Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potgieter, Everhardus Johannes - Pothenotska problemet - Pothier, Robert Joseph - Pothier,Joseph - Pothos. Se Eros - Pothuau, Louis Pierre Alexis - Poti - Potichomani - Potidaia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
73
Pothenotska problemet-Potidaia
74
skriften "De gids" (se Gids), som fick ledande
betydelse i den holländska litteraturutvecklingen i
egenskap af romantikens organ. P. lämnade ett mycket
stort antal bidrag till tidskriften, såväl noveller
och kritiker som dikter, sedermera samlade i Proza
1837-45 (2 bd, 1864, flera uppl.), Poezij 1827-74 (2
bd, 1874, flera uppl.) och Studien en schetsen (3 bd,
1879). Som hans hufvudverk anses terzindikten Florence
(1868), en. hymn till skönheten, författad efter en
resa till Italien, där han deltog i Dantefesterna 1867
(jfr kommentar af J. B. Meerkerk, 1901). Han framhöll
1500- och 1600-talens holländare som föredömen för
nutidens, och i sin ytterst puristiska framställning
tog han starka intryck af Hooft, som han i hög grad
beundrade. Hans reflexionsrika, förfinade diktning
riktar sig till de få. Ett besök i Sverige 1831 är
skildradt i Het Noorden-, in omtrekken en tajereelen
(2 bd, 1836; 3:e uppl. 1875; med öfv. från Franzén,
Geijer, Tegnér m. fl.). P:s efterlämnade verk
ut-kommo i 8 bd 1875 ff.; 2:a, samlade, uppl. (Werken)
1885-86, 3:e uppl. 1901. Hans bref-växling med vännen
Busken Huet, som 1865 öfvertog redaktionen af "De
gids", utgafs i 2 bd 1901 -02. Se arbeten om P. af
J. H. Groenewegen (1890 och 1893), N. Beets (1892),
C. H. den Hertog (1898) ooh Verwey (1903).
Pothenotska problemet [påtenåska], den efter
fransmannen Pothenot ’(1692) uppkallade, men
redan tidigare (1614) af holländaren Snellius
behandlade och lösta (samt ibland efter honom
uppkallade) uppgiften att med tillhjälp af tre
som otillgängliga betraktade, men till sitt läge
kända punkter bestämma det obekanta läget af en
fjärde punkt (alla fyra punkterna belägna i samma
plan). Problemet är af stor betydelse för utförandet
af nautiska och topografiska qrtbestämningar och kan
lösas på flera sätt såväl genom räkning som grafiskt
eller med särskildt instrument (station-pointer
1. vinkeltransportör). Lösningen hvilar därpå,
att läget af en punkt O, som befinner sig inom
eller utanför en gifven triangel ABC, dock icke
på periferien af den kring triangeln omskrifna
cirkeln kan bestämmas genom att mäta vinklarna vid
den sökta punkten mellan riktningslinjerna till
triangelns spetsar (de tre föremålen A, B och C),
således vinklarna AOB och BOG. - Jfr N a v i g
a-tion, sp. 634, Sjömätning och Station-pointer. _
H. W-l.
Pothier [påtie], Robert Joseph, fransk rättslärd,
f. 9 jan. 1699 i Orleans, d. där 2 mars 1772,
blef 1720 domare (conseiller) och 1749 därjämte
professor i fransk rätt i sin födelsestad. Hans
personliga egenskaper skattades högt, och hans
omfattande juridiska skriftställarverksamhet har
skaffat honom ett mycket stort anseende, åtminstone
i Frankrike. Hans hufvudarbete, som kr af de 20 år of
hans lif, är Pandectce Justinianece in novum oråinem
digestce (1748-52, flera uppl., sist 1820 -22; jämväl
öfv. till franskan). Som författare till en mängd
afhandlingar öfver skilda delar af civilrätten,
bland hvilka Traité des obligations (1761, nya
uppl. ända till 1883) är mest berömd, har P. utöfvat
stort inflytande på den franska lagstiftningen. Gode
civil (se God e) bär mycket tydliga spår häraf. P:s
samlade skrifter (Oeuvrcs complétes] äro utgifna i
flera upplagor, senast
af Bugnet 1845-62. P:s minne har bevarats genom en
staty i Orleans (1859). Se Frémont, "Recherches
historiques et bibliographiques sur P." (1859).
C.G.Bj.
Pothier [påtie], Joseph, fransk musikforskare,
f. 1835, sedan 1898 abbot i benediktinklost-ret S:t
Wandrille, har i flera länder gjort arkivforskningar
ang. den medeltida kyrkosången och skrifvit
de mycket värdefulla arbetena Les mélo-dies
grégoriennes (1880), Liber gradualis (1883; 2:a
uppl. 1895), Cantus Mariales (1902) och Me-thode
du chant grégorien (1902) samt några inledningar
i "Paléographie musicale" (se M o c-q u e r e a
u). P. betroddes 1904 af påfven Pius X med redaktionen
af den nya koralupplagan ("Edi-tio vaticana").
E. F-t.
Pothos (grek. TTotfoff), grek. myt. Se E ros.
Pothuau [påtyå], Louis Pierre Alexis, fransk amiral,
f. 1815 på ön Martinique, d. 1882 i Paris, seglade som
sjöofficer på de flesta haf, deltog som fregattkapten
i Krimkriget och vardt 1864 konteramiral. När Paris
inneslutits af tyska härarna i sept. 1870, fick
P. öfverbefälet på hufvudstadens med sjötrupper
besatta södra fästen, ställdes i dec. i spetsen
för 3:e Parisarméns 6:e division och förde den i
elden. Han utnämndes till vice-amiral i jan. 1871,
invaldes i febr. s. å. af Seinedepartementet i
nationalförsamlingen, slöt sig där till vänstra
centern och kallades samma månad af Thiers till
marinminister, hvilken post han lämnade i maj
1873, efter att ha genomfört sparsamhetsreformer,
men äfven verkat för nya krigsskepps byggnad och
stålkanoners anskaffning. P. utsågs 1875 till senator
för lifstiden, var ånyo marinminister, i Dufaures
kabinett, dec. 1877- febr. 1879, och därefter sändebud
vid engelska hofvet_ till maj 1880.
Poti, hamnstad i ryska transkaukasiska guv. Kutais,
vid floden Rions (Fasis) mynning i Svarta hafvet,
genom järnväg förenadt med Tiflis, Baku och
Batum. 7,666 inv. (1897). Staden har en god hamn
(2,5 km. från staden), men är beryktad för sitt
feberalstrande klimat, en följd af stadens ringa höjd
öfver floden och de densamma omgifvande stillastående
vattnen. I närheten af P. skall den gamla milesiska
kolonien Fasis ha legat. Den nuv. fästningen anlades
på 1570-talet af turkarna och tillhör Ryssland sedan
1829. Fästningsverken ha i senaste tid förstärkts.
(J. F. N.)
Potichomani (af fr. potiche, kinesisk eller japansk
porslinsvas, och manie, vurm), ett sätt att utsmycka
porslins- eller glaskärl, så att de få en viss
likhet med äkta kinesiskt brokigt porslin. Detta
dilettantiska förfaringssätt, som var ganska brukligt
på 1850-1860-talen, bestod i, att papper med färgade
figurer, blomstermålningar o. d. fastsme-tades utanpå
porslinet eller på insidan af glaskärlet (med den
brokiga sidan mot glaset, som sedan inuti målades
med oljefärg).
PotidäVa (lat. Potidäa), i forntiden en koloni från
Korint på landtungan, som förenar macedoniska halfön
Pallene med fastlandet. Den eröfrades 429 f. Kr.,
i Peloponnesiska kriget, af atenarna. Invånarna
nödgades utvandra, hvarefter atenien-siska kolonister
inflyttade. Sedermera eröfrades staden och förstördes
356 af Filip II i Macedonien, men på dess ruiner
anlade Kassandros 316 en ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
