Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Presumtion - Pret., förkortning för preterium - Preta - Pretendera - Preteritum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
pret.-Preteritum
192
lertid icke i rättskipningen grunda afgörandet. Om
man vill komma till ett presumtionsbegrepp af
juridisk relevans, måste man närmare utveckla det
positiva moment, som innefattas i den förut lämnade
begreppsbestämningen. Hvarje förmodan, äfven den
till synes mest omotiverade, hvilar ytterst på
vissa premisser och är således framgången af en
slutledning. Äro grunderna af rent subjektiv natur,
kan antagandet naturligtvis icke spela någon roll
inom rättskipningen. Annorlunda förhåller det sig, om
antagandet har objektiv giltighet, enär det hvilar på
skäl, egnade att påverka enhvar. Härmed ha vi hunnit
fram till en bestämning af pre-sumtionsbegreppet, som
är af betydelse inom rättsvetenskapen. Presumtion är
ett sannolikhetsantagande, grundadt på en slutledning;
man sluter från ett faktum, ett indicium, till ett
annat faktum, jactum probandum. Det står alltså
nu fast, att presumtionsbegreppet faller inom det
indirekta eller indiciebevisets område och att det
i verkligheten är vid presumtionen fråga om ett
indiciebevis. Man har också ofta inom teorien
förklarat begreppen indicium och presumtion
identiska. - Presumtionsbegreppet hör, som af
det sagda synes, till bevisrätten och finner där
väsentligen sin behandling inom läran om bevisbördans
fördelning emellan parterna. Det spörsmål, som
man söker svar på, är detta: Hvilken betydelse har
presumtionen för bevisbördans fördelning? En äldre
teori har i detta afseende tillerkänt presumtionen en
utomordentligt viktig roll, i det att man trott sig
däri finna den allmänna grunden för bevisbördans
fördelning. Denna teori gick ut därpå att, då
parternas uppgifter voro mot hvarandra stridande,
den af parterna, som hade sannolikheten eller den
största sannolikheten för sin utsaga, skulle gå fri
från att bevisa, hvilket i stället skulle åligga
motparten. Teorien är numera allmänt öfvergifven. Man
har insett, att sannolikhetssynpunkten ej räcker
till för lösningen af bevisskyldighetsproblemet. I
synnerhet gäller detta, om man opererar med en
abstrakt sannolikhet, ty i de flesta fall kan man ej
med fog påstå, att af två mot hvarandra stridande
uppgifter den ena är i sig sannolikare än den
andra. Enligt den uppfattning, som numera torde vara
den härskande, rättar sig bevisskyldigheten efter en
eller flera abstrakta regler, som icke äro byggda
på presumtionsbegreppet. Den betydelse i fråga om
nödvändigheten att bevisa,- som presumtionen dock
obestridligen eger, kan man förklara på två olika
sätt. Antingen kan man anse, att presumtionen, om
också ej grundläggande för bevisbördans principiella
fördelning, likväl undantagsvis förändrar bevisbördan,
så att den verkliga fördelningen däraf icke
motsvarar den principiella, eller också kan man
söka förklaringen på presumtionens inflytande på
bevisbördan däri, att presumtionen, i stället för
att befria från bevisskyldigheten, bestämmer domaren
till att bedöma bevisskyldigheten som fullgjord. I
enlighet med denna senare mening, som vi för vår del
omfatta, är det icke så, att presumtionen omkastar
bevisskyldigheten; presumtionen kommer däremot i
betraktande vid bevisuppskattningen, hvilken utfaller
så, att den partsutsaga, till förmån för hvilken
presumtionen talar, är att anse för bevisad. Att
denna synpunkt icke mera allmänt er-kännes, torde
bero därpå, att de omständigheter,
som ligga till grund för presumtionen, de
s. k. omständigheterna i det särskilda fallet,
gemenligen icke framgå af en på deras styrkande riktad
bevisande verksamhet, utan äro gifna redan i och med
den framställning af sakförhållandet, som innefattas
i förhandlingen emellan parterna.
Presumtionen grundar sig, som ofvan är utredt, på
en slutledning. Slutsatsen drar domaren efter sitt
fria bepröfvande. Men i vissa fall kan ett positivt
lagbud föreskrifva, att slutsatsen skall dragas; det
har med andra ord stadgats att, om ett visst faktum
föreligger, domaren skall hålla ett annat faktum för
bevisadt. I dessa fall talar man om en prcesumtio
juris. Skulle det dessutom vara föreskrifvet, att den
legala presumtionen icke får motbevisas, är, enligt
vedertagen terminologi, fråga om en prcesumtio juris
et de jure. Litt.: E. Kallenberg, "Några anmärkningar
om bevisskyldighet och presumtioner med hänsyn till
civilprocessen" i "Tidsskrift for retsvidenskab"
(1899). E.K.
pret., förkortning för preteritum (se d. o.).
Preta (sanskr., eg. "bortgången"; "död"), ind. relig.,
är en särskild benämning på de aflidnes andar,
som, tills offren och begrafningsccremonier-na
äro vederbörligen utförda af de efterlefvande,
måste rastlöst sväfva omkring dödsplatsen. Inom
buddismen (päli peta) förstås därmed en särskild
klass af demoniska, spökartade väsen, som på grund af
missgärningar i föregående tillvarelser måste dväljas
i ett särskildt helvete (lokäntarika-niraya) eller
utan rast och ro uppehålla sig på eller omkring de
ställen, där de föröfvat sina synder. En päliskrift
i den buddistiska kanon, Petavatthu, innehåller
berättelser af sådana spökväsen om af dem utförda
missgärningar (utg. af Minageff, 1889) och med
därtill hörande prosakommentar af Hardy "Dhammapäla’s
Paramattha-Dipanl III, being the Commentary ön the
Petavatthu" (1894). K. F. J.
Pretendéra (af prcetefndere, eg. utsträcka framför,
bruka som täckmantel), yrka, fordra, göra anspråk på;
förege. - Pretendent, person, som sträfvar efter
eller framställer anspråk på någonting; prins,
som gör gällande påstådda rättigheter till en tron,
tronkräfvare; i sistnämnda bemärkelse vedernamn på
prinsarna Jakob (III) och Karl Edvard af den afsätta
stuartska konungaätten. - Pretention [-tag J ön],
anspråk, yrkande, fordring; inbilskhet. - Pretentiös
[-tanjos], anspråksfull, fordringsfull, inbilsk.
Prete’ritum (lat. prcete’rituin, med
underförst. tempus, förgången, förfluten tid), gramm.,
gemensamt namn på de tempora inom verbalböjningen,
hvilka uttrycka förfluten tid. Denna tid kan antingen
fattas i förhållande till den närvarande tiden,
d. v. s. den, i hvilken den talande befinner sig:
i detta fall motsvaras pret. af perfektum som
betecknande afslutad handling i förhållande till
den närvarande tiden; eller också är den samtidig
med en handling, som själf tillhör förfluten tid:
i detta fall är det impcrfektum, hvilket är att anse
som preteritalt tempus. Äfven pluskvamperfektum, som
uttrycker en handling, som föregår en bestämd tidpunkt
i förfluten tid, bör räknas till preteritum. Futurum
exactum, som uttrycker något förgånget i förhållande
till en punkt i den tillkommande tiden, är man
däremot ej van att räkna till de preteritala
tempora. Särskildt begagnas namnet preteritum på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
