utrotande.
Skärtorsdagsbullan In cæna Domini fick genom
honom 1568 sin beryktade antiprotestantiska
formulering. För det öppna eller dolda
kriget mot kättarna rundt om i Europa blef
påfvedömet genom honom den sammanhållande
enheten; han upplefde också stora

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:58:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfca/0539.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free