Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plaudite, amici! - Plauen - Plausibel - Plautus, Titus Maccius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(applåderen mig), mina vänner!" Kejsar Augustus
berättas ha på sin dödsbädd, sedan han frågat de
kringstående, om han spelat sin roll i lifvet
väl, citerat dessa i romerska komedier brukade
slutord.
Plauen, amtshufvudstad i konungariket Sachsen,
landskapet Vogtland, reg.-omr. Zwickau, vid
Hvita Elster och järnvägen mellan Leipzig
och Eger. 121,272 inv. (1910). Staden delas
genom en djup dal i två delar, som förenas
genom en bro och stenviadukt med 90 m. bred
båge. De förnämsta byggnaderna äro den vackra
gotiska Johanneskyrkan, rådhuset (från 1550)
och det högt belägna slottet, fordom residens
för herrarna af P. Af undervisningsanstalter
finnas ett gymnasium, ett realgymnasium med
realskola, konstskola för textilindustri, ett
lärarseminarium, en handelsskola samt flera
yrkes- och ritskolor. P. är en af Sachsens
viktigaste fabriksstäder. Af särskild betydelse
är tillverkningen af spetsar, hvitvaror, kattun,
muslin, moll, jaconets, batist och fasonerade
tyger (gardiner), jämte hvita broderier af alla
slag. Därjämte finnas färgerier, blekerier
samt appreteringsanstalter, ett bomulls-,
kamgarns- och vigognespinneri, pappersbruk,
maskinverkstäder, garfverier m. m. 1912 voro
i 2,349 företag sysselsatta 32,747 arbetare,
hvaraf i textilindustrien 6,729 manliga och
14,862 kvinnliga), och 1911 utfördes spetsar
och broderade arbeten för 415,000 mark,
bomullsvaror för 17,3 mill. mk och linnevaror
för 193,000 mk samt stickmaskiner för 1,5
mill. mk. P., hvars namn härledes från det
slaviska plawe ("öfversvämningsområde"),
omtalas först 1122 och tillhörde en gren af
huset Reuss (linjen Plauen) till 1559, då
det tillföll Kur-Sachsen. Protestantismen
infördes 1521, och P:s befolkning är, på
några få tusental när, ännu protestantisk.
J. F. N.
Plausibel (af lat. plausibilis, omtyckt,
af plaudere, ge bifallstecken medelst
handklappningar), som synes förtjäna bifall,
skenbart giltig; rimlig; antaglig vid första
påseendet. – Subst. Plausibilitet.
Plautus, Titus Maccius, romersk
lustspelsförfattare, f. omkr. 254 i Sarsina,
Umbrien, d. omkr. 184 f. Kr. (troligen i
Rom). Enligt en hos Gellius bevarad, från
Varro härrörande berättelse, hvars riktighet
af vissa moderna forskare på flera punkter
ifrågasättes, kom P. tidigt till Rom, där han
vann anställning vid teatern, enligt den vanliga
tolkningen som arbetare eller underordnadt
biträde. Sitt härunder hopsparade kapital skall
han sedan ha sökt förkofra som köpman, bl. a. på
handelsresor, men misslyckats. Omsider återkom
han utblottad till Rom, där han fick plats hos
en mjölnare. Under denna tjänst skall han ha
skrifvit ett par komedier, som gjorde lycka, och
så kommit sig upp samt snart blifvit en berömd
författare. – Bland de omkr. 130 stycken, som
redan tidigt gingo under P:s namn, voro på Varros
tid 21 af den filologiska kritiken samstämmigt
erkända som äkta. Dessa s. k. fabulæ Varronianæ
äro ännu i behåll, några dock i ofullständigt
skick, och utgöra för oss den viktigaste källan
för vår kännedom om det äldre latinet, särskildt
talspråket. De äro alla s. k. fabulæ palliatæ,
d. v. s. romerska lustspel, där ämne, plats och
personer äro grekiska, och utgöra bearbetningar
af hufvudsakligen den nyare
attiska komedien, Menandros, Filemon o. a. (se
d. o. och Grekiska litteraturen, sp. 207). De
flesta äro intrigkomedier, t. ex. Pseudolus
(från år 191), där hufvudpersonen, den listige
slafven, "storljugaren", dråpligt genomför sina
skälmstycken genom att varna dem, som skola
luras, just för de streck han ämnar spela dem;
vidare Bacchides ("Systrarna Bacchis");
Mostellaria ("Spöket", sv. öfv. 1896 af
V. Lundström och 1898 af E. Wallmark) m. fl. Till
karaktärsstyckena höra Aulularia ("Grytan") med
förträfflig teckning af girigbuken, som gömt
sitt guld i en gryta eller kruka, men omsider,
trots all ängslig bevakning, blir lurad på
den kära skatten; Miles gloriosus, där "den
skräflande knekten" afmålas med god färgläggning,
o. a. Ett förväxlingsstycke är Menaechmi,
med ytterst komiska förväxlingar på grund af
tvillingbröderna Menaechmus’ förvillande likhet;
samma motiv förekommer äfven i Amphitruo, det
enda stycke, där ämnet hämtats ur mytologien. I
några lustspel, som erinra om den senare tidens
borgerliga komedi, är handlingen jämförelsevis
allvarlig, som i Rudens ("Kabeln"; sv. öfv. 1911
af E. Lundberg), Captivi ("Krigsfångarna";
sv. öfv. af J. G. Ek 1853), med flera
vackra, t. o. m. gripande partier (ett antikt
"rührstück"), Trinummus ("Tredalern"), närmast
ett moraliskt familjedrama, m. fl.
Emot sina grekiska original tillät sig P. i
medvetande om sin förmåga stora friheter. Så
i fråga om kompositionen: stundom har han
hoparbetat två stycken med besläktadt innehåll
till ett (s. k. litterär kontamination), ofta
omdiktat hela scener, förkortat och uteslutit,
utförligare behandlat vissa motiv eller uppfunnit
nya, ofta förgrofvat framställningen, någon
gång t. o. m. förändrat en attisk komedi till en
operettartad romersk fars. Vidare med hänsyn till
hvad man skulle kunna kalla ämnets stilisering:
i den främmande ramen inpassar han ogeneradt
en mångfald inhemska element, grekiskt och
romerskt passera i brokig omväxling. Också har
P. med hänsyn till komposition och enhetlighet,
begripligt nog, klandrats alltifrån antiken,
hvars smakdomare (t. ex. Horatius), som
kände till originalen bättre än vi, i detta
hänseende gåfvo den mera försiktige Terentius
(se d. o.) priset; dock måste erkännas, att en
egendomlig, omisskännligt personlig stil, nästan
alltid frisk och lefvande, genomgår det hela,
liksom man ej får glömma, att P:s stycken närmast
ingalunda tjänade litterära ändamål eller afsågo
högre konstnjutning, utan voro beräknade för
scenen och tillfredsställande af den merendels
ganska obildade publikens skrattlystnad. Och
i detta hänseende lämna P:s lustspel intet
öfrigt att önska: de mest komiska situationer,
en flödande, låt vara oftast grofkornig, humor,
kvickheter af alla slag, parodier o. s. v. måste
alltjämt hålla åskådarna vid godt lynne. –
Som fulländad mästare framstår P. i språkets
behandling – redan antikens kritik gaf sitt
oförbehållsamma erkännande åt hans raska, lifliga
dialog med dess friska och kärnfulla språk,
där hvarje stämning får sitt träffande uttryck,
det lidelsefulla såväl som det groteska – samt
i sitt herravälde öfver de metriska formerna,
där nyare forskning flerstädes lyckats uppvisa
regelbundenhet i hvad som tidigare fått gälla som
oregelmässighet och själfsvåld, en talang, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
