- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
105-106

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prado. Se Madrid, sp. 421 - Prado, Mariano Ignacio - Pradon, Nicolas - Pradosia - Pradosia Liais - Pradt, Dominique de Fourt - Praeceptor. Se Preceptor - Praecicism.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

Prado-Praecicism

106

främsta konstsamlingar. Dess samling af äldre spanskt
måleri är enastående, men det omfattar äfven många
och utmärkta italienska och nederländska konstverk. Se
M a d r i d, sp. 421.

Prädo, Mariano I g n a c i o, president i Peru,
f. 1826 i Huanuco, d. 1902 i Paris, deltog 1854
i general Castillas resning, måste därpå gå i
landsflykt till Chile, men återkom efter Castillas
seger 1855 och blef prefekt i Arequipa. P. stod
1865 i spetsen för upproret mot presidenten Pezet,
blef i nov. s. å. diktator, ingick därpå förbund
med Chile och vann stort rykte genom sitt försvar
af Callao (2 maj 1866) mot en spansk eskaders
angrepp. P. valdes 1867 i laga ordning till president,
men fördref s redan i jan. 1868 af general Balta
till Chile, återvände under dennes efterträdare
Pardo till hemlandet och valdes 1876 ånyo till
president. Om hans presidentskap, hvarunder Peru
invecklades i ett olyckligt krig med Chile, se Peru,
sp. 609. Chilenernas framgångar förmådde P. att
undan den växande folkharmen i Peru fly ur landet
(dec. 1879), och sin ålderdom tillbragte han i Paris.
V. S-g.

Pradon [-då’], Nicolas, fransk dramatisk författare,
f. 1632 i Rouen, d. 1698 i Paris, skref efter tidens
smak, men utan synnerlig lycka åtskilliga sorgspel,
såsom Pyrame et Thisbé (1674), Phédre et Hippolyte
(1677), Régulus (1688; "Re-gulus, eller then rena
kärleken för fäderneslandet", uppf. 1741, tr. 1742),
Germanicus (1694), Scipion rAfricain (1697) m. fl., af
hvilka några väckte stort uppseende på grund mindre
af något sitt värde än af de litterära strider,
som de framkallade. Särskildt blef detta händelsen,
då hans "Phédre et Hippolyte" nästan samtidigt med
Ra-cines "Phédre" uppfördes. P. räknade visserligen
bland sina förnäma beskyddare nära släktingar till
kardinal Mazarin, men å andra sidan hade han till sina
häftigaste vedersakare sådana storheter som Racine och
Boileau. Oaktadt alla ansträngningar föll stycket,
liksom de öfriga, i glömska; men författaren blef
odödlig genom den hårda satir, som träffade honom
och för hvilken han förgäfves sökte hämnas genom
några motskrifter. Hans samlade arbeten utgåfvos i
2 bd 1744. J- M-r.’

Pradösia Liais, bot., trädsläkte af fam. Sapota-cece,
med l art, P. lactescens, i provinsen Rio de
Janeiro. Det är ett högt träd med lansettlika
blad och med små kauliflora blommor (se K
a u l i f l o r). Veden är mycket hård och
användes vid skeppsbyggnad. Den tjocka,
på insidan rödaktiga barken, monesiabark,
brasilianernas casca doce, smakar först sötaktigt,
sedan kärft och har medicinsk användning.
G. L-m.

Pradt, Dominique de Fourt, baron d e P., kallad abbé
de P., fransk politiker och publicist, f. 1759,
d. 1837, var generalvikarie åt ärkebiskopen i
Rouen, då han 1789 valdes till ledamot af les états
généraux för Normandies prästerskap. Han hade då
ultrarojalistiska åsikter, måste under revolutionens
fortgång emigrera (1791), återvände 1800 och vann
genom förmedling af sin släkting Duroc Napoleons
gunst. Han blef kejsarens all-moseutdelare, 1805
biskop i Poitiers och, sedan han 1808 gjort Napoleon
betydande tjänster som diplomatisk emissarie till
spanska hofvet, ärkebiskop i Mecheln samt baron. Men
det opålitliga

handlingssätt han lade i dagen som sändebud i
Warschau 1812 ådrog honom förvisning till hans
ärkestift och kejsarens onåd. 1814 förklarade han
sig genast som restaurationens vän. Under "hundra
dagarna" låg han gömd på sina gods i Auver-gne. 1816
afstod P. sitt ärkestift mot en lifrän-ta och kastade
sig nu med ifver in i publicistens yrke, hvaråt han
redan tidigt egnat i sina krafter. 1827-28 ’ var han
oppositionell deputerad, och efter julirevolutionen
slöt han sig till dynastien Orleans’ anhängare. Han
författade bl. a. en mängd samtidshistoriska
arbeten, t. ex. om sin ambassad i Warschau,
om Wienkongressen, revolutionen i Spanien och i
Spanska Amerika, samt en otillförlitlig historia
om den första franska restaurationen (1814).
(V. S-g.)

Prsec^ptor, lat. Se Preceptor.

Praecici’sm (af nlat. prcecicifsmus, riktning, som
kräfver religiös korrekthet eller precicitet), den
numera vanliga beteckningen för den af puri-tanismen
framkallade religiösa rörelse i Holland, som
framträder i början af 1600-talet inom den kalvinska
ortodoxien och småningom går från ett konservativt
till ett radikalt stadium. I sitt äldre lagiska skede
behärskas den af ortodoxiens ledare, den berömde
teologen G. Voetius, som karakteriserat prseciciteten
som "den exakta och fullkomliga öfverensstämmelsen
mellan det mänskliga handlandet och den lag, som
af Gud föreskrifvits och af de verkligt troende
antages och med ifver efter-följes", hvarmed följa
andlig frihet, sinnesfrid och oberoende af världens
hån. Voetius stred mot allt slags värdsligt lefverno,
mot lyx och öfverflöd, mot dans och teater och
söndagens vanhelgande. Han ville kyrkans oberoende
och en sträng församlings-tukt till förebyggande
af särskildt de oheliges natt-vardsbegående. Ett
medel för denna tukt blefvo de kyrkligt ledda
konventiklarna. Hela denna lagiska prgecicism
är emellertid främmande för ett känslomässigt
erfarande af nådens verkningar och stannar vid en
sträf, men allvarlig ortopraxi. - I ett nytt, mera
evangeliskt skede ingick prsecicismen vid midten
af 1600-talet genom inverkan af indepen-dentismens
och kvietismens mystik hos män som W. och J. T
e e 11 i n c k/ van Brakel och i synnerhet den
berömde asketiske botpredikanten Jodocus van
Lodenstein (1620-77) i Utrecht. Lodenstein lär
nödvändigheten af en andens omedelbara upplysning
och hänger sig själf åt mystikens odling af det
inre lifvet i själf-mortifikation och af döende från
världen. Föreningen af prsecicismens stränga kraf på
det yttre och mystikens på det inre lifvet öfvertygade
Lodenstein, som också var konventikelväsendets ledare,
att kyrkan borde bestå blott af pånyttfödda. Då den
uppenbarligen ej gjorde det, fann Lodenstein sig
från 1655 hindrad att utdela nattvarden. Från detta
ögonblick gick en separatistisk rörelse genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:57 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free