Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plakett - Plakoidfjäll, zool. Se Fjäll, sp. 491, och Hud, sp. 1196 - Plan - Plana, Giovanni Antonio Amadeo - Plana kopplingsmetoden, sjöv. - Planbox, mek. Se Planhyfvel - Planche. Se Plansch - Planche, Jean Baptiste Gustave - Planché, James Robinson - Planchette. Se Planschett - Planck, Gottlieb Jakob - Planck, Gottlieb - Planck, Max Karl Ernst Ludwig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan. Dess form är vanligen fyrkantig; likväl
förekomma äfven andra former, exempelvis
med svängda ytterlinjer. Plaketten uppkom
i Italien på 1400-talet, användes för att
smycka altaruppsatser, tabernakler, skrin,
svärdfästen o. a. Den kunde äfven utgöra
mönster för arbeten, som skulle utföras i större
format, eller också gaf den en relativt billig
efterbildning af guldsmedsarbeten. Under 1400-
och 1500-talen utfördes, i synnerhet i Italien,
plaketter af stort värde. De bästa samlingarna
af dylika finnas i Bargello i Florens och i
Berlin. I vår tid har plakettkonsten åter
lefvat upp. Frankrike gick i spetsen, här
liksom i medaljgravyren. Moderna plaketter
upptaga i regel ett porträtt. Det finns bland
dem konstverk, öfverlägsna i karakteristik
och formens ädelhet (jfr fig. 1–3). Angående
konstnärer, som egnat sig åt denna konstart,
se Medalj. En förträfflig samling moderna
medaljer och plaketter finnes i Glyptoteket i
Köpenhamn, några goda prof äfven i Stockholms
nationalmuseum.
G-g N.
Plakoidfjäll, zool. Se Fjäll, sp. 491, och Hud,
sp. 1196.
Plan. 1. Plan l. Plan yta, mat., är enligt
Euklides "en yta, som ligger jämnt mellan
sina linjer". Dess utmärkande egenskap är att,
om genom två punkter hvilka som helst i planet
drages en rät linje, denna linje h. o. h. ligger
i planet. Med plan yta förstår man ofta äfven
en begränsad del af ett plan, t. ex. ytan af
en ellips. – Ordet plan som adjektiv utmärker,
att det substantiv, hvartill det hör, hänför
sig till ett rum i två dimensioner. Om
lutande plan se d. o., om plan kurva se
Kurva 1. – 2. Plan projektion (planritning),
ritning, som afbildar ett föremål (t. ex. en
byggnad) i horisontell genomskärning, sålunda
angifvande dess dimensioner i längd och bredd.
1 o. 2. (I. F.)
Plana, Giovanni Antonio Amadeo, italiensk
astronom, fysiker och matematiker, f. 1781 i
Yoghera, d. 1864 i Turin, blef 1803 professor vid
artilleriskolan i Alessandria, 1811 professor
i astronomi vid universitetet i Turin och 1813
direktor för därvarande observatorium. Han
utgaf en mycket stor mängd arbeten inom
matematiken och den matematiska astronomien
och fysiken. Mest berömdt bland dessa är hans
Théorie du mouvement de la Inne (3 bd, 1832).
(B-d.)
Plana kopplingsmetoden (se Koppla), sjöv.,
kallas räknesättet att genom lösning af den
s. k. "Propra triangeln", i hvilken kurs,
differens i latitud och departur förekomma, lösa
navigationens enklare problem, såsom generell
kurs och distans samt däraf inseglad latitud
och longitud. B,. N.*
Planbox, mek. Se Planhyfvel.
Planche [pläj]. Se Plansch.
Planche [plaj], Jean B a p t i s t e Gustav e,
fransk litteratur- och konstkritiker, f. 1808 i
Paris, d. där 1807, skref mycket uppmärksammade
essayer och kritiker, framför allt i "Revue des
deux mondes". Han var en sträng, dogmatiserande
kritiker, hvars domar afgåfvos med absolut
bestämdhet. Hans uppsatser föreligga samlade i
bl. a. Portraits litléraires (1846-49), Portratts
d’arüstes (1853), Nouveaux portratts Utter air
es (1854), Étndes sur Vécole jranpaise de 1831
å 1852 (1855),
fitudes sur les arts (s. å.) och Nouvelles études
sur les arts (1856).
Planche [pläje’] James Robinson, engelsk
skriftställare, f. 1796, d. 1880, härstammande
från en fransk hugenottsläkt, skref bl. a. Lays
and legendes of the Rhine (1826), folkdramat
Charles the XII (1828; "Carl XII på ön Rügen",
1835) samt flera arbeten i dräktkännedom,
bl. a. The history of british costume (1834).
Planchette, fr. Se P lanschett.
Planck, Gottlieb Jakob, tysk teolog, f. 1751,
d. 1833, blef 1784 professor i Göttingen,
därjämte 1805 generalsuperintendent och 1830
öfverkonsistorialråd. Sin berömmelse vann
P. som kyrkohistoriker genom de betydande
arbetena Ge-schichle der entstehung,
der veränderungen und der bildung unseres
protestantischen lehrbegriffes (6 bd, 1781-1800)
och Geschichte der entstehung und ausbildung der
christlich-kirchlichen gesell-schaftsverfassung
(5 bd, 1803-09).
Planck, Gottlieb, tysk jurist och politiker,
f. 24 juni 1824 i Göttingen, d. där 22 maj 1910,
ingick efter afslutade universitetsstudier
på domarbanan, men trädde som ledamot af
hannoveranska landtdagens andra kammare och i sin
skrift Die verbindliche kraft der verordnung vom
1. aug. 1855 i opposition mot dåvarande kungliga
hannoveranska regeringen och blef dömd till
suspension samt ställdes någon tid därefter på
indragningsstat. 1863 återinträdde P. emellertid
i aktiv tjänst som ober-gerichtsrat. Efter
kriget och Hannovers införlif-vande med Preussen
invaldes P. i den konstituerande nordtyska
riksdagen och preussiska landtda-gen; försvagad
syn nödgade honom dock snart att lämna den aktiva
politiken. Sin största berömmelse vann P. genom
sitt deltagande i arbetet på Tyska rikets
civillagbok. 1874 insattes han i den första,
1890 som generalreferent i den andra kommissionen
för detta arbete, och efter lagbokens tillkomst
utgaf P. i förening med andra rättslärda den
välkända kommentaren Bürgerliches gesetzbuch
nebst einfüh-rungsgesetz, erläutert (1899-1902;
4:e uppl. 1913 ff.). P. blef 1877 juris doktor i
Tübingen och 1889 honorarprofessor i Göttingen.
C. G. Bj.
Planck, Max Karl Ernst Ludwig, tysk fysiker,
f. 23 april 1858 i Kiel, erhöll sin vetenskapliga
utbildning i München och Berlin, blef 1879
filos. doktor och 1880 docent i München samt
1885 e. o. professor i teoretisk fysik i Kiel,
var 1889–1907 professor i teoretisk fysik vid
Friedrich-Wilhelms-universitetet i Berlin,
kallades 1907 till Wien att efterträda
Boltzmann som professor i matematisk fysik,
men återvände 1913 till Berlin som rektor vid
universitetet och föreståndare för dess institut
för teoretisk fysik. Efter Drudes död 1906
öfvertog P. tillsammans med W. Wien utgifvandet
af "Annalen der physik". I denna tidskrift samt
i "Zeitschrift fur physikalische chemie" äro
hans förnämsta arbeten publicerade. P. är en af
Tysklands främsta fysikaliska teoretiker, och
till de mest skilda grenar af fysiken sträcker
sig hans inflytande. Hans förtjänstfullaste
verk gälla grundläggandet och utbildandet
af termodynamikens båda hufvudsatser samt
tillämpningen af dessa särskildt inom fysikalisk
kemi, där en allmängiltig formel för den
kemiska jämvikten i utspädda lösningar bär hans
namn. Synnerligen värdefulla äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
